Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Ur ”Den nya skapelsen” av Kellgren
Jo, visst kom läslusten tillbaka lagom till jul. Först värmde jag upp med Jane Austens brevroman
Lady Susan, och efter den var jag strax igång med Carina Burmans debutroman
Min salig bror Jean Hendrich från 1993.
Romanen handlar om den svenske poeten Johan Henric Kellgren (1751-1795) och det är genom två personer som var honom nära, som Burman låter berätta hans livs historia. Berättarna är prästen och äldre brodern Jonas Kiellgren, samt grosshandlarfrun Hedda Falk, som under flera år är skaldens älskarinna. Burman har gett dem kvicka röster som skriver om poeten men lika mycket om dem själva och om det 1700-tal de lever i.
Kellgren är en vacker och utlevande man som alltsedan unga år varit en verklig kurtisör och förfört så gott som alla kvinnor i sin närhet. Hans väg går från hemmet i Västergötland, via studier och informatorskap i Åbo, till en högre ställning i Stockholm. Han är hela tiden sjuklig, förutom att hans lungor är klena så har han haft syfilis flera gånger.
Tiden som skildras gör sig väldigt väl i både litteratur, film och tv-serier – särskilt när det som här är de fina salongerna som beskrivs. Burman skrev sin avhandling om Kellgren och torde kunna tiden väldigt väl. Hon förser också sin roman med många tidstypiska detaljer vilka bidrar till att skapa bilder i huvudet hos mig som läsare. Här är gott om färg, form och smak och man svänger sig med ”fransöska” ord och ändelser.
Och så är här förstås snille. För det här är vid tiden för Svenska Akademiens instiftande och Gustaf III är kungen på modet. Johan Henric Kellgren väljs in som en av de allra första aderton. En av romanens höjdpunkter är när instiftandet sker, inför publik. Och det är fascinerande att vi än idag, så många år senare, fortfarande har en akademi som verkar i samma form. Vid 2011 års högtidssammankomst i Börshuset handlade Horace Engdahls direktörstal om kulten av författaren – och om hur det kunnat gå så långt som idag när författaren är en kändis bland andra. En förkortad version av talet finns med i julaftonens DN. Engdahl skriver
""Ära store Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla samhällsområden framställas till eftervärldens beundran och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en liknande namnkunnighet."
Det var dock inte, enligt Engdahl, Gustaf III:s avsikt att det skulle gå så långt som idag. I Burmans roman tecknas Engdahls företrädare Kellgrens minne på ett levande och ärligt sätt av de båda som Burman gett röst. I romanen framstår han som en av vår tids stora (pojk)idoler – han göra alla kvinnor helt kollriga av kärlek och begär. Dessutom lystrar männen till hans ord och Kellgren var inte utan åsikter utan kritiserande både kung och kyrka, vilket framkommer i romanen. Det kan gå hett till - i diskussionen såväl som i sänghalmen.
Burman bygger skickligt upp en illusion, hon återskapar 1700-talet, framför läsarens ögon. Jag har inte läst allt hon skrivit efter
Min salig bror Jean Hendrich men jämfört med t ex de deckare där hon också leker med genre och tid så tycker jag att förstlingsverket sticker ut – hon toppar redan från första ordet. Det sista ordet här låter jag dock gå till älskarinnan Hedda Falk, en underhållande berättare:
"Då såg jag att han stod och pratade med en kvinna, en annan kvinna! Håret var pudrat, hon bar enbart en
charle över klänningen, som var så djupt
décolleté att tittarna kikade fram. De var onaturligt röda, liksom huden var osannolikt vit. Av gestalten verkade hon ung, kanske i min egen ålder. Min läsarinna förstår vilka djup av
jalousie jag gick igenom!"
