Helle och McEwan

Vi vet så lite om varandra. Vi befinner oss till största delen under ytan, likt isflak, och det enda som sticker upp är våra synliga samhälleliga jag, kyliga och vita.

Midsommarhelgen på Limön bjöd på oväntat mycket lästid. Hemingways En fest för livet lämnades dock hemma. Den känns lite för omständlig just nu.

Den hemingwayska berättarstilen får jag i alla fall med mig till ön genom Helle Helles Rödby-Puttgarden. Det skrivsätt hon använder sig av jämförs med Hemingways "isbergsteknik", alltså att bara skildra ytan, toppen, men inte allt det som döljer sig därunder i form av tankar, känslor etc. Hos Helle sägs det mesta i mellanrummen, mellan raderna - utskrivet. Två systrar delar lägenhet, kommer att jobba på samma färja som färdas över brusande vatten. På kort tid dör flera människor i deras närhet. Men med sig bär de också minnen av moderns plötsliga bortgång. Det är svårt att veta vad som händer och inte händer i Helles värld. Svårt att veta vad som egentligen händer, om det nu finns något sådant egentligen. Detta gör hennes berättelser gåtfulla eller förrädiskt vardagliga. Jag gillar det jag läser.

Citatet ovan kan nästan användas för att beskriva just isbergstekniken men det kommer från romanen som jag läser på midsommardagen - Amsterdam av Ian McEwan. Det är en fascinerande historia om två män, båda älskare till den nu avlidna Molly, vänner sedan länge. Det som hänt får dem båda att fundera över livet och döden. Funderingar som går så långt att de tappar både omdöme och verklighetsförankring. Den pakt de bildar med varandra driver dem båda bortom förnuftets gräns. Boken har belönats med Bookerpriset, vilket känns fullt begripligt.

Två storartade läsupplevelser blir de bokliga minnena från årets midsommar.

"Les pommes à l'huile

var fasta och marinerade och olivoljan utsökt. Jag malde svartpeppar över potatisen och fuktade brödet i olivoljan. Efter den första djupa klunken öl drack jag och åt mycket långsamt. När potatissalladen var slut beställde jag en ny portion och en cervelas. Det var en som en stor och tjock frankfurterkorv, ituskuren och med en särskild senapssås på."

Ernest Hemingway i En fest för livet (utgiven postumt 1964). Maten intas under hans vistelse i Paris på 20-talet. Han lever livets glada dagar tillsammans med sin fru, går på visit hos Gertrude Stein och köper böcker på krita hos Sylvia Beach. Citatet ovan beskriver en måltid när den är som bäst (bortsett från korven) - enkelt kulinarisk.

Hemingway har jag inget minne av att ha läst. Kanske av plikt någon gång i skolan men det kan inte ha fått fäste i mig i så fall. Precis som när jag före ett tag sedan läste Alfred och Emily av Doris Lessing känns det som att jag börjar i fel ända. Här blir jag bekant med Hemingways tillbakatitt på början av sitt författarskap innan jag lärt känna själva författarskapet. Men nu är det inte främst för författarens skull jag valt boken utan för platsen, staden som skildras. Paris.

"Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så fnns staden alltid hos dig vart du än kommer, ty Paris är en fest för livet."(Hemingway i brev till en vän, 1950)

Fast naturligtvis blir jag nyfiken på författarskapet, men också på personen Hemingway som jag vet märkligt lite om. Att det bekymmersfria livet i Paris inte är beständigt påminns jag snabbt om efter en titt i Wikipedia. Kanske håller lyckan inte ens boken ut?

Kvinnan i Jerusalem

Den enda som namnges i Abraham B. Yehoshuas roman Kvinnan i Jerusalem är just kvinnan som ingen vet något om. Hon omkommer i ett självmordsattentat och hamnar oidentifierad på bårhuset. Bredvid hennes kropp hittas en löneavi från ett bageri som leder till att en tidning anklagar bageriets ledning för att vara omänskliga då de inte har engagerat sig i kvinnans öde. Varför de inte agerat får sin förklaring och sätter dessutom igång en räcka av händelser. Bageriets HR-chef, en av de icke-namngivna, får i uppdrag att reda ut det hela, att ställa saker och ting till rätta, samt försöka få tidningen att avstå från att smutskasta företaget. Ett engagemang som närmar sig kärlek väcks hos HR-chefen som åtföljd av den lika engagerade journalisten m fl sänds ut att föra den invandrade kvinnan till sista vilan i hennes hemland.

Yehoshua skriver lätt och lättsamt, det finns något av pikareskroman över berättelsen; det är något med tonen, med anslaget även om termen inte är helt giltig som beskrivning. HR-chefen som vid sidan av den döda kvinnan är romanens huvudperson är något slags antihjälte. Han vill gott och för det mesta blir det bra men han är ändå en ganska komisk figur. Det är en figur som allt som oftast är lite efter händelserna han själv är en del av, där andra föregriper honom. Här tycker jag beskrivningen som görs i Boston Review, citerad i inlägg nedanför, där författaren jämförs med bl a Cervantes stämmer.

Under läsningen tänker jag på en helt annan roman, fast den egentligen är helt motsatt. I Yasmina Khadras bok Efter attentatet söker en man förklaringen till hur hans fru kunde bli en självmordsbombare. Här handlar det alltså om förövaren. Istället för att söka den okända för att förstå vem hon var handlar det i den romanen om att söka förstå den människa som stått en allra närmast. Men de brottas på något sätt med samma frågor de båda männen, vem är kvinnan, hur hamnade hon där hon är?

Kvinnan i Jerusalem tilltalar mig. Jag tycker om att berättelsen känns trovärdig, trots att saker som händer ibland känns absurda. Den inre skildringen av i första hand HR-chefen är bra gjord, hans engagemang blir starkt och äkta att ta del av. Även romanens upplägg, där vissa händelsr skildras ur de utomståendes ögon - det tydliggör hur omgivningen uppfattar det som händer och gör berättelsen lite rundare - fungerar bra. Turen till Mellanöstern har alltså varit riktigt angenäm denna gång.

Andra bokresenärer som läst Kvinnan i Jerusalem:

Bokmoster
Lyran
Cecber
Bokmania

Sommarläsning

För snart ett år sedan skrevs här några ord som det är dags för igen:

Slow-reading
bloggas det om hos Tehme Melck, en norsk bokbloggare jag gärna tittar in hos. Hans tankar gör gott att ta del av för den som eventuellt drabbats av sommarlässtress.

Inlägget avslutas med orden:

Men alt i alt: Å lese er en form for lykke.

Låt dem långsamt smälta i munnen.

Abraham B. Yehoshua

Nu kliver jag på boktåget för vidare färd mot Mellanöstern, resans andra anhalt. Jag väljer att läsa Kvinnan i Jerusalem (Brombergs) av Abraham B. Yehoshua, en roman jag tänkt läsa sedan jag först fick ögonen på den. Även denna resa startar med ett kort författarporträtt:

Abraham B. Yehosha föddes 1936 i Jerusalem. Han ägnar sig åt studier i hebreisk litteratur och filosofi för att sedan börja en lärarkarriär. Några år på 60-talet tillbringades i Paris men han är numera professor i litteratur vid universitetet i Haifa. Hans produktion är stor och består av romaner, noveller och pjäser. Yehousas författarskap har belönats med flera litterära priser. Det är en välrenommerad författare. (källa)

I en artikel i Boston Review skriver Ross Feld bl a så här om Yehoshuas böcker

And, most of all, he’s also one of those faintly embarrassing novelists who spends a lot of time down close to his characters’ skinned knees, more at home with their failures than with their successes. This un-Olympian perspective earns him membership in what might be called the Big Baby school of literary genius, the masters of which--Cervantes, Gogol, Chekhov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser--tend to be writers for whose characters the experience of adulthood is wonderously unstable and reversible. Their people live best to blunder, or else to flee.

Another winningly uncool, even gauche, element to Yehoshua’s work is the spring of its formal energies, a bounding zeal to put a book together slightly differently each time. From the start his readers have grown accustomed to chapters setting out in a kind of shadowy mutter, to unassigned personal pronouns, to shifting subaqueous lighting.** (källa, från artikeln har jag också lånat bilden)

Den här intervjun med författaren ska jag återkomma till senare, den verkar avslöja lite mer om boken än vad jag önskar veta så här i början av läsningen.

Men nu - dags att återgå till boken!

**Eftersom jag känner mig lite osäker i texten ovan låter jag Google översätta den. Ta en titt på det här:

Framför allt, han är också en av de svagt pinsamt romanförfattare som tillbringar mycket tid ner nära hans tecken "avhudade knän, mer hemma med sina misslyckanden än med sina framgångar. Detta un-olympiska perspektiv tjänar honom medlemskap i vad som kan kallas Big Baby skola litterära geni, befälhavarna som - Cervantes, Gogol, Tjechov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser - tenderar att vara författare vars tecken erfarenheterna från vuxenlivet är wonderously instabila och reversibel. Dessa människor lever bäst blunder, eller att fly. En annan winningly häftig, även gauche, element till Yehoshua arbete våren sitt formella energikällor, en bounding iver att få en bok tillsammans något annorlunda varje gång. Från början hans läsare har vant att kapitlen som i ett slags SKUGGIG muttra att otilldelad personliga pronomen, till att flytta över subaqueous belysning.

Mer kreativt än glasklart tolkat denna gång...

Främmande jord - Unaccustomed Earth

Så är den utläst Jhumpa Lahiris novellsamling Främmande jord. Det tog emot att avsluta den men jag lyckades få den att räcka ganska länge. I några noveller och en kortroman berättas om olika människor, de flesta som skildras är bengaler som flyttat till USA men som rör sig över världen. De är välbärgade och i de flesta fall välutbildade. Det är vardagliga händelser, utsnitt ur liv, som läsaren får ta del av. Det handlar om generationer som möts och försöker nå något slags förståelse. Det handlar om att börja sitt liv på nytt på främmande jord, där det främmande kan finnas både i det man kommer till och i det man lämnar. Och det handlar om kärlek eller samförstånd. Människorna är väl förankrade i landet de valt att flytta till, men särskilt för kvinnorna väntar ett liv på gränsen mellan det gamla och det nya. Traditionen både tynger och lyfter.

Det finns en smygande spänning i Lahiris texter – de är lågmält laddade på ett sätt som fjättrar mig vid boken. Och ändå läser jag långsamt. Njuter. Lahiri får mig att fasa tillsammans med mamman som hittar sitt barn sittande ensam i kallt badvatten medan morbrodern/barnvakten ligger utslagen av alkohol i ett annat rum. På ett starkt sätt förmedlas kvinnans ångest och vansinniga ilska som inte riktigt hittar ut. Och ändå är det så stillsamt fast på något sätt imploderande. Jag tänker mycket på novellerna när jag inte läser dem, det är rika texter och författaren lyckas snabbt med att både skapa komplexa karaktärer och förmedla stämningar. Lahiri väljer olika perspektiv och olika berättartekniker men ändå känns hennes texter konsekventa och följsamma. De hör ihop.

En reflektion gör jag efter att ha läst Jan Arnlands recension av novellsamlingen i DN, som jag vill försöka skriva ned. Så här skriver han, vars text, vilket bör tilläggas, är väldigt positiv:

Att hon inte tar upp mer problematiska integrationserfarenheter skulle kunna betecknas som en brist. Människorna i hennes noveller saknar alla former av sociala och ekonomiska svårigheter. Det som skildras är genomgående en invandrad överklass vars liv är renons på yttre dramatik.

Ju mer jag tänker på det desto mer frågande blir jag - för varför förväntas Lahiri ta upp mer "problematiska integrationserfarenheter"? Det är underligt när författare och andra som inte tillhör majoriteten där de befinner sig förväntas representera något mer än sig själv. Förväntas ge röst åt konfliker och en problematik som vore det en skyldighet. Jag tror inte det skapar bra litteratur. Och jag tror inte en säg en författare med ursprung i Amerika som behandlar samma ämnen skulle ställas inför samma krav. Hoppas jag lyckades få ned tankarna ungefär begripligt. Det är ju saker som kommer upp till diskussion ibland, och som har varit föremål för uppsats* -"invandrarförfattare" och om hur kritikerna förhåller sig. Detta hör dit, tycker jag.

*t ex dessa:
Annorlundahet som kapital
Invandrarförfattaren

Det här är inte lika mycket nostalgi som Läslustan mest för att jag faktiskt på riktigt allvar tror att programmet bara är vilande. Tror att Röda rummet kommer att börja sändas snart igen. Som om Babel bara vore ett mellanspel. Nu är det inget fel på Babel det är bara annorlunda.


Genuina människor i olika program pratar om böcker på ett så där totalt hängivet sätt. Det må verka snobbigt men för mig är det litteraturkärlek utsöndrad på allra starkaste vis.

Rika vänner

Den här filmen från 2006 överraskade mig totalt ikväll. Jag väntade mig något lättförpackat att njuta av en liten stund. Men jag fick något mycket mer - en smart amerikansk historia om vänskap, kärlek och om konsten att (över)leva. Paren stretar på, rynkorna börjar synas och ibland är det bara för jobbigt att leva. Nu är jag en bra berättelse rikare. Det känns som att jag läst en oväntat bra bok.

Minns ni dessa herrar?

Carl Olof Josephson och Gunnar Arvidson - profilerna i bokprogrammet Läslustan som sändes i Svt i en tid före Röda rummets tillkomst, någon gång på 80-talet. Tillsammans med olika gäster förmedlades läsglädje och läslust. Dessa kloka lite äldre människor som såg ut att ha så genuint roligt och vara så intresserade och engagerade i samtalen inspirerade mig som då var tonåring. Boken Läslustan träffar jag på när jag rumsterar om i bibliotekets avdelning G - litteraturhistoria - i jakt på hyllvärmare.

I boken samsas porträtt av programmets olika deltagare, t ex Maarja Talgre och Birgitta Ulfsson, med texter av de medverkande där de berättar om sina favoritböcker. En flitig bokbloggskommentator finns med - Lena Kjersén Edman. Gunnar Arvidson ger en presentation av Lena, själv bidrar hon med fina texter om bl a Gun-Britt Sundströms Maken och Milan Kunderas Odödligheten, förutom texer om barnböcker. Enligt Arvidson "sprider [Lena] lärdomsglans över programmet."

I boken finns dessutom tittarbrev som kommit in till programmet. En bokbindare och bokbandskonservator berättar angående en fråga ställd i programmet om läsarbeteende: "Exempel på saker, som jag funnit inlagda i böcker vid läsuppehåll, är bl.a. böcklingar, tandpetare och toalettpapper." Frågor diskuteras som inte är helt olika de som uppkommer i bokbloggarna. Det är den personliga läsupplevelsen och läsbeteendet som är i centrum. Det tidlösa läsandet.

I Läslustan fanns det utrymme för det lugna pratet om böcker, det var så långt ifrån talkshow man kan komma. Det passade mitt tonåriga pensionärsjag och det skulle nog passa mig även idag.

Nio nätter - Nove Noites

Den brasilianske författaren Bernardo Carvalho läser en artikel i tidningen om en antropolog vid namn Buell Quain. Antropologen tog 1939 sitt liv i Brasilien, efter att ha vistats en tid i en indianby. Carvalho blir som besatt av Quain och vill försöka ta reda på hur det kom sig att han valde att avsluta sitt liv, omständigheterna är mycket oklara. Att Quain var en förvirrad ung man som till viss del levde utanför uppställda normer och i sammanhang svåra att hantera eller komma underfund med är dock redan från början tydligt för såväl författare som för läsare.

Boken, som är en blandning av fakta och fiktion, skildrar berättarens/författarens sökande efter sanningen om Quain. Det blir en färd mot mörkrets hjärta - mot en av författaren outforskad mark och in i en annan människa. Genom brev som Quain skrev alldeles innan självmordet försöker Carvalho förstå vad som hände. Författaren anar ett förkommet brev, ett brev från Quain som aldrig avsändes. Kanske finns det, kanske inte. Det finns även en andra berättarröst i boken - en man som under nio nätter hörde en drucken förvirrad Quain berätta. En man som kanske vet vad som verkligen hände. Eller inte.

Men berättaren stannar inte vid samlandet av dokument: han söker upp människor ur Quains förflutna, ibland på ett ganska manipulativt sätt och han besöker den indianby Quain befann sig i för att försöka få veta mer om vad som hände den där gången för länge sedan. Genom besöket där skiftar förhållandet mellan vem som är utforskare och vem som utforskas - författaren blir här den som undersöks och sätts på prov. Carvalho har svårt att finna sig i ursprungsbefolkningens behandling av honom, har svårt att förstå det som händer, förlikar sig inte med mat och sedvänjor.

Arbetet att lösa gåtan Quain går vidare men oförklarliga sammanträffanden sker och olycksaliga händelser inträffar som på ett drastiskt sätt påverkar Carvalhos eftersökningar. Paralleller dras mellan författarens och Quains liv; vi möter dem båda i relation till föräldrar och älskande, ser vad som format personerna. Detta ger ytterligare en dimension åt historien och gör den mer komplex men också personlig då bokens berättare tillika författare träder fram.

Det här är en roman som jag tycker mycket om. När jag läser den funderar jag, dels precis som Carvalho på vad som verkligen hände och dels på vad som är fakta och fiktion. Men det är egentligen inte viktigt, jag läser med förtjusning oavsett hur det förhåller sig. Som ett pussel med små små bitar bredvid varandra försöker Carvalho få ihop berättelsen om Quain. Att författaren inte riktigt vet vad han ska komma fram till gör historien extra gåtfull. Vi kan aldrig komma innanför en annan människas hud, vi kanske inte ens kan komma innanför vår egen.

Det tog lång tid också för mig att fatta vad han menade med det, att fatta det verkligt hemska i hans ord: att han till skillnad från andra människor levde utanför sig själv. Han såg sig själv som en främling och när han reste försökte han bara återvända in i sig själv. Hans flykt var följden av hans misslyckande. På sätt och vis tog han livet av sig för att försvinna ur sitt synfält, för att sluta se sig själv.

En rekommendation...

till er som bor eller tillfälligt vistas i Stockholm är att ta buss nr 2 till Barnängen. Promenera därifrån den korta sträckan till Solidaritetshuset på Tegelviksgatan 40. Där ligger Världsbiblioteket - ett bibliotek specialiserat på rättvise- och solidaritetsfrågor samt litteratur från Latinamerika, Mellanöstern, Asien och Afrika i svensk översättning. Det är också dessa mästare som står bakom Macondo.nu.

Biblioteket är vackert placerat i rum med välvt tak, stilen är alternativ. För mig som arbetar i ett kommunbibliotek var det intressant och uppfriskande att besöka något som drivs på ett helt annat sätt och i föreningsmiljö. Under de två timmar jag var där tillsammans med ett gäng kollegor stortrivdes jag. Miljön var inbjudande och det kreativa kaoset smittande.

Tyvärr är jag ingen sann fotomänniska, kameran glömde jag förstås hemma...

Halvltidsfunderingar - Nio nätter

För en så där 14 år sedan läste jag Socialantropologi så en viss förkärlek för det ämne som spelar stor roll i boken jag läser just nu har jag. Under det år, då 40 poäng, jag studerade just detta på högskolan i Falun ifrågasattes allting. Ingenting var självklart, allt var relativt och socialt eller kulturellt betingat. Det var studier som grep in i mitt tankesystem och förändrade eller i alla fall påverkade mig och mina medstudenter på ett ibland omskakande sätt.

Nu möter jag ämnet igen genom Bernardo Carvahlos (dokumentär)roman Nio nätter. I boken möter vi författaren på jakt efter förståelse för den unge antropologen Buell Quain. Quain begav sig till Brasiliens indianer för att aldrig komma tillbaka. Han tog sitt liv efter att ha formulerat brev till kollegor på institutionen och till familjemedlemmer.

När jag nu läser håller hans livsöde genom författarens efterforskningar på att nystas upp. Det pågår ett parallellt arbete - Quains studier och närmande av indianerna han studerar och Carvahlos studium av Quain.

Inom antropologin studerar man människan som kulturvarelse, en varelse du kan se ur många olika aspekter. Så finns det också grenar som medicinsk-, kultur-, social-, ekonomisk-, religions- etc antropologi. Alla aspekter av människan kan täckas in. Under den tid jag läste funderade vi mycket på förhållandet mellan antropologi som studerar grupper och psykologi. Intressanta och förvirrade diskussioner uppstod.

När jag läser boken, som jag alltså inte är klar med, tänker jag också på det här förhållandet. På Quain som åker ut för att komma underfund med en grupp människor och på Carvahlo som ska komma underfund med en. Hur mycket deltagande observation man än ägnar sig åt och hur nära man än lyckas komma en annan människa kan man inte komma ända fram. Det finns alltid en diskrepans, alltid ett avstånd mellan dig och mig, mellan vi och dem. Mellan den studerande och den studerade.

Jag tycker om historien jag läser. Gillar hur sökandet efter ett kollektivs beteenden och livsmönster speglas mot individens sökande efter mening. Jag förväntar mig inga svar av författaren men under läsningens gång väcks tankar som vetter tillbaka på studier en gång gjorda. Kanske kommer jag också att göra det jag tänkt på sedan jag började läsa Nio nätter - leta på mina föreläsningsanteckningar för att se vilka de egentligen var de där antropologerna under 1900-talets första hälft.