Långläsning pågår

Förväntansfullt börjar jag läsningen av en i anspråk och sidor stor roman, skriven av ett alldeles för kort författarskap, liv. Liberty visar sig lätt att komma in i, svår att släppa. Jag plöjer vidare.

Tack Ewa för ditt tips som fick mig att omedelbart låna boken!

Ingenbarnsland,

den går inte att komma undan, orden sitter där heläkta, fastgjutna och egenartat levande. Tjejen jag läser om är en sann och sannolik mardröm, en mardröm jag vill hålla armarna om, lova att det kommer att bli bra. Ibland läser jag grimaserande för det är så äckligt. Mest läser jag med andan hållen: Vad ska hända mer? Sen? Det planar ut lite, det vassa trubbas. Men vilken käftsmäll den är att läsa, Ingenbarnsland. Vilken upprättelse för de som ingen ser, eller ingen vill se.

Kulturell utsvävning i Stockholm

Det är tur helgen är extra lång för efter lördagens och söndagens kulturella utsvävningar i Stockholm är jag i behov av återhämtning. Vi börjar med att ta bussen ut till Magasin 3 i Frihamnen för att se utställningen med verk av Ai Weiwei, den kinesiske allkonstnären som nu sitter i husarrest. Hans verk är mastodonta och väcker frågor om massa kontra individ, det massproducerade och unika. Eller människan bakom processen. Här finns t ex den stora högen med solrosfrön, som vid en närmare anblick visar sig vara av porslin, målade ett och ett i taget. Intill förvirring lika men ändå helt skilda från varandra. Det är många människor och människohänder som varit inblandade i Weiweis verk som är sociala på flera sätt sociala. De är nog politiska, men än mer allmänmänskligt filosofiska - oavsett om det handlar om videoverk, tygkontinenter eller om 1001 resande kineser. Weiweis tankar syns genom verken och tydliggörs fint i den lilla utställningskatalogen. Jag går inspirerad och tankeväckt därifrån. Störst av allt är friheten.

På kvällen väntar en teaterföreställning på Dramatens lilla scen - Paradisets barn som bygger på en film från 1945 av Jacques Prévert. Det är en metateater, en lek med illusion och fiktion, där dröm och verklighet stiger in i och ut ur varandra. Det är en fullständigt magisk akt av teater och jag följer händelserna med ett stort leende. Inte leende för att allt på scenen är kul, lättsamt, roligt utan av lycka över att teater kan se ut på det här viset, med tilltro till publikens medskapande förmåga. Jag njuter av denna fantasifulla skapelse.

I skön hotellsäng väntar vila innan det är dags för nästa dags aktiviteter. Scenerna på Dramatens scen utspelade sig i Paris och vi fortsätter i Frankrike, denna gång genom Nationalmuseums utställning Det moderna livet som mestadels består av fransk 1800-tals konst i olika former, och en del skandinavisk. Med utställningen testar man ett nytt sätt att presentera sin samling, flera konstarter fångas in - måleri, skulptur, film mm. allt tillsammans med väl avvägd information. Jag blir rätt överraskad och mycket glad när jag här träffar på "Parisiska".

När vi lämnar museet är jag i tanken så mycket i Paris att vattnet utanför blir till Seine. Känslan håller i sig på Grand Hotel där de afternoon tea-serverande servitörerna pratar franska med varandra.

Som alla andra denna helg skockas vi under de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

11 utmaningar

Vad är det med enkäter egentligen? De lockar till läsning nästan oavsett ämne, och lockar till egna svar. Därför är det svårt att motstå att svara på Den var bras utmaning, svaren formuleras ju dessutom direkt i huvudet när jag läser frågorna... Tack Den var bra för fredagsnöjet!


I utmaningen ingår att
1. svara
2. hitta på ytterligare 11 frågor och
3. utmana 11 personer till 
Puh!


1. Hermias svar på frågorna från Den var bra:
1. Bokus eller AdLibris? Adlibris
2. E-bok eller ljudbok? E-bok, även om jag inte är "där" riktigt än
3. Bästa tidning eller tidskrift om litteratur? på svenska Karavan
4. Hur många lån har du på ditt lånekort just nu? 7 varav 1 film
5. Vilka tre författare skulle du vilja ha med i en läsecirkel, ni blir bara fyra? Aris Fioretos, Kristina Lugn, Katarina Frostenson
6. Vilken bok har du haft för stora förväntningar på? Döden ett bekymmer en deckare av bl a Torgny Lindgren läste jag med stor besvikelse
7. Ditt favoritbibliotek? Stadsbiblioteket, Gävle
8. Köpa eller låna böcker? Låna
9. En bra presentbok till ett brudpar? En årsdagbok, för att minnas dagarna som går
10. Vilken författare skulle du vilja intervjua på Bokmässan i höst? Ingen, bara tanken gör mig nervös
11. Vad skulle din självbiografi heta? På en bänk i Florens


2. Hermias 11 (bokliga) frågor:
1. Vilken bok fick du aldrig nog av som liten?
2. Vilken genre skulle du vilja läsa mer av?
3. Favoritpoet?
4. Läser du boken innan du ser filmen baserad på densamma?
5. Vilken av alla olästa böcker vill du egentligen läsa allra helst, just nu?
6. Vilken litterär figur vill du äta en sen middag med?
7. Vad skulle ni (se fråga 6) prata om?
8. Vilken är första meningen i boken du läser nu?
9. Vilken är den sista..? Nej, det behöver du inte svara på.
10. Vilken scen besöker du helst på Bokmässan?
11. Vilken författare har du eventuellt blivit "star struck" av?


3. Efterlysning: 11 personer som vill svara på mina 11 frågor! Svara i egen blogg, och följ övriga instruktioner (alternativt bara svara på frågorna i kommentarsfältet). 

Vid kusten




Caspar David Friedrich

 

"Efter att ingående ha studerat en världskarta gjorde jag

bedömningen att det finns många kuster. Sedan den

upptäckten har jag gradvis insett två saker:

1: Det är lätt att få vara i fred vid havet

och 2: Man känner inte Australien bara för att man åkt

trampbåt i Sydneys hamn."

ur Fara vill av Elin Ruuth

Work in progress

Vermeer

Matisse

Ikväll har vi hängt med Harry & Sally

Minns ni hur bra den här filmen är? Hur smart dialogen? Hur fluffig frisyren? Hur vackert New York?

When Harry met Sally (1989)

2 X Doron

Efter överlevnad kommer liv, för de boende i Tel Aviv är det förenat med stor smärta, sorg och rädsla. Men här finns också värme och ibland oväntad galghumor. Saker som kanske inte behövts hållas hemliga, blir till sådant som ingen får yppa. Som skapar förvirring och väcker frågor, som inte får svar. Först när berättaren slutat att fråga kommer svaren. Där den första boken är undanglidande och läsaren hålls i samma ovisshet som huvudpersonen, är den andra avslöjande och läsaren tar del av upptäckterna i samma andetag som berättaren. Detta ger historierna helt olika karaktärer, där den första rent stilistiskt tilltalar mig mer, men där båda på varsina sätt är vibrerande skildringar om människor som efter bästa förmåga lever, var och en på sitt sätt.

Söndag med Tyra

Den här boken

fastnade jag för i bibliotekets nyhetshylla. Bilden är inte någon renässansmålning utan ett självporträtt av en för mig okänd svensk konstnär, Tyra Lundgren (1897-1979). Boken som handlar om denna mångsidiga konstnär är skriven av Marika Bogren, och i dess sällskap har jag tillbringat större delen av söndagen. Författaren är specialist på området och konstnärens verk är aktuella genom en vandringsutställning, som jag tyvärr inte tror stannar upp i Gävle men väl i bl a Norrköping och Visby.

I upptakten till biografin får läsaren/tittaren bekanta sig med konstnärens olika fågelskulpturer och Bogren ställer frågan "Varför valde då Tyra Lundgren att specialisera sig på djurmotiv?". Det gör mig lite skeptisk och jag ställer mig frågan om jag kommer att fatta intresse för konstnären. Men jag undrar i onödan för det Bogren gör är att hon vecklar ut Lundgrens konstnärskap - som rymmer ofantligt mycket mer än just djurmotiv. Innehållet är tudelat där läsaren först får en bild av människan Lundgren. Med hjälp av levande dagboksantecknigar och bilder av olika verk berättar Bogren om en mycket bestämd, egensinnig ung flicka som tidigt vet att hon vill bli konstnär. Den medvetenheten och drivkraften tycks hon bära med sig genom yrkeslivet, och det präglar också de relationer hon ingår i, eller inte ingår i.

Lundgren färdas från det borgerliga hemmet i Djursholm ut i Europa med stopp bl a i Helsingfors där hon är verksam vid Arabia, på Murano (Venedig) där hon verkar som första kvinnliga glaskonstnären i ett av de framstående glasbruken, Paris där hon går i skola och har ateljé, Rom etc. Hon tycks ha varit en fena på att skapa nätverk och ingår, även om författaren lyfter fram hennes känsla av att vara en ensling, i större sammanhang. En av de närmare vännerna var Estrid Ericson, skaparen av Svenskt Tenn. Till Stockholm återkommer Lundgren och på Gotland skaffar hon sig så småningom en fastare hemvist. I bokens andra del ges en bild av de olika genrer konstnären var verksam inom, inklusive hennes roll som konstkritiker. Hon verkar konsekvent ha gått sin egen väg, jag blir nyfiken på hur hon förhöll sig till sina samtida svenska kollegor som t ex Siri Derkert. Men kanske var Lundgrens fokus snarare bort än hem?

Detta är ett intressant konstnärsöde att läsa om, Bogren har bidragit med en pusselbit till den svenska, europeiska, konsthistorien. Författaren resonerar kring varför Lundgren inte är något känt namn idag, och menar att det beror på flera faktorer. Det tycks ha legat henne i fatet att hon ägnade sig åt konsthantverk, som generellt sätt inte haft så stor status, att hon spretat åt så många olika håll i sitt skapande, att hon vistats mycket utomlands och dessutom det att hon var kvinna. Genom Marika Bogrens fina och kärleksfulla bok hoppas jag fler upptäcker Tyra Lundgren som i själ och hjärta var konstnär:

"Som femåring bestämde jag mig definitivt för att bli konstnär. Det har aldrig funnits något val." (s. 41)

Rekrytering

Nu har hockeyfebern gått ned och längtan efter andra sorters kulturupplevelser, som blivit en smula eftersatta de senaste veckorna, är stor. Igår laddade vi därför spelaren här hemma med film.

Huvudjägarna är förstås baserad på Jo Nesbøs roman med samma namn. Maken har läst boken och viskar ibland om skillnader och likheter, så får jag en bild också av texten när jag ser filmen. Det finns filmer i den här genren som jag är väldigt svag för, där brottslingarna är så där charmiga och brotten klurigt uttänkta, så som i t ex Ocean's Eleven eller Äventyraren Thomas Crown. Huvudjägarna har den smarta konstkupparen men anslaget är betydligt mer våldsamt än i de andra två, samtidigt som humorn, när den finns där, har mörkare stråk utan någon Clooneysk glimt i ögat. Det är rysligt och välspelat och norskt. 

Vatikanen är spelplats för Nanni Morettis film Vi har en påve där en ny påve ska utses. Efter mycket vånda lämnar kardinalerna sina röstsedlar - men den stackars valda påven klarar inte pressen, får panikattack och flyr ut i Rom när samtalen med terapeuten inte fungerar. Men en påve på rymmen är inget man talar högt om - istället mörkas det hela. Ingen får lämna området, inte heller terapeuten som snart aktiverar de äldre herrarna. Moretti slarvar bort påven lite där på Roms gator, han lämnas mellan komedins skratt och allvarets eftertänksamhet. Det är trivsamt och humoristiskt och italienskt.

Guldyrsel i Gävle

Idag välkomnas Gävle kommuns nätbesökare så här...

Efter kvällar av nagelbitning i soffan kan jag nu byta klubbtröja mot kofta och bli den läsande kulturtjej jag egentligen är...

Läslusten är hur stor som helst, läsron är det lite sämre ställt med.

Trevlig helg!

Mismatch

Kan det vara något med tempus som är annorlunda? Jag testar och gör i mitt huvud om meningar, byter imperfekt mot presens och får på så vis en mer levande, spänstigare text. Men när jag svänger förbi bokhandeln och bläddrar i del 2 ser jag att den också är tillbakablickande, fast att mitt minne säger något annat. Så tempus är det inte. Kan det istället vara avsaknaden av en reflekterande vuxen författarröst som gör att jag finner texten platt? Eller är det just själva innehållet, om den lille pojken och barnperspektivet, som inte triggar mina litterära smaklökar?

Faktum är att Knausgårds 3:a får mig att göra något som jag annars aldrig gör - jag skumläser. Fast nu har jag bytt bok och den rosa Min kamp får åka med outläst i cykelkorgen, tillbaka till biblioteket. Det känns lite tråkigt faktiskt, jag trodde vi hade funnit varandra. Författaren och jag.

Working girl

På måndag återgår jag från studentliv till arbetsliv. Den största utmaningen blir nog att komma upp i tid på morgonen... Jag ser nu fram emot att återse mina högst trevliga och underhållande kollegor. Och så hoppas jag hålla fast vid nya rutiner såsom dagliga promenader och mycket skratt, med axlarna fortsatt sänkta. Vad som än händer har jag det på alla sätt bättre på biblioteket än vad Dolly och hennes väninnor har på sin arbetsplats.

Allting började i köket

"'Du har börjat röka'. sa hon. 'Har det hänt något mer? Något mer som jag har missat?'"

Med tanke på att den planerade påskläsningen tog slut innan påsken riktigt börjat var det tur att jag fick med mig en till godsak från bokhandeln, en pocket i lagom tjocklek för att räcka hela resan och som jag inte kommit på att läsa om jag inte sett den i den välfyllda hyllan hemma hos Doras bokprat.

Det var I köket av Monica Ali som fick hänga med till Nice. Detta är den tredje jag läser av Ali, och den tredje som finns på svenska. Hon är tillbaka i England, mittenboken utspelade sig i en portugisisk by. I I köket möter vi kökschefen Gabriel (Gabe) precis efter att en av de tillfälligt anställda hittats död i källaren. Dödsfallet visar sig som tur är vara en olyckshändelse men det berör Gabe på ett nästan oförklarligt sätt. Så en dag dyker den unga Lena upp där i källaren, hon är fåordig och trasig, och Gabe erbjuder henne tak över huvudet i sin kala lägenhet. Lena huserade, tror Gabe, i källaren med den nu avlidne mannen. Medan Gabe och Lena inleder ett förhållande, där det är oklart vem som utnyttjar vem lever Gabe i ett till synes lyckligt särboförhållande med kvinnan han nog vill gifta sig med. Samtidigt är hans far svårt sjuk och köket som han planerar att lämna för en restaurang i eget namn blir alltmer kaotiskt, och Gabe misstänker dessutom att en helt annan slags verksamhet äger rum där.

Genom köksmiljön skärskådar och problematiserar Ali både det brittiska klassamhället och det faktum att människor blir till handelsvaror och säljer sin kropp på ett eller annat sätt. Ali är bra på det här men hon skildrar också starkt Gabe, som är berättelsens centrum. Det är genom honom läsaren ser det som pågår men han är inte pålitlig som iakttagare, han tappar alltmer greppet om tillvaron och snärjs i lögner och brutna löften. Gabe blir i sitt beteende alltmer udda och avvikande - på ett sätt som varken är positivt för honom eller för de i hans närhet. Hur ska man egentligen vara som människa när gott blir ont, rätt blir fel?

De båda perspektiven - det breda genom köket och det djupa i flera plan genom Gabe berikar varandra och gör romanen till en stark och skarp tegelsten. Ali skriver fram sin berättelse utan jäkt, med tid att bygga upp både historien om köket och om människan på gränsen till vansinne. På ett skickligt sätt balanseras skildringen och kritiken av samhället med den om den lilla människan mitt i det.

Läsutmaning: August Strindberg 2012 - bok 1

I ett passionerat utbrott trycker hon mig mot sitt bröst, kysser mig på pannan, och jag överhöljer henne med kyssar! Sedan duar hon mig! Bandet mellan oss är knutet och från den stunden begär jag henne.

En dåres försvarstal var tänkt att bli årets påskläsning, men den tog slut redan på skärtorsdagen. Strindberg rasar i boken och han är också rasande bra. Han skriver med sån frenesi först i kärlekens namn och sedan i hatets.

Det är en uppslitande kärlekssaga som skildras. När de först träffas är hon gift, friherinna, men finner i den unga blivande författaren en utväg. Från den tvingande kvinnorollen i det instängda äktenskapet vill hon till teaterns tiljor. Men det är en upptakt som inte leder ut från det ibsenska dockhemmet. Istället är det berättelsen om förhållandet från helvetet där mannen Axel och kvinnan Maria (eller Strindberg och von Essen) sliter i varandra. Samtidigt lever de i något slags trioäktenskap med Marias ex-man. Det är överspänt och nervpirrande.

Jag vet inte om det är en dåre som talar, var går gränsen mellan dårskap och olycka? Kärlek och svartsjuka? Det är en studie inifrån, skriven på franska inte för att läsas av en svensk publik enligt efterordet. Skriven kanske för att lugna det egna sinnet, för att spy upp all galla en gång för alla. Det är så intensivt, hätskt och samtidigt insiktsfullt. En dåres försvarstal är en antikärleksroman, nästan uppfriskande i sin besatthet. Strindberg är inte snäll mot kvinnorna, och väl inte heller mot männen. Och jag, ja jag gillar honom.

Detta var min första etapp i läsutmaningen August Strindberg 2012, arrangerad av Jessica/Ord och inga visor.

Tour de Nice

Tillsammans med den käre maken och en god vän har jag ägnat påsken åt att upptäcka Nice och trakterna runt omkring. Att i kalla april komma till mjuk medelhavsvärme gör gott för själen, här frodas blommor och vajar palmer, vattnet glittrar turkost. Här trängs påskfirande turister med nicebor som har baguetten och morgontidningen under armen.

Det är förståeligt att konstnärer sökt sig hit för kortare eller längre tid. Vi besöker Matissemuséet som visar en fin samling. Här finns inte hans mest kända verk, men det ger en bild av konstnären och av hur han arbetade. Dess värre är alla informationsskyltar på franska, och jag tar till mig kanske 1/4 av texten på dem. Byggnaden i sig, där jag tror konstnären också har bott, är i sig intressant. Målat för att lura ögat, trompe l'oeil.

Museet ligger i en park och nära en klosterträdgård, med små oaser och utsikt över staden.

En av dagarna väntar en hyrbil på oss på flygplatsen, bokad innan resan. Med den tar vi oss, eller rättare tar maken oss, upp mot bergen. Vi stannar i den lilla bergsbyn Saint-Paul och åker sedan vidare mot det privata museet/konstsamlingen Fondation Maeght. Vid det här tillfället är den konstnärligt smyckade parken, med skulpturer av bl a Joan Miró och Giacometti, den riktigt stora behållningen.

Sedan går färden uppåt efter slingrande smala vägar, med branta stup, tvära kurvor och med bergsväggarna hängande över oss...

...och så ned igen. Vi gör ett stopp i Monaco.

Här vid kasinot håller vi hårt i reskassan. Men vi motstår som tur är frestelsen att spela - vi lever ju inte ens upp till ställets klädkod... Istället ser vi storögt på jättebåtarna med jacuzzi på taket.

Det är på riktigt fast som på låtsas. En värld för Barbie och Ken. När mörkret fallit tar vi oss vidare tillbaka till Nice.

Där avslutar vi sedan påskresan bl a med att traska längs Promenade Anglais, den långa strandpromenaden.

Inspirerad av alla joggare där tar jag idag, hemma i Gävle, en mycket sällsynt tur. Men att lunka runt på cykelvägen i bostadsområdet kan liksom inte mäta sig med Nice vackra vyer. Men värmen finns i alla fall kvar inombords.

Stort tack för alla tips vi fått från olika håll inför resan!

Pågående - En dåres försvarstal

När jag läste t ex Röda rummet och Hemsöborna för länge sedan så var jag väldigt medveten om att det var Strindberg jag läste. Det var en bok av Strindberg - den store författaren - som jag höll i min hand. Nu en tredjedel in i En dåres försvarstal tänker jag inte så mycket på att jag läser Strindberg. Han står inte upphöjd och till synes svår mellan texten och mig, vilket känns väldigt skönt. Särskilt som han så mycket sägs vara i texten.

Däremot känns Lena Einhorns Siri märkligt inflätad i läsningen. Så inflätad att jag ibland tror mig ha läst Strindbergs egna ord tidigare. Fast det har jag inte. Detta är nytt och språkligt fräscht för mina ögon. När jag läser ser jag skådespelaren Linda Zilliacus framför mig, hon som spelade Siri von Essen i Svt:s dramaserie om Strindberg från 2008, där Jonas Karlsson spelade författaren. Den serien finns att låna på mitt bibliotek, jag tror jag ska göra så. Och i efterhand tror jag att jag lyssnar på P1:s bokcirkel. Nu njuter jag i solen, firar förpåsk och undrar om boken kanske kommer att vara slut redan innan årets påskresa börjar. 

En bokhandel i Paris

"Inom kort fick min mor i Princeton ett telegram från mig, vilket kort och gott löd: "Öppnar bokhandel i Paris. Var snäll sänd pengar", och hon sände mig alla sina besparingar."

Nej, Hermia har inte gett sig ut på äventyr - bokhandeln är Shakespeare and Company och den som öppnar den är Sylvia Beach. Jag har just avslutat Parispärlan där Beach med mycket värme och på ett personligt sätt berättar om sina år med den älskade bokhandeln. Det är goda minnen som valts ut även om läsaren mellan raderna förstår att berättaren inte alltid har en alldeles angenäm tillvaro. Sylvia Beach träffar dem alla - Joyce, Hemingway, Fitzgeralds, Barnes m fl både engelskspråkiga och franska författare och andra kulturpersonligheter. Bokhandeln som slutligen placeras på Rue de l'Odeon blir ett nav som många av dem kretsar kring, den blir en salong och ett postkontor i ett. Gruppen skingras och bokhandeln upphör när nazisterna klampar in i Paris - men innan dess levs livet.

Boken är översatt av Erik Andersson, som väl är densamma som nyöversatt Joyces Ulysseus? Ulysseus som Beach var den första att ge ut. Beach sliter verkligen för den (ende) författare hon förlägger. Det var, läser jag, viktigt att den ursprungliga Ulysseus fick exakt rätt grekiskt blå omslagsfärg - kanske något man tänkt på i formgivningen av den helt nyutsprungna versionen? Boken som idag verkar vara många läsares både heta dröm och stora skräck smugglades vid tiden för utgivningen till USA där den var förbjuden, via Kanada. Beach skriver

"Varje dag tog han [en snäll medhjälpare i Kanada] färjan med ett exemplar av Ulysseus innanför byxlinningen, vilket han har beskrivit för mig senare. Det var under spritsmugglingens dagar, så det florerade en mängd figurer med besynnerlig kroppsform, men det bara ökade risken för att bli genomsökt."

Jo, jag tror Beach gör vägen till Joyce mer jämn att gå på. Hennes egen bok är hur som helst en stor källa till litterär glädje.

Annat - samma tid samma plats
En fest för livet
Midnight in Paris 
och så
Nuvarande Shakespeare & Co