Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen helgesson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen helgesson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

lördag 18 oktober 2008

Precis som förra veckan har den här veckan bjudit på litterära evenemang. Ett slags sammanfattning:

1.
I tisdags besökte jag Sätra bibliotek i Gävle för att lyssna till Svante Henckel, bibliotekarie på Internationella biblioteket i Stockholm. Han föreläste om modern latinamerikansk litteratur. De unga författarna tar enligt Henckel avstånd från de äldre som skildrat Latinamerika utifrån en magisk realism, t ex Gabriel Garcia Marquez. Dagens författare skriver, precis om de afrikanska författare som Stefan Helgesson berättade om, i exil. De har lämnat Latinamerika; betraktar det från avstånd och rör sig i en annan tematik och stil än sina föregångare. Det handlar om urbana sätt att leva. För att slå igenom som latinamerikansk författare måste man ges ut på ett av Spaniens större förlag, vägen ut i världen går via Europa.

Kvällen bjöd också på poesi av latinamerikaner bosatta i Gävle samt på fint gitarrspel. Det var minst sagt vackert höra poesi uppläst på spanska. Betydelsen framgick på något sätt över språkgränserna, översättningen inte nödvändig för upplevelsen.

2.
Författarna Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter besökte igår mitt bibliotek. De samtalade inför publik på temat "Språket sjunger farligt - om nödvändigheten att skriva och läsa", om skrivande, både utifrån egna och andras texter. Samtalet var personligt och väckte många tankar. De pratade båda om att våga skriva och om att våga ta plats och uttrycka sitt fulla jag. Det är i alla fall min tolkning av samtalet och probelmatiken. Det är två författare ur olika generationer och med den skillnaden att Anna skrivit sedan barndomen medan Helene började skriva som vuxen. Men båda har kämpat för att våga. De pratade om det dubbla sättet att skriva där inte alla texter kan visas publikt, alla texter är inte "tillåtna".

Precis som när jag förra lördagen lyssnade till Johanna Nilsson tänker jag på hur fint det verkar vara att vara författare: Att få möta publiken, tala insiktsfullt om skrivande och om texter, att leva skrivande. Tänk att ha den förmågan, att kunna skriva sammanhängande skönlitterärt. Så jag beundrar dem, författarna.

söndag 19 juni 2011

Ett 10-tal, med tankar om romanen

Vi har en rätt rik tidskriftsavdelning på mitt jobb, större delen av den passerar jag dock mest förbi. Utan att ens stanna upp för att bläddra. Ändå finns där delar som jag vet borde intressera mig, men i valet mellan bok och tidskrift drar den senare det kortaste strået. Men så när On Word Arts hänvisar till senaste numret av 10-tal, där tempen tas på romanen. Då väljer jag att inte gå förbi, utan stannar upp och läser. Det är jag glad att jag gjorde.

Det är ett nummer som rymmer väldigt mycket: Dan Jönsson resonerar kring varför arbetet inte skildras i dagens litteratur, var har arbetarförfattaren tagit vägen? Stefan Helgesson diskuterar vilka romanens särdrag är, vad som skiljer litteraturen från visuella medier som tv-serier t ex. Så här

"Men vad har då romanen att erbjuda dagens läsare? Jag vill pröva ett förutsättningslöst svar som utgår från dagens mediesituation: den erbjuder något så besynnerligt som ett icke-visuellt berättande. Eller rättare: den erbjuder ett annat seende än den synlighetens regim som råder idag och gör det möjligt att betrakta den kritiskt, utifrån."

Innehållet framför ytan. Och verkligen lyfter han fram litteraturens möjligheter, med exempel från bl a Coetzees Ett dåligt år.

Sigrid Combüchen, Anne Swärd m fl reflekterar över romanens framtid. De tror (om än kanske lite vacklande) på romanen! Swärd tar upp en sak jag vill lägga på minnet, ord som är aktuella för mig i min pågående läsning av Mario Vargas Llosa men också med tanke på allas vår läsning av Karl-Ove Knausgårds Min kamp (obs långt citat..):

"Mediernas tendens att fokusera mer på person än verk och göra spekulativa kopplingar däremellan - eller bara lite slött läsa ihop dem - blev tydligt efter Vargas Llosas Nobelpris. Det riskerar definitivt att kasta en mer skymmande personskugga över verket än nödvändigt. Förutsättningslöst läsande är en utopi, och därför bör vi vara uppmärksamma på hur de starka mediebilderna kring somliga författare påverkar hur vi närmar oss deras texter. Jag reagerade på ett till synes oreflekterat moraliserande över Vargas Llosas romaner utifrån vad man trodde sig veta om honom som intellektuell och person,'konservativ, sexistisk, medelålders, latinamerikansk, man'. Det var guilt by association, medan andra författare tvärtom läses väldigt okritiskt för att deras status biografiskt och värderingsmässigt just nu råkar vara 'rätt'. Ett tendentiöst och ytligt sätt att närma sig skönlitteratur, tycker jag. Intressanta romaner är sällan megafoner för författarnas åsikter."

Innan jag slår ihop tidningen med nya tankar, hinner jag se att en Gävlebo debuterar med novell också. Stefan Westrin. Kanske en framtida berättare att läsa?

Nu återgång till arbetet.

fredag 10 oktober 2008

Det är mycket

litteratur just nu. Det är böcker som ska läsas, författare som belönas, föreläsningar att visitera och författare att lyssna på...

1.
Gårdagen innehöll, förutom Gunilla Kindstrand och nobelpris, en föreläsning. Stefan Helgesson, litteraturvetare vid Uppsala universitet, berättade om afrikansk litteratur. Det var en intressant föreläsning som förstås inte går att omsätta i ett blogginlägg. Men ändock, något från den väljer jag att förmedla här för den som är intresserad:

Det ges just nu ut mycket litteratur skriven av afrikanska författare men väldigt lite av den når ut. Det är få som läser och intresserar sig för skönlitteratur. Det finns fler böcker än det finns läsare. Men nu är en bra tid för afrikanska författare, Stefan ger exempel på ett flertal som under senaste året mottagit flera litterära priser, även utanför den afrikanska arenan. Det visar att den afrikanska litteraturen absolut är gångbar i andra delar av världen, ett exempel är nigerianska Adichies En halv gul sol. Vanligt är dock att afrikanska författare skriver och lever i exil, i England eller USA. I merparten av de afrikanska länderna saknas kapitalstarka förlag samt, som nämnts, läsare. Ett sätt för en författare att komma fram är att delta och vinna en novelltävling för att därefter publiceras i romanform. Idag är det främst romaner som skrivs, mindre poesi och dramatik.

För tidigare afrikanska författare har ett vanligt förekommande tema varit att skildra kolonialismen - dramat mellan kolonisatörer och afrikaner. Allt går sönder av Achebe är ett exempel på en sådan roman, denna är jag för övrigt redan väldigt nyfiken på. Stefan beskriver hans stil som avskalad vilket inspirerat andra afrikanska författare. Achebe vill återupprätta afrikaners självkänsla både inför sig själv och inför kolonisatörerna.

När det gäller den moderna afrikanska litteraturen ser tematiken annorlunda ut. Stefan urskiljer tre olika teman som återkommer:

- Krig - inbördeskonflikter
Man skildrar en lokal och regional problematik, men skriver inte längre om kolonialtiden.
Ett par exempel på författare är:
Adichie som i En halv gul sol skriver om biafrakrisen i Nigeria.
Couto som i Sömngångarland behandlar inbördeskrig i Mocambique.

- Urbanitet - stadsliv
Det finns generellt en lantlig bild av Afrika men större delen av dagens afrikaner lever enligt Stefan i städer. Men i städer utan tillväxt. Exempel på författare som skildrar stadsmiljöer och livet i staden är:
Abani som i Graceland, vilket verkar vara en väldigt bra roman att döma av beskrivningen, skriver om en pojkes liv i Lagos.
Om Lagos skriver även Helon Habila i I väntan på en ängel (en bok jag avslutade ungefär kommen till mitten... måste återuppta läsningen)
I Snabbköpet rastlös skildrar Vladislavic Johannesburg.

- Unga kvinnor
Många kvinnliga författare har kommit fram men manliga författare skriver också om kvinnor. Man har frångått en traditionell syn på kvinnan som ofta idealiserades.
Ett par exempel på författare är:
Återigen - Adichie
Matlwa som i Coconut skriver om svart ung kvinna som växt upp i medelklass vilket leder till en identitetskris. "Coconut" är ett ord som beskriver hur en människa kan vara brun på utsidan men vit på insidan. Just detta är en problematik om tas upp i Afrika.
Abani som skriver med en "könsöverskridande ömsinthet", enligt Stefan. Detta är också ett nytt spår i afrikansk litteratur.

Hoppas jag lyckats förmedla något läsbart.

2.
På tisdagskvällen hörde jag Ashk Dahlén föreläsa om persisk litteratur. Mina anteckningar därifrån är dock alltför opålitliga för att användas - detta beror inte det minsta på föreläsningen utan på att jag i egenskap av arrangör var ungefär lika fokuserad på hur publiken såg ut att ta till sig föreläsningen som jag var på Ashk. Inte odelat uppmärksam med andra ord.

Kommande föreläsningar handlar om latinamerikansk, indisk och arabisk litteratur och är alltså öppna för allmänheten. Det är dock inte oproblematiskt att klumpa ihop författare för att de skriver på samma språk, är från samma kontinent. Kanske vill man som författare inte bli till en representant för ett land, för ett språk? Samma sak gör vi dock med svensk och västerländsk litteratur. Och jag har svårt att finna ett annat sätt, en annan öppning för att skaffa sig ett mindre eurocentriskt och västerländskt perspektiv. Detta är en början.

I morgon blir dock perspektivet svenskt igen (men kanske med afrikanska utblickar?) då Johanna Nilsson gästar mitt bibliotek.

3.
Idag har jag, efter helgens arbete, en ledig dag. Ägnar några minuter åt att bläddra i nyaste numret av Biblioteksbladet som dimper ned på hallmattan. Och där, minsann, handlar en hel sida om bland annat ovan nämnda föreläsningar. Lyser upp av stolthet!

fredag 9 januari 2009

Sällan har jag läst en bok så smärtsam som

Abigails liv av Chris Abani. Smärtsam i sin hopplöshet och i sitt mörker. Abigail är ung kvinna i Nigeria. Hennes mor dör i barnsäng och fadern låter barnet ärva moderns namn, Abigail. Ett motiv från P O Enquists Ett annat liv känns igen. Det som handlar om hur P O ärver broderns namn, tror sig vara den döde brodern. Abigail ser ingen tydlig gräns till modern, känner inget tydligt eget jag. Abigail är fascinerad av kartor, av att upprätta gränser. Men där Mukunda i romanen omskriven här nedan hade kartan i sin hands linjer skapar Abigail den på sin kropp med hjälp av nålar, cigaretter etc. Hon märker sig själv, ristar linjerna på kroppen, fångar in sig själv.

Abigail hämtas av Peter, hennes kusins man, till London. En tid innan avfärd finner hon sin far hängd, han har tagit sitt liv. Istället för att få ett bättre liv, som hennes far utlovat, hamnar Abigail i helvetet. Ett helvete bestående av upprepade övergrepp av Peter och andra män. Hon förnedras på de mest hemska sätt. Men Abigail som har sin mors styrka begår den värsta hämnden.

Boken berättas i ett då och ett nu. DÅ skildrar det som hänt. NU ger Abigails tankar där hon är just nu, vid kanten av Themsen.

I DN:s summering av årets bästa böcker skriver Stefan Helgesson, som för övrigt var den som fick mig nyfiken på romanen genom den föreläsning jag lyssnade på i höstas:

För att nigerianen Chris Abani avlyssnar den unge Abigails misär, längtan och lust med sådan ömsinthet. Översättaren Roy Isaksson jämför med Marguerite Duras. Det är träffande.

Och jag instämmer, det är ett inkännande porträtt på flera sätt. Men det är en ömsinhet kantad av en så stor smärta att jag är lättad när romanen tar slut, är glad åt att den är kort. Vid avslutad läsning vet jag att jag varit med om något viktigt, men något ytterst tragiskt. Jag har varit på botten med Abigail.

Och det här var hennes längtans skepnad:
Att vara en vit fågel som slog med sina vingar mot natten. Slog tills detta var allt. Att vara. Ändå inte fågeln. Eller natten. Eller luften. Eller vingslagen.
Att vara en vit fågel.

torsdag 23 april 2009

Världsbokdagen firas

runt om i världen, så även i Gävle. Själv har jag bästa broschen på koftan med loggan för dagen, utställning på temat "Världens böcker" är på plats och tävling är framdukad. Snart, snart kommer dessutom 100 skolelever för att uppträda och sedan ta del av bokprat. Jag har den stora äran att prata böcker för årskurs 5. Lite ringrostig är jag efter att det senaste året ha jobbat med enbart vuxna men laddad - det är jag!

Och snart dags för jorden runt resa med Lyran som reseledare. Här är lite färdkost för den som är sugen:

Föreläsningsanteckningar:

Lite annat:

  • African Writing Online - tidskrift om afrikansk litteratur

  • Bookpaths - litteratur och platser sammanlänkade i bloggform

  • Världsbiblioteket - bibliotek i Solidaritetshuset, Stockholm (alltid Stockholm...) som står bakom...

  • Macondo - världens litteratur samlad på ett och samma ställe.

  • Vetenskapsrådet - om litteraturen i världen och om litteratur som begrepp

  • Eye on Books - med Spoiler Room
  • måndag 1 juli 2013

    Gästbloggarduo - inte här men där

    Lite reklam. Under tre veckor skriver Anette Helgesson/Feelgoodbibliotekarien och jag på Bokcirklar.se. Ni vet. Vi började idag med att ställa diagnos på varandra. Kila över och läs om du vill.