Åh, Jenny.

Jenny är den första bok jag läst av Sigrid Undset som tilldelades Nobelpriset 1928. Romanen som kom 1911 handlar om just Jenny som verkar som konstnär i Rom, hon umgås med andra skandinaver och söker leva ett friare liv utan andra krav än de egna. Så möter hon Helge Gram, en osäker, ung man nyss nedrest från Norge och de två inleder ett förhållande – för Jenny längtar även om sin självständighet efter kärlek. De två planerar att gifta sig och de reser tillbaka till Norge. Men de känslor som svallat mellan dem i den italienska värmen svalnar i den nordiska kylan, i alla fall Jennys. En bidragande orsak till det är mötet med Helges mamma, en riktigt hemsk tant som förpestat både sin sons och makes tillvaro genom åren. Kanske inte var det inte Helge hon var kär i, utan i kärleken? Det visar sig också att hon har mycket mer gemensamt med Helges konstintresserade far.

Det är något slags grundhandling i denna historia, som starkt grep tag om mig och som innehåller så mycket mer. Jenny våndas med sig själv och sina känslor, försöker förstå hur hon vill leva sitt liv och varför. Hur välja rätt väg för sig själv? Hur välja rätt väg utan att såra någon annan? Mänskliga frågor. Jag tänker en hel del på t ex Cora Sandels böcker om Alberte när jag läser, problematik och tematik påminner om varandra men här är nog tätare skrivet och mer ångestladdat.


Berättelsen är dramatisk, känslosam och äkta. Men det är en skildring som gör ont att läsa, och redan när jag ögnar igenom Ebba Witt-Brattströms förord innan jag läser förstår jag att det inte kommer att gå Jenny väl. Inte på något sätt.   


Att jag äntligen fick Jenny läst är tack vare fina rekommendationer från läsande vänner. Tack för det!

  

Lyckligt lottad?

Det har gått drygt en vecka sedan jag läste ut Lyckligt lottad av Amy Bloom och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om.

Jag minns halvsystrarna Eva och Iris, att Eva dumpas av sin mamma på tröskeln till Iris och den gemensamma pappans hem. Jag minns att Iris vill bli filmstjärna, att hon råkar illa ut och att den lite udda familjekonstellationen flyttar. Pappan blir butler, Iris ska föreställa något slags guvernant och Eva alltiallo och senare tarotkortsläsare i en frisersalong. En pojke tas om hand och något dramatiskt händer. Det är spridda skurar av minnesbilder från denna 40-tals skildring - brev skickade eller icke-skickade, ett ibland återkommande berättarjag, oväntade relationer.

När jag försöker återkalla romaninnehållet tänker jag på citatet på bokens baksida, det är från
New York Times och säger "en del av nöjet att läsa [Amy Bloom] är helt enkelt att hålla jämna steg med henne. Du kommer inte veta var Lyckligt lottad är på väg förrän du plötsligt är där … ” I det här fallet tänker jag att det är ett annat sätt att säga att det saknas en riktning eller bärande tanke i berättelsen eller att mängden av händelser och lite osammanhängande struktur i alla fall förklarar mina svårigheter att komma ihåg.

Och så tror jag inte riktigt på historien och personerna. Fast jag kan också bli irriterad på mitt eget trovärdighets- och äkthetsbehov, en roman är en roman är fiktion vilket är precis vad jag söker och vill ha. Och jag accepterar utan vidare att blommor regnar från himlen eller att katter intar mänsklig skepnad - så länge det sker med en sannhet/sannolikhet utifrån berättelsens typ, själ och kärna. Så nja, Lyckligt lottad av tyvärr inte riktigt i min smak. Eller så var det bara för spretigt för min semesterlängtande hjärna.

Johannas deckarhörna har också skrivit om boken som vi tycks ha gjort en någorlunda liknande läsning av.

Från Blekingegatan till Beverly Hills

Nu har jag äntligen läst den! Lena Einhorns roman om Greta Garbo - Blekingegatan 32.

Einhorn följer Garbos väg från det fattiga hemmet på Söder till den glassiga filmvärlden i Amerika. Vägen dit går via PUB:s hattavdelning och Dramatens elevskola. Garbo tar för sig av världen, dejtar äldre män och roar sig gott. Men det är på elevskolan hon finner kärleken, i Mimi Pollak. Förstås möter läsaren också andra teatervänner och framför allt Moje eller Mauritz Stiller som kom att stå Garbo nära. Men relationen till Mimi är den viktigaste och varmaste - och sorgligaste. Vad hände egentligen med den? 

Det här är en fin roman att läsa. Jag tycker Garbo skildras ömsint och med god blick för och insikt i människans olika sidor såväl, de introverta och extroverta. Jag har inte tidigare haft så bra koll på Garbo utöver den mediala bilden om den skygga nästan-divan. Här ges på ett respektfullt sätt en djupare bild av skådespelerskan, utan att det blir spekulativt. En del saker låter Einhorn bara anas i texten, en del googlar jag för att få veta vilka de olika människorna omkring henne var, jag ligger steget före i vad som händer hennes familjen, hennes syskon. Läsningen väcker intresset för det strikt biografiska.

Det finns många spår i den här romanen som är intressanta att ta del av - bilden av teater- och filmvärlden, kärleken, miljökrockarna och det att lämna sitt ursprung och så är det en bra Stockholmsskildring. Precis som Siri så är det här en mycket lyckad roman om en alldeles riktig människa.

Den hand som först höll min

Sekwa förlags lillasyster Etta har jag hållit ett öga på sedan de gav ut  Maggie O'Farrells Sommaren utan regn förra året. Jag tyckte mycket om romanen som på ett sofistikerat sätt var både psykologiskt djup och bladvändarvänlig. Nu har jag läste den nyutkomna Den hand som först höll min, som O'Farrell om jag förstått det rätt skrev tidigare än Sommaren utan regn.

Författaren bygger romanen i två spår som sakta leds allt närmare varandra. Lexie lämnar föräldrarna i 50-talets England och flyttar till London, ditlockad av en man, Innes, som driver en tidskrift med konst och kultur i fokus. Efter att ha hankat sig fram som bl a hissförare får Lexie jobb på redaktionen och bygger upp ett kontaktnät i konstvärlden - samtidigt som en innerlig men inte enkel relation inleds med den äldre Innes. Det är en levande miljö som skildras och jag gillar Lexie och det liv hon lever. Dock vet jag tidigt att hon inte kommer att leva länge.

Historiens andra spår handlar om Elina och Ted, ett par i konst- och kultursvängen, som fått sitt första barn. Förlossningen var tuff och Elina har fullt sjå med att återhämta sig och acklimatisera sig i sin nya roll. Det går sådär för henne, särskilt som Ted börjar svaja. Han drabbas av mentala glipor där minnesbilder sipprar in, det gör honom förvirrad och fundersam. Vad är det han minns?

De två spåren förs samman och jag tror inte det är att avslöja för mycket att en familjehemlighet kommer i dagen.

Baksidestexten lyfter fram de båda kvinnorna. Deras liv är intressanta att jämföra, samtidigt som Lexies 50-tals liv känns mer modernt och frimodigt än Elinas nutida. För den lilla barnfamiljen går tillvaron i stå, och bebislivet framstår som minst sagt outhärdligt. Det är också Lexies del av romanen som jag engagerar mig mest i och som jag tycker författaren lyckas göra mest levande fast jag förstår det är en poäng med att betona vardagen och dess alla olika detaljer också. Men här finns ju också männen som "äger" romanen i lika stor grad - med Ted i centrum.

Ibland är romaners skelett för tydligt, författarens avsikter och intentioner för blottade - så tänker jag om Den hand som först höll min. Jag gillar på så vis mer romanens olika delar än den som helhet. Bitvis läser jag med stort nöje och väntar med spänning på vad som ska hände de olika personerna och tycker författaren lyfter fram intressanta aspekter av liv, men med tiden blir jag alltmer fundersam och ifrågasättande kring hur författaren bär fram sin historia. Men det är nu inte alls så illa som det låter, det är sällan det. Det är egentligen en bra skriven och intressant roman om några människors outgrundliga livsöden. Fast Sommaren utan regn upplevde jag som mer fulländad.

Min debut som Jojo Moyes-läsare

Efter att bästa kollegorna så många gånger pratat uppskattande med både mig och flera av våra kära biblioteksbesökare om Jojo Moyes böcker föll jag till föga, lånade hem och läste hennes Sophies historia.

Moyes berättar här i två parallella spår där en tavla är den gemensamma nämnaren. Tavlan föreställer just Sophie och den målades i Paris av hennes man konstnären innan första världskriget slog sönder tillvaron. När kriget pågår som värst hänger tavlan på ett värdshus som Sophie driver tillsammans med sin syster samtidigt som hon oroligt väntar på livstecken från sin krigande make. Värdshuset tas i bruk av ockuperande tyska soldater vilket sätter igång det ena hemska ryktet efter det andra, särskilt om Sophie.

I berättelsens nu, vår nära nutid, möter läsaren Liv som har tavlan med Sophie i sin ägo, den är en kär gåva från hennes avlidne make. Liv lever ensam men möter en blöt kväll på krogen en man som ruskar om hennes tillvaro – fast kanske inte på det sätt läsaren först förväntat sig. Tavlans historia och öde är nära förknippat med kriget och Moyes väver på ett aktuellt sätt in återbördandet av stulna konstföremål till de rätta ägarna. Liv ger dock inte så lätt upp om sin tavla.

Trots alla lovord om Moyes så var jag en smula skeptisk till att läsa henne för det här är inte längre min typ av text. Och jo, jag har en del förutfattade meningar t ex om tillrättalagd- och förutsägbarhet. Men så farligt är det ju inte i Sophies historia. Moyes överraskar ibland med vilka vändningar historien tar, vilket gör att jag får omvärdera berättelsen och mina förväntningar på den. Det är en snabb och lätt läst roman som väcker viktiga frågor kring ägande, om rätten till det förflutna men också förstås om det att gå vidare efter förlusten av någon nära och kär. Den ger också en inte direkt okomplicerad skildring av hur kriget bryter in i vardagen och skapar kaos i människors liv.

Hur tyckte jag då? Att läsa Moyes var mer givande än jag trott och berättelsen håller längre än bara under själva lässtunden. Men jag får hålla i mig lite för att inte irriteras när feelgood-stämningen blir lite för hög för min smak. Fast jag kanske också behöver lite fluff i tillvaron ibland?

Historien om Quiet Dell

Jayne Anne Phillips Historien om Quiet Dell var ju riktigt riktigt bra!

Författaren utgår i sin roman från ett äkta mordfall, som skedde 1931, där Asta Eicher och hennes tre barn hittas nedgrävda i en trädgård. Phillips berättar historien om händelserna som ledde fram dig. Om hur Asta i både längtan och desperation söker en ny man efter att barnens far gått bort och gör ett livsval som också innebär slutet på hennes och familjens liv. Men innan läsaren kommit så långt i historien har man fått lära känna både Asta och hennes tre barn, särskilt den sensibla och kreativa Annabel.

Sedan följer berättelsen det som händer sen med den unga journalisten Emily, som är en av få fiktiva figurer i romanen, och hennes jakt på sanningen i centrum. Hon är en komplex person som agerar med stort hjärta, hon är också en kvinna som männen pjåskar alldeles onödigt mycket med. Jag som brukar hålla distans till romanfigurerna när jag läser blir riktigt förtjust i Emily. Till sin hjälp har hon kollegan Eric - relationen mellan dem, helt baserad på vänskap, är riktigt fint skildrad.  Oväntat nog finner jag också att den här mörka romanen innehåller både passion och sensualitet, snyggt invävda i berättelsen.


Detta är alltså en roman om några riktigt hemska mordfall, men det är ingen deckare. Fint balanserar Phillips sin historia, vävd ihop av faktiska dokument och bilder som ger extra styrka och närvaro åt texten. Det är en bit kvinnohistoria där kvinnas möjligheter eller brist på sådana bildar ett tema, likaså det att välja sitt (kärleks)liv på sina egna villkor.


Ja, det här var starkt och fint att läsa.


Som Anna skriver i sin kommentar här nedanför så gör hon och jag en ganska lika läsning av texten. Läs mer än gärna vad Anna tycker!