Älskade - Beloved

Du är en handelsvara. En varelse utan rätt till ditt eget liv, till dina egna tankar, till ditt eget namn. Ditt liv bestäms av andra människor. Du är vit mans slav.

Så är det i slavtidens USA där Toni Morrisons roman Älskade (1988) utspelar sig. Boken ingår just nu som ett resmål i Jorden runt-resan organiserad av Lyran. Precis som Morrisons De blåaste ögonen drabbar den här romanen mig. Form, innehåll och personer är utmejslade till fulländning. Tycker jag.

Sethe flyr efter den stora kränkningen och efter att ett träd präglats på hennes rygg mot friheten. Då har maken redan försvunnit för att aldrig återvända och de tre små barnen har skickats i förväg. Målet är Baby Suggs, svärmoderns, hus. På vägen föder Sethe Denver som ska komma att bli den berättelsen är närmast och den som jag vill allt gott under historiens gång. En kort tid av lugn tar vid efter det hemska. Sedan dyker bödelsmännen upp igen på jakt efter hon som avvek. Men ingen ska få ta Sethes barn, sända dem i anonymitet och i döden. I frustration, raseri och kanske galenskap lyckas Sethe dräpa ett av sina barn, skada de andra. Sethe bär på ett utanförskap som fri, hennes handling gör att stadens invånare vänder henne ryggen. Kan hon försonas med sina handlingar och skulden dessa för med sig? Kan hon bli fri från det yttre och inre slaveriet?

Historien avslöjas bit för bit men anas av mig som läser. Flickan som dödats av sin mor, Älskade, kommer tillbaka som ett kärlekspaket till Sethe och Denver. Hon är en köttslig ande från andra sidan eller en livs levande fresterska. Hos Morrison möts det verkliga livet med det magiska på ett, skulle jag vilja säga, naturligt sätt.

Morrison är en fantastisk berättare som här får mig att åtminstone ana känslan av att genom min hudfärg, "ras" stå utanför. Vara vit mans djur. Kan man överhuvudtaget existera utan att få ge uttryck för sitt eget jag? Vad är då kvar av en människa? Samtidigt som författarens berättelser är just berättelser, befriande långt från dokumentärromanen. Romanen bär budskap men framförallt bjuder den på en god historia. Morrison kommer jag ständigt att återvända till.

Några ord från slutet av boken avslutar mina tankar om det jag nyss läst

Han böjer sig fram och tar hennes hand. Med sin andra hand rör han vid hennes ansikte. ”Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du.” Hans goda fingrar håller hennes.
”Jag? Jag?”

___

De blåaste ögonen
Kärlek

Översten får inga brev - El coronel no tiene quien le escriba

I morse vaknade jag tidigt, skönt utvilad. Jag börjar dagen med att läsa ut en av böckerna som ingår i Lyrans projekt Jorden runt på 8 böcker - Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. En annan av böckerna har jag läst tidigare Färden genom mangroven av Maryse Condé om den har jag skrivit här.

Men nu till den lilla byn i Colombia och översten som i 15 år väntat på ett brev innehållande uppgifter om den pension han ser sig ha rätt till som krigsveteran. Promenaden varje fredag till mötet med brevbäraren är tillvarons puls. I väntan lever översten och hans fru i svält, när inget längre finns att sälja för att få pengar hur ska man då göra för att fylla magen med mat? Visst finns där stridstuppen, värd en lite större summa pengar, som hustrun tycker bör säljas. Men av stolthet och för att tuppen inger värde och visar mot ett möjligt friare liv göds den vidare.

Lite tveksam börjar jag läsningen av den lilla romanen; författarens Hundra år av ensamhet är något av det allra bästa jag läst medan hans Kärlek i kolerans tid gjorde mig besviken. Översten får inga brev är en stark skildring av den lilla människan, av hopplöshet och fattigdom. Samtidigt finns där en stärkande livsvilja och en envis längtan efter att allt ska ordna sig. I det lilla formatet finns också den stora världen, ryms det förtryck människan utsätts för. Här finns inte den magiska realism som kännetecknar Hundra år av ensamhet men en obarmhärtig verklighet.

Boken får ytterligare sammanhang genom Alejandro Leiva Wengers personliga förord och Eva Stenvångs efterskrift. Mer om litteraturhistorien i Latinamerika har Stenvång skrivit här, på Macondo.nu

Nu känner jag mig genast lite mer laddad inför Bokmässans spanskspråkiga tema.

Jorden runt på 8 böcker - Asien

Det är skönt att under semesterveckorna vila ögonen från datorns ljus. Men ett tillfälligt brott i Hermias sommarlov blev det visst ändå. Resan till Asien, via litteraturen, har jag inte glömt men inte heller riktigt engagerat mig i. Norwegian Wood finns här hemma, Bittert arv läste jag förra sommaren. För ett par veckor sedan läste jag Arawind Adigas Den vita tigern, en mörk cynisk berättelse som kanske ger en mer sann bild av Indien än vad många av de mer blommiga berättelserna gör. Det finns inget frodande i Adigas roman, vilket på inget sätt gör den mindre intressant än de andra. Tvärtom var det en läsning jag uppskattade mycket. Hemma finns också Rohinton Mistrys En ömtålig balans som också den utspelar sig i Indien. Den drar jag mig något för att börja läsa - dels för att En familjeangelägenhet var så väldigt bra och dels för att den innehåller så många sidor. En inbunden tegelsten som jag inte riktigt orkar släpa runt på i sommarvärmen. Att nästa stopp blir Oceanien har jag visst missat, har laddat för Latinamerika istället. Eftersom jag å det längsta vill undvika ett besök på biblioteket (=arbetet) under de här veckorna för att låna fler böcker kanske jag gör rutten lite annorlunda. Jag konstaterar nu mest lojt att läsro verkligen har infunnit sig.

Kvinnan i Jerusalem

Den enda som namnges i Abraham B. Yehoshuas roman Kvinnan i Jerusalem är just kvinnan som ingen vet något om. Hon omkommer i ett självmordsattentat och hamnar oidentifierad på bårhuset. Bredvid hennes kropp hittas en löneavi från ett bageri som leder till att en tidning anklagar bageriets ledning för att vara omänskliga då de inte har engagerat sig i kvinnans öde. Varför de inte agerat får sin förklaring och sätter dessutom igång en räcka av händelser. Bageriets HR-chef, en av de icke-namngivna, får i uppdrag att reda ut det hela, att ställa saker och ting till rätta, samt försöka få tidningen att avstå från att smutskasta företaget. Ett engagemang som närmar sig kärlek väcks hos HR-chefen som åtföljd av den lika engagerade journalisten m fl sänds ut att föra den invandrade kvinnan till sista vilan i hennes hemland.

Yehoshua skriver lätt och lättsamt, det finns något av pikareskroman över berättelsen; det är något med tonen, med anslaget även om termen inte är helt giltig som beskrivning. HR-chefen som vid sidan av den döda kvinnan är romanens huvudperson är något slags antihjälte. Han vill gott och för det mesta blir det bra men han är ändå en ganska komisk figur. Det är en figur som allt som oftast är lite efter händelserna han själv är en del av, där andra föregriper honom. Här tycker jag beskrivningen som görs i Boston Review, citerad i inlägg nedanför, där författaren jämförs med bl a Cervantes stämmer.

Under läsningen tänker jag på en helt annan roman, fast den egentligen är helt motsatt. I Yasmina Khadras bok Efter attentatet söker en man förklaringen till hur hans fru kunde bli en självmordsbombare. Här handlar det alltså om förövaren. Istället för att söka den okända för att förstå vem hon var handlar det i den romanen om att söka förstå den människa som stått en allra närmast. Men de brottas på något sätt med samma frågor de båda männen, vem är kvinnan, hur hamnade hon där hon är?

Kvinnan i Jerusalem tilltalar mig. Jag tycker om att berättelsen känns trovärdig, trots att saker som händer ibland känns absurda. Den inre skildringen av i första hand HR-chefen är bra gjord, hans engagemang blir starkt och äkta att ta del av. Även romanens upplägg, där vissa händelsr skildras ur de utomståendes ögon - det tydliggör hur omgivningen uppfattar det som händer och gör berättelsen lite rundare - fungerar bra. Turen till Mellanöstern har alltså varit riktigt angenäm denna gång.

Andra bokresenärer som läst Kvinnan i Jerusalem:

Bokmoster
Lyran
Cecber
Bokmania

Abraham B. Yehoshua

Nu kliver jag på boktåget för vidare färd mot Mellanöstern, resans andra anhalt. Jag väljer att läsa Kvinnan i Jerusalem (Brombergs) av Abraham B. Yehoshua, en roman jag tänkt läsa sedan jag först fick ögonen på den. Även denna resa startar med ett kort författarporträtt:

Abraham B. Yehosha föddes 1936 i Jerusalem. Han ägnar sig åt studier i hebreisk litteratur och filosofi för att sedan börja en lärarkarriär. Några år på 60-talet tillbringades i Paris men han är numera professor i litteratur vid universitetet i Haifa. Hans produktion är stor och består av romaner, noveller och pjäser. Yehousas författarskap har belönats med flera litterära priser. Det är en välrenommerad författare. (källa)

I en artikel i Boston Review skriver Ross Feld bl a så här om Yehoshuas böcker

And, most of all, he’s also one of those faintly embarrassing novelists who spends a lot of time down close to his characters’ skinned knees, more at home with their failures than with their successes. This un-Olympian perspective earns him membership in what might be called the Big Baby school of literary genius, the masters of which--Cervantes, Gogol, Chekhov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser--tend to be writers for whose characters the experience of adulthood is wonderously unstable and reversible. Their people live best to blunder, or else to flee.

Another winningly uncool, even gauche, element to Yehoshua’s work is the spring of its formal energies, a bounding zeal to put a book together slightly differently each time. From the start his readers have grown accustomed to chapters setting out in a kind of shadowy mutter, to unassigned personal pronouns, to shifting subaqueous lighting.** (källa, från artikeln har jag också lånat bilden)

Den här intervjun med författaren ska jag återkomma till senare, den verkar avslöja lite mer om boken än vad jag önskar veta så här i början av läsningen.

Men nu - dags att återgå till boken!

**Eftersom jag känner mig lite osäker i texten ovan låter jag Google översätta den. Ta en titt på det här:

Framför allt, han är också en av de svagt pinsamt romanförfattare som tillbringar mycket tid ner nära hans tecken "avhudade knän, mer hemma med sina misslyckanden än med sina framgångar. Detta un-olympiska perspektiv tjänar honom medlemskap i vad som kan kallas Big Baby skola litterära geni, befälhavarna som - Cervantes, Gogol, Tjechov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser - tenderar att vara författare vars tecken erfarenheterna från vuxenlivet är wonderously instabila och reversibel. Dessa människor lever bäst blunder, eller att fly. En annan winningly häftig, även gauche, element till Yehoshua arbete våren sitt formella energikällor, en bounding iver att få en bok tillsammans något annorlunda varje gång. Från början hans läsare har vant att kapitlen som i ett slags SKUGGIG muttra att otilldelad personliga pronomen, till att flytta över subaqueous belysning.

Mer kreativt än glasklart tolkat denna gång...

Vidare iväg

På Lyrans initiativ har jag nu vistats några dagar i Rumänien, via Herta Müllers roman Hjärtdjur. I inlägget nedanför finns mina intryck från den sparade. De andra föreslagna texterna väljer jag att inte läsa just nu. Däremot kommer jag nog att göra fler stopp i den här delen av Europa, läsa någon mer författare. Vi får se hur långt jag hinner innan det är dags för nästa etapp.

Rumäniens grannländer Ungern och Bulgarien har jag varit. Budapest som jag besökte år 2006 var för mig en trevlig bekantskap som jag uppfattade som en "världsstad". I Svenska Dagbladet läser jag idag en artikel av Richard Swartz som handlar om hur Ungern drabbats av den ekonomiska krisen. Det är ett land som känner sig förbisett land av övriga länder inom EU. I landet råder högerpopulism och romerna ansätts hårt precis som på andra håll.

Något litterärt nedslag skulle jag vilja göra i just Ungern men vilka författare finns översatta förutom förstås Imre Kertész?

Hjärtdjur - Herztier

Friheten är så självklar för mig att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den. Friheten att tala och tänka hur jag vill, friheten att röra mig utanför mina och landets gränser. I Hjärtdjur skriver Herta Müller så att jag får något slags förnimmelse av hur det skulle kunna vara att inte ha frihet. Hon beskriver en surrealistisk värld där varje steg och avsteg kontrolleras, där varje ord får yttras med omsorg för att säkerhetspolisen inte ska reagera. Landet är Rumänien, regimen Ceausescus.

De unga människor som Müller skildrar längtar bort - till ett liv i frihet, ett liv i väst. Ingenting är för dem enkelt. En mening i romanens början, när berättarjaget fortfarande är student och delar boende med andra unga kvinnor, är ett knytnävsslag i min mage som övertygar mig om att den här boken kommer jag att läsa ut:

Och Lola hängde i mitt skärp inne i garderoben.

Med den meningen så lätt att läsa förbi, hoppa över med ögonen i tron att där inte står något viktigt, har Müller fångat mig. Hon hänger där, Lola. Varför vet vi inte riktigt; kanske har hon inte tagit sitt liv på egen hand, kanske drevs hon in i döden, kanske är det för att hon blivit gravid med någon av de män hon utsatt sig för, kanske är det gymnastiklärarens fel. Hennes död är den första av flera dödslar, alla med någon slags koppling till berättarjaget men framför allt till det system de lever i.

Studier avslutas och berättarjaget, som förblir namnlöst, arbetar som översättare på en fabrik. Precis som författaren är hon en tysk minoritet i landet. Vännerna Kurt, Georg och Edgar blir lärare. De lever som potentiella flyktingar till väst under ständig oro för skuggning, förhör och hot. Om detta kommuniceras med kodord. Allt det oron täcker blir verklighet, skapar en känsla av att ständigt vara förföljd.

Kurt sade: Varje kväll när jag gått och lagt mig, tror jag att det ligger två kalla händer under min rygg. Jag lägger mig på sidan och drar upp benen mot magen. Det är en fasa för mig att jag måste sova. Jag somnar in så hastigt som en sten faller i vattnet.

Berättarjaget talar om sin familj; om modern, om fadern som dör och som varit SS-soldat och fortsatt sjunga för führern, om mormodern som försvinner allt längre in i seniliteten allt medan morfar spelar schack. Oron för vem man kan lita på, egentligen, finns där hela tiden. Det enda säkra är att inte lita på någon.

Det är surrealistiskt. Fast nej, det stämmer inte. Detta är den absoluta verkligheten - livet i en diktatur. Regimens bisarra logik. Müllers berättande är hela tiden lika oroande som poetiskt, på ett direkt sätt. Ord känns konkreta men kanske betyder de något helt annat? Här finns omkväden i form av återkommande nästan rituella inslag. Jag tänker t ex på besöken hos frisörer. Behovet av saxen är också för berättarjaget skillnaden mellan levande och döda.

När jag kommit till slutet av boken förstår jag att jag från dess första sida visste vad som komma skulle. Att vara i Müllers Rumänien är en stark och skrämmande upplevelse som gör mig intresserad av att läsa mer av henne. Samtidigt är Hjärtdjur en bok jag inte blir klar med, i alla fall inte idag. Det gör att inlägget här kanske kommer att växa ytterligare med citat och tankar.

Andra som just nu läst Hjärtdjur:

Ingrids boktankar
H:s, alias Violens boksida
Sofies Place
Bokmania
Lyrans Noblesser
En bok flera böcker
Midnattsseminariet
Paulas bokblog

Nu drar jag

Vad ska man göra en dag som denna, när förkylningen intagit näsa huvud bihålor, om inte resa? Jag drar nu, jorden runt, med start i Rumänien. Bibliotekskortet är packat, bloggen är vaken och boken bredvid mig.

Herta Müllers roman Hjärtdjur är först ut i min del av läsprojektet. Men Müller - vem är hon? Jag vet att hennes namn figurerar i nobelprissammanhang, av den anledningen har jag tidigare påbörjat en annan bok av henne. Just den föll mig dock inte i smaken men lusten att läsa henne finns kvar så därför var valet lätt att göra. Men vad mer?

Enligt Müllers svenska förlag Wahlström & Widstrand föddes författaren 1953 i Rumänien, tillhörande en tyskspråkig minoritet.

Hon lämnade sin by för att studera tysk och rumänsk litteratur på Timisoara universitetet. Där blev hon en del av "Aktionsgruppe Banat", en grupp med idealistiska rumänsk-tyska skribenter som strävade efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen. När hon avslutat sina studier anställdes hon som översättare på en fabrik som tillverkade maskiner, men hon avskedades då hon vägrade att samarbeta med säkerhetspolisen. (källa)

Hon tvingades gå i exil 1987 efter att hennes böcker förbjudits och lever sedan dess i Berlin. I böckerna är hennes erfarenhet som tillhörande en minoritet ett återkommande tema, tillsammans med detta att leva i Rumänien under Ceauşescus regim.

Jag minns dem så väl - först bilderna från 1989 på det skjutna diktatorsparet, sedan bilderna på de lidande instängda barnen. För alltid etsade på näthinnan. Det måste vara svårt kringgå eller komma undan minnena från regimen som författare.

Om sitt "val" av ämnen säger Müller i en intervju i Dagens nyheter, 050519

- Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker.

I samma intervju berättar hon om sitt skrivande:

- [...] jag skriver för att jag har vant mig vid det. För att skrivandet gör världen mer begriplig. Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, säger hon och fingrar på högen med "Kungen bugar och dödar" framför henne. (källa)

Om stilen i hennes böcker berättar Wahlström & Widstrand:

Müllers verk karakteriseras av ett rent, poetiskt språk och metonymiska metaforer som återkommer och utvecklas genom hennes berättelser. Förtryckartemat lättas upp av hennes vackra prosa och av humoristiska glimtar i hennes bildspråk. (källa)

Redan när jag lånar hem boken vet jag att det finns en viss risk för att jag inte kommer att läsa ut den. Jag inbillar mig att det är lite för poetiskt för mig, lite för vagt. Men så börjar jag läsa och faktiskt just i den här boken kan jag sätta fingret exakt på den mening som får mig att ge den min allra mesta uppmärksamhet. Jag kommer att läsa ut den och jag tror jag kommer att tycka om den.

Nu är jag nyfiken på vilka som åker bokvägen till Herta Müllers Rumänien med mig.

*Bild från Wahlström & Widstrand, fotograf Hanser verlag

Världsbokdagen firas

runt om i världen, så även i Gävle. Själv har jag bästa broschen på koftan med loggan för dagen, utställning på temat "Världens böcker" är på plats och tävling är framdukad. Snart, snart kommer dessutom 100 skolelever för att uppträda och sedan ta del av bokprat. Jag har den stora äran att prata böcker för årskurs 5. Lite ringrostig är jag efter att det senaste året ha jobbat med enbart vuxna men laddad - det är jag!

Och snart dags för jorden runt resa med Lyran som reseledare. Här är lite färdkost för den som är sugen:

Föreläsningsanteckningar:

• Stefan Helgesson om afrikansk litteratur


• Birgitta Wallin om indisk litteratur


• Marina Staghs om arabisk litteratur

Lite annat:

African Writing Online - tidskrift om afrikansk litteratur

Bookpaths - litteratur och platser sammanlänkade i bloggform

Världsbiblioteket - bibliotek i Solidaritetshuset, Stockholm (alltid Stockholm...) som står bakom...

Macondo - världens litteratur samlad på ett och samma ställe.

Vetenskapsrådet - om litteraturen i världen och om litteratur som begrepp

Eye on Books - med Spoiler Room

Jorden runt på 8 böcker

Hermia kommer att tillsammans med Lyran och flera andra läsa sig jorden runt. Lyrans projekt är värt en stor eloge - att lyfta fram litteratur från olika håll i världen, litteratur som till större delen ligger utanför topplistorna samt bjuda in den som vill att delta är stort! Den fint sammanställda litteraturlistan är nu presenterad. Jag kopierar den här för att ha till hands när det är dags för val av bok:

Östeuropa i Maj:
Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen
Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Mellanöstern i Juni:
Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem
Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor
Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:
Kiran Desai (Indien) - Bittert arv
Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel
Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:
Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence
Patrick White (Australien) - Tant Theodora
Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:
Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev
Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile
Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:
Toni Morrison (USA) - Älskade
Philip Roth (USA) - Envar
Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:
Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder
Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia
Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:
José Saramago (Portugal) - Blindheten
Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway
Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Jorden runt på 8 böcker