I en klass för sig - Prep

Min repertoar av böcker att läsa skulle kunna bestå av en konstant samling av 100-200 stycken riktigt bra romaner. Varför inte, egentligen, läsa om samma bra böcker flera gånger istället för att fylla på med fler och fler titlar, där endast ett fåtal är så där riktigt bra? Jag vet inte om romanen jag läste ut igår skulle sälla sig till den tänkta skaran utvalda böcker, men den påminner mig om mitt dåliga minne. Curtis Sittenfelds I en klass för sig läste jag när den kom på svenska för några år sedan men nu vid omläsning är den som en helt ny bok för mig, trots att det är en berättelse jag tyckte om. Mitt minne för böckers handling är i det närmaste obefintligt (däremot glömmer jag sällan titlar och författarnamn), varför jag skulle kunna njuta mig igenom samma texter om och om igen.

Tillbaka till I en klass för sig: Lee är tjejen som lämnar mellanvästern för att gå på en fin internatskola i närheten av Boston. Hon vill byta tillvaro - men går från att vara någon till att bli ingen. Det är frustrerande att ta del av Lees tankar om sig själv då hon hela tiden analyserar hur hon framstår för andra, vad hon ska säga eller inte säga. Det slutar mest med att hon inget säger. Lee är som jag var fast värre. Jag känner hennes osäkerhet, hennes känsla av att inte passa in, inte vara bra nog, att vara en medelmåtta. Men ändå vill jag slå henne med något hårt i huvudet samtidigt som jag ger henne en varm kram, som för att få henne att vakna upp, ta sig ur sin slutna bubbla. Det är en tokig tjej som är så mycket smartare och mer intressant än hon någonsin kan föreställa sig. Lee får vänner, hon finner en plats, en tillfällig famn och allt hade kunnat vara väldigt bra. Lee fångas på pricken av Sittenfeld. Så på pricken att hon egentligen aldrig överraskar mig, hon agerar exakt som förväntat utifrån sitt sätt att betrakta världen och sig själv.

Kanske någon som tittat in här de senaste dagarna anar ett återkommande tema i böckerna jag läst?
Internatskolor.
De är ämnet för ett radiobokprat som jag ska göra tillsammans med en kollega på tisdag. Min egen skolgång var ibland lite tråkig och ibland jobbig men när jag läser om internatskolorna, med dess slutenhet och traditionsbundenhet, tänker jag att min tid i skolan nog ändå var ganska behaglig. Det känns skönt att nu lämna internatets slutna miljö, komma bort från klasskillnader och märkliga traditioner för att stoppa näsan i någon av de andra påbörjade romanerna - där slutenheten kanske egentligen inte är mindre, men världen på något sätt mer verklig.

På temat internatskolor även:
Efterdyningar
Ränderna går aldrig ur

Ränderna går aldrig ur

Att driva med eller snarare kanske avslöja överklassen känns på något sätt legitimt och görs titt som tätt i reklam, filmer och böcker etc. När Agnes Hellström skriver om överklassen utifrån en internatskola i Sigtuna görs det genom ett utifrånperspektiv. Fast egentligen inte.

Det är ett tungt ansvar att förvalta ett arv med anor,viktigt att inte blandas ihop med de nyrika, de som saknar både manér och allmänt hyfs. Vi skrattar och rynkar på näsan åt deras bilar och båtar. Överklass är någonting helt annat. En känsla för stil, ett namn, ett gott uppförande, rötter långt tillbaka i tiden. Helst i adeln.

Elin är huvudpersonen i Ränderna går aldrig ur som väljer att lämna den lilla orten Gimo i Norduppland för att börja på gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Att familjen långt tillbaka i tiden haft del i skolans grundande gör att Elin vill gå där, vill söka sina rötter. För hon känner sig inte hemma i Gimo, en ort som under tidigt 90-tal blir alltmer känd för sin uttalade rasism. Åsikter som gör att bäste vännen Behnam tvingas flytta, vilket skär sår i den då 11-åriga Elin. Händelserna i Gimo minns jag rätt väl, hemska bilder och artiklar i tidningen om anlagda bränder på flyktingförläggningen.

Boken är skriven ur Elins perspektiv och i vissa avseenden fungerar den som en antropologisk studie. Elin vill hitta sätt att smälta in i internatskolemiljön, vill lära sig tolka de koder som finns där och lära sig reglerna som mest är till för att brytas. Samtidigt hålls distansen - människorna på internatskolan beskrivs utifrån sina kulturella vanor, de skärskådas och genomskådas. De slutna miljöerna, både i Gimo och på internatskolan, öppnas. Kanske är det inte så mycket som skiljer de båda ställena åt? Hellström målar i bägge fallen upp en inskränkthet, en obefintlig förståelse för människors olikheter (trots skolans stolthet över det motsatta). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad överklassen har för sig, trots att jag vet att de besitter makt och viktiga poster i samhället. Ändå är Hellströms bok intressant, kanske för att den ger mig tillträde till en så sluten miljö som internatskolan med människor så olika de som finns i min egen omgivning.

Boken handlar också mycket om att vara ung, om att finna sin plats i tillvaron av studier och fester, om att hitta vänner något som säkert många unga eller alla vi som varit yngre kan känna igen åtminstone bitar av. Elin möter också kärleken i ett par av de rikemanskillar som finns på skolan men när barndomsvännen Behnam plötsligt dyker upp krockar världarna. Blir längtan till det som skulle kunnat vara alldeles för stor. Elin tvingas ta ställning på ett sätt som aldrig tidigare.

Historien om Elin berättas på ett rättframt och enkelt sätt. Elin är en mer komplex person medan andra människor är grundare skildrade och motpolerna ganska enkelt ställda mot varandra. Samtidigt kanske det är ett sätt att gestalta en klass där tankar och innersta känslor inte får uttryckas, där anseendet värnas framför allt annat. Eller som Elin vid ett tillfälle uttrycker det: "[...] nu är jag dessutom gammal nog att dämpa upprörda känslor med sprit." Man behöver nu inte tillhöra överklassen för att inte kunna tala om känslor men här finns en viktig fasad att upprätthålla som är viktigare än att låta luften rensas. Genom Elin spricker till viss del fasaden. Jag tänker att romanen kan läsas på flera sätt - som en underhållande text där ord läggs till ett ord, eller som en text där det som inte sägs pressas undan är viktigare än det som uttalas. Den senare läsningen tror jag ger romanen mest rättvisa för jag tror inte Hellström är ute efter att ytligt underhålla sin läsare.

Jag tänker också på nyligen lästa Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer – han gör samma upptäckt, den att ränderna aldrig går ur, ty adelskapet finns där oavsett hur mycket avstånd han försöker skapa till det. Det går inte att frigöra sig och i Elins fall finns också en förtröstan i att anorna, om än inte adliga, leder till kontakter vägar in i samhällets toppskikt. Eftersom bokens Elin är i min ålder, några år yngre, har vi en del liknande referensramar. Så när Elin klipper sig som Winona Ryder i Reality Bites ler jag, minns filmen och tänker att våra vägar korsas trots att de är så långt ifrån varandra.

Efterdyningar - Testimony

Hemma sjuk idag med röst som raspar oroväckande med tanke på att jag imorgon ska högläsa novell på jobbet. Halvliggandes har jag ägnat några timmar åt att läsa Anita Shreves roman Efterdyningar. Det är det första jag läser av henne även om jag är bekant med hennes författarskap. Att jag läser den just nu beror på att jag tillsammans med en kollega ska göra en grej på temat "internat" och där passar Efterdyningar in.

En rektor på ett internat, high school, i New England får i sin hand en videokassett som visar en akt av gruppsex. Till sin förtvivlan ser han att de agerande är tre unga och lovande män från hans skola samt en underårig flicka. Rektor Mike måste hantera detta på något sätt och väljer diskretion framför öppenhet. Det som sedan händer berättas ur många olika individers perspektiv - historien nystas bit för bit upp. Som läsare befinner jag mig mitt i händelsernas virvelvind men också med det som hänt i två års backspegel. Vissa partier känns kanske lite konstlade men sammantaget är jag glatt överraskad av Shreves berättelse. Hon för med säker hand några av sina personer mot undergången. Det är snyggt uppbyggt och frågorna om ansvar och moral är inte förenklat framställda. Internatet som skildras är ett eget universum, en sluten plats där egna lagar skapas. Shreve är en annan sorts författare än jag trodde, så jag får nog placera om henne i min hjärnas kartotek.

Läst på resa

Efter att ha läst Jáchym Topols Nattarbete, som jag inte förmår mig att skriva något om men hade behövt prata om för att helt lyckas tränga in i, ville jag läsa något rosa och fluffigt. Men den utvalda reselektyren tog slut redan innan resan börjat - Amanda Hessers Middag med mr Latte som underhöll mig och inspirerade mig till att bli en bättre mer engagerad kock.

Så istället blev det en lista med fluffiga böcker som fick följa med till bokhandlarna på Arlanda. Men väl där plockade jag på mig ett helt annat sällskap texter av vilka jag läste tre. Att resa ger mig något slags extremt intensiv upplevelse av livet, jag som annars har svårt att känna igen tom kollegors ansikten på stan minns ansikten på människor jag möter på semestermålet, minns smaker och lukter så mycket tydligare. Resan blir en glipa i tiden, där allt är skarpare. Även läsningen blir mer intensiv. Det är den sortens läsupplevelser jag skulle vilja få vara med om dagligdags, vilket säkert skulle göra mig utmattad. Dagarna i Italien var aktiva ändå blev det mycket läst. När jag läste vet jag inte riktigt men bra läsning var det.

Alain de Bottons Kärlek - en betraktelse är först ut. Han driver en idé om kärleken, gör det snyggt och får mig att vika några hörn. Kanske gör författaren t o m att jag blir lite klokare.

Sedan följer en roman som jag tummat på på jobbet och som jag trott skulle handla om en slashas till ung man vilken jag skulle få mycket svårt att stå ut med. Men den är ju så mycket mer och för alla som ens lekt med tanken att åka till Dominikanska republiken är det obligatorisk läsning. Ja, så är det. Junot Diaz Oscar Waos korta, förunderliga liv är en stark historia skriven på ett helt underbart sätt. En egen berättarröst men samtidigt så självklar att lyssna till har Diaz skapat.

Därpå följer en bok, roman eller biografi, som jag tänkt att läsa någon gång. Denna överraskar mig med sin personliga friskhet. Carl Johan de Geer har med Jakten på nollpunkten skrivit en av de bästa memoarliknande texter jag läst. Klassresa, konstnärskap trasiga själar och lust till livet.

Tålamodets sten - Syngué sabour. Pierre de patience

"De runk..." Utan att avsluta ordet lämnar hon ursinnig rummet, hon behöver frisk luft, behöver tömma sin ilska. "De jävlarna! Såna äckel!" ropar hon förtvivlad. Och kort därefter hör man henne snyfta och be: "Men vad är det jag säger?! Varför säger jag så?! Gud, hjälp mig! Jag kan inte kontrollera mig. Jag pratar dumheter..." Hon isolerar sig i tystnaden.

Vi kanske är i Afghanistan. En kvinna i ett rum är ensam med sin man som ligger onåbar för omvärlden efter att ha blivit skjuten i bakhuvudet. Två små döttrar finns någonstans i bakgrunden. Kvinnan och barnen är övergivna, lämnade kvar. Utanför hörs skottlossning, kör stridsvagnar. Mannen blir kvinnans "Tålamodets sten - Syngué sabour" den magiska sten som tar emot dina innersta hemligheter. Kvinnan bekänner, berättar, förbannar - säger, i takt med att pärlorna på radbandet flyttas, hela sanningen om sig själv till mannen som själv innefattas av det kvinnan berättar. Förbjudna tankar kommer ut som ord. Och just att det är kvinnans talade tankar jag delar som åskådare tror jag gör detta drama så mycket starkare än om det handlat om att följa ett inre flöde. Under några dygn följer läsaren kvinnan i denna mycket sceniska roman, vilket också Sara Gordon belyser i sin recension i DN. Dialog och scenanvisningar finns liksom inskrivna i berättelsen. Kvinnans ord är starka - något måste hända - och slutet är dramatiskt.

Kvinnan/texten ger uttryck för förtryckta tankar, för de innersta känslorna. Text möter läsare och romanen finner en botten i mig trots att kvinnans liv är så olikt mitt. Denna kortroman är en stark upplevelse. Det är en text man kan vilja fjärma sig från, skapa ett avstånd till. Men Rahimi placerar dig där mitt i rummet,som kvinnan lämnar men där du stannar kvar. Du ser allt, du hör allt. Det går inte att värja sig.

Exilafghanen Atiq Rahimi tilldelades det franska litteraturpriset Prix Goncourt 2008 för just den här romanen. Kanske någon som läser här hörde honom på årets bokmässa i Göteborg? Jag gjorde det tyvärr inte. Däremot kan man läsa om honom här, DN 091010.

Mäster

Det verkar vara lite av en trend just nu att skriva liv i verkliga personer, att ge dem röst och tankar - jag tänker på Annelie Jordahls Jag skulle vara din hund.. eller kanske Carola Hanssons Med ett namn som mitt. Alexandra Coelho Ahndoril har tidigare i romanens form berört utforskandet av världen genom Stjärneborg med Tycho Brahe i huvudrollen (mycket bra den med) och religionen i Birgitta och Katarina. Nu har turen kommit till politiken och romanen Mäster som handlar om August Palm, mannen som förde fram socialismen i Sverige.

I romanen skildras en kamp för arbetarens rättigheter som Palm viger sitt liv åt att strida för. Engagemanget väcks efter en uppväxt där August skiljs från mor och syskon för att säljas som som skräddarlärling. Som ung vuxen lämnar han landet för Tyskland där han kommer i kontakt med de socialistiska idéerna och även Johanna som kommer att bli hans fru. Johanna blir efter flera födslar skör och lever i ständig oro för sin familj men främst för sin man vars tro på socialismen hon inte riktigt delar.

Den natten ligger hon vaken och i hennes huvud raseras städer, avrättas tronföljare, fängslas medlöpare. Eld, eld, tänker hon och får samtidigt en drift, som kommen från sidan, att skratta åt sn egen vrede.
En våldsam tunga av hat rinner ut mot August. Där han ligger och snarkar någonstans i Danmark, på Själland nu. Du gode skräddare, tänker Johanna. Du vill inte ha bränder, vill inte rasera, inte förstöra eller förnedra - trots att allt är förnedring.

Det att vara agitator är förknippat med hot, hårda slag och nära döden-upplevelser vilket förstås påverkar familjens liv.

I Mäster kläs både August och Johannas tankar och känslor i ord, ibland låter författaren dem tala och tänka i jag-form. Detta är bådas historia! Den här närheten är gjord med så stor inlevelse och medkänsla utan att bli det minsta kletig. De har något slags likhet i språk och stil också Jordahl och Coelho Ahndoril fast jag har svårt att sätta fingret på vad. De har båda två en stor respekt för sina huvudpersoner men törs ändå vara dem väldigt nära.

I romanen skildras ett historiskt skeende men samtidigt är det svårt att inte associera den till vår egen tid där människor flyr sitt land för att leva i exil på grund av sina åsikter. Där det att uttrycka sin politiska ståndpunkt kan vara samma sak som att gå mot döden. Hotet mot familjen Palm blir desto starkare att läsa om när jag vet att så här, kanske precis så här, lever människor här idag. Vi har inte kommit längre än så. Men Coelho Ahndoril drar alltså inga sådana paralleller, det hade nog stört text och läsning. Nu är det istället stor och fin romankonst.

När de nominerade till Augustpriset tillkännages på måndag hoppas jag att Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster är en av kandidaterna. Förhoppningsvis hör också Annelie Jordahls roman dit...

Den sista läsaren - El último lector

En lätt depressiv dag som den här har jag tillbringat större delen av tiden i sängen och lyssnat på regnet läsandes David Toscanas roman Den sista läsaren (2009). Med den har jag samtidigt väntat på just regnet i byn Icamole någonstans i Mexiko. Med ett slitet uttryck är Toscanas bok "en liten pärla" som trots upptakten inte är en deckare.

Remigio finner en flicka död i sin brunn, han är den ende som har lite vatten kvar för att åtminstone tvätta sig i och vattna sitt älskade avokadoträd med. Flickan är okänd för honom och vållar förstås en del huvudbry. Remigio besöker sin far bibliotekarien Lucio för att få råd. I pappans liv glider fiktion och verklighet hela tiden ihop. Han är guden i det numera nedlagda biblioteket där han tar ställning till varenda bok som anlänt till biblioteket. Det är inte så många böcker som finner nåd, många är de som stämplas "censurerad" för att sedan sändas till helvetet i form av ett stängt rum fyllt med bokätande kackerlackor.

Polisen kommer och gör sina undersökningar men då är flickan redan begravd under avokadoträdets rötter. Flickans mamma dyker även hon upp i Lucios bibliotek. Lucio och kvinnan möts i böckernas värld både bland böcker de läst och bland böcker de inte läst. Kvinnan är inte direkt nedbruten av saknad efter sin dotter utan mer intresserad av att genom litteraturen finna svaren. Kanske finns svaret på vad som egentligen hänt i böckerna?

Toscanas roman är berättelsen om en by och om ett mordfall eller en historia om berättandets magi eller om jakten på den mest perfekta boken. Texten rinner mellan mina fingrar, trots den sträva torka som ryms mellan dess sidor. Det är sparsmakat skrivet utan överflöd av ord vilket stämmer väl överens med Lucios krav på något slags berättarens äkthet och exakthet. Tyvärr missade jag David Toscana under bokmässan, jag hade gärna hört honom utveckla tankarna kring sin historia. Det är underhållande läsning vilket kan låta märkligt då boken inleds med en flickas död. Samtidigt finns här allvaret för det är ganska hårt beprövade människor som författaren berättar om. Mest kommer jag att minnas Lucios förhållande till bibliotekets böcker, jag kommer dock inte att anamma det i min egen yrkesroll. Eller?

Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord.

Lyran gillade också vad hon läste. Se här!

Älskade - Beloved

Du är en handelsvara. En varelse utan rätt till ditt eget liv, till dina egna tankar, till ditt eget namn. Ditt liv bestäms av andra människor. Du är vit mans slav.

Så är det i slavtidens USA där Toni Morrisons roman Älskade (1988) utspelar sig. Boken ingår just nu som ett resmål i Jorden runt-resan organiserad av Lyran. Precis som Morrisons De blåaste ögonen drabbar den här romanen mig. Form, innehåll och personer är utmejslade till fulländning. Tycker jag.

Sethe flyr efter den stora kränkningen och efter att ett träd präglats på hennes rygg mot friheten. Då har maken redan försvunnit för att aldrig återvända och de tre små barnen har skickats i förväg. Målet är Baby Suggs, svärmoderns, hus. På vägen föder Sethe Denver som ska komma att bli den berättelsen är närmast och den som jag vill allt gott under historiens gång. En kort tid av lugn tar vid efter det hemska. Sedan dyker bödelsmännen upp igen på jakt efter hon som avvek. Men ingen ska få ta Sethes barn, sända dem i anonymitet och i döden. I frustration, raseri och kanske galenskap lyckas Sethe dräpa ett av sina barn, skada de andra. Sethe bär på ett utanförskap som fri, hennes handling gör att stadens invånare vänder henne ryggen. Kan hon försonas med sina handlingar och skulden dessa för med sig? Kan hon bli fri från det yttre och inre slaveriet?

Historien avslöjas bit för bit men anas av mig som läser. Flickan som dödats av sin mor, Älskade, kommer tillbaka som ett kärlekspaket till Sethe och Denver. Hon är en köttslig ande från andra sidan eller en livs levande fresterska. Hos Morrison möts det verkliga livet med det magiska på ett, skulle jag vilja säga, naturligt sätt.

Morrison är en fantastisk berättare som här får mig att åtminstone ana känslan av att genom min hudfärg, "ras" stå utanför. Vara vit mans djur. Kan man överhuvudtaget existera utan att få ge uttryck för sitt eget jag? Vad är då kvar av en människa? Samtidigt som författarens berättelser är just berättelser, befriande långt från dokumentärromanen. Romanen bär budskap men framförallt bjuder den på en god historia. Morrison kommer jag ständigt att återvända till.

Några ord från slutet av boken avslutar mina tankar om det jag nyss läst

Han böjer sig fram och tar hennes hand. Med sin andra hand rör han vid hennes ansikte. ”Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du.” Hans goda fingrar håller hennes.
”Jag? Jag?”

___

De blåaste ögonen
Kärlek

Desirada

I Maryse Condés roman Färden genom mangroven utgörs gåtan av den man för vilken det hålls likvaka, i Desirada består gåtan i huvudpersonen, Marie-Noëlles, ursprung - vem är hennes far? Marie-Noëlles föds när hennes mor bara är 15 år. Den blivande mamman har försökt avsluta sitt liv men fiskas upp ur vattnet och tas om hand av Ranélise. Hos Ranélise växer Marie-Noëlle upp som en liten prinsessa medan mamma Reynalda lämnar Guadeloupe för att arbeta i Paris. När Marie-Noëlle är tio år vill Reynalda återförenas med sin dotter som motvilligt flyttar till Frankrike eller "metropolen" som landet benämns där i Västindien.

Marie-Noëlle byter ytterst motvilligt liv och flyttar från ett varmt till ett kallare klimat - på fler än ett plan. Reynalda som byggt upp en ny familj och gjort akademisk karriär har svårt att visa både sin man och dotter kärlek. Hon utstrålar en kyla som minner om upplevelser i det förflutna och om en annan känslokall mor. Även modern är en gåta för Marie-Noëlle att lista ut. För det finns många frågor mellan mor och dotter - frågor som aldrig blir ställda. Marie-Noëlle väljer som vuxen USA där även hon så småningom kommer in i den akademiska världen. Med sig bär hon gåtan om sin far och till viss del även om sin mor. Gåtan är omlindad av olika tänkbara scenarier, alla lika hemska för Marie-Noëlle att föreställa sig. Hon kämpar med sin identitet som inte bara handlar om föräldrarna utan också om att hon är svart västindier i Amerika, på resa mellan klasser.

Förenta staterna var till för sådana som hon, de besegrade, de som inte längre ägde något, varken ursprungsland eller religion, möjligen en ras, och som anonymt smyger in i dess ofantliga mörka vrår.

Marie-Noëlle utformar sina egna mönster, sitt eget sätt att tolka sitt liv. Och kanske kommer hon sig själv lite närmare med lite större acceptans något skiftet av berättarröst låter mig ana i bokens slutkapitel.

Efter läsningen, och utan att minnas vad kritikerna skrev, tänker jag på om det finns en symbolik inbyggd i berättelsen. Att det handlar om kolonisatörernas intrång i Västindien, tänker på Marie-Noëlle som den eventuella frukten av en våldtäkt utförd av en av västvärldens män. Men jag klarar inte av att dra några sådana slutsatser, anar blott något mer bakom orden. Vill också låta romanen vara en historia om tre generationer kvinnor, påverkade av minnet av kolonialismen men ännu mer av den egna personliga historien. Kyla går i arv, värme finns i andra famnar än modersfamnar.

Romanen känns mer lättillgänglig och öppen än Färden genom mangroven. Condé skriver mycket levande och samtidigt distinkt, hon kan med få ord fånga in stora omvälvande händelser. Desirada är en roman som gjort starkt intryck på mig. Jag har lidit med Marie-Noëlle när hon mött moderns kyla, känt hennes saknad efter Guadeloupes fuktiga värme.
___

Färden genom mangroven

Hitom himlen

Kvinnans höfter vickade som i en trånfull tangorytm.

Det ska erkännas att jag känner mig lite förvirrad efter att ha läst ut Stina Aronsons (1892-1956) Hitom himlen utgiven 1946. Jag återkommer till varför. Aronson tilldelades Tidningen VI:s litteraturpris 1947, år 2008 mottog Jens Liljestrand det. Hon var också medlem i Samfundet de nio.

Hitom himlen utspelar sig i Norrbotten, i utkanten av den glest befolkade byn Mäntyjärvi, där mörkret härskar större delen av året. Naturen är nära inpå och något man lever av. Det är ett gammelsverige under 40-talet som skildras i en del av landet dit moderniteten ännu inte hunnit.

Emma Niskanpää lever med maken och sonen John - "Mitt John" - i all enslighet. I bokens inledning omkommer mannen i en olycka och sonen kommer att bli Emmas allt. När så sonen läggs in på sanatorium blir Emma ensam kvar i väntan på livstecken från den älskade. Ett besök på sanatoriet hägrar - Emma skidar ut ur boken och nya människor skidar in.

Vi möter nu Miriam som lämnar man och barn för att ge sig av tillsammans med predikanten, driven av åtrå och kallelse. Jag läser i en text om en avhandling skriven av Åsa Nilsson Skåve att Emma och Miriam kan tolkas som två motpoler - där den yngre kvinnan står för det moderna livet. Tydligt i romanen är också att mäns och kvinnors liv är två sfärer skarpt skilda från varandra. Endast den gamle samen som lever utanför går, i mötet med Emma, mellan rollerna.

Detta med Miriam är vad som förvirrar mig ty i avsnittet innan berättas om en kvinna som tio år tidigare rymmer med en predikant - är det Miriam eller upprepar sig historien? Eller hänger berättelsen löst samman eftersom den, läser jag någonstans, ursprungligen var skriven i novellens form? Eller har jag slumrat i läsningen? Det kanske någon vänlig själ kan förklara för mig?

Det finns någon slags korrespondens mellan natur och människa, som präglar varandra, i boken. Det finns en annan spänning också i det att författaren kommer från en helt annan miljö än den hon skildrar. Hon reser med sin make läkaren till Luleå men kommer närmast från ett bildat Uppsala. Det gör att hon skriver med ett utifrånperspektiv men på ett sådant sätt att i alla fall jag känner att jag är där, mitt i handlingen. Man kan tycka att det inte händer så mycket i boken mycket sker istället inuti personerna, i det som inte sägs rakt ut men tänks inuti det egna huvudet. Samtidigt finns där en det hårda livets dramatik. Ödemarksvärlden och den moderna världen möts i Stina Aronsons språk, vilket också Sara Lidman berör i sitt förord till boken. Det svängiga citatet längst upp i inlägget tycker jag är ett exempel på det. Insprängt i texten finns också en hel del finska. Det är en plats där olika människor möts och där samerna är de minst ansedda.

Min förtjusning vinner över min förvirring för jag tycker väldigt mycket om Hitom himlen. Romanen i sin helhet tilltalar mig - både form och innehåll. Jag tycker om språket och lugnet i texten - det finns en vila i den som inte är något för bråttommänniskor.

Översten får inga brev - El coronel no tiene quien le escriba

I morse vaknade jag tidigt, skönt utvilad. Jag börjar dagen med att läsa ut en av böckerna som ingår i Lyrans projekt Jorden runt på 8 böcker - Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. En annan av böckerna har jag läst tidigare Färden genom mangroven av Maryse Condé om den har jag skrivit här.

Men nu till den lilla byn i Colombia och översten som i 15 år väntat på ett brev innehållande uppgifter om den pension han ser sig ha rätt till som krigsveteran. Promenaden varje fredag till mötet med brevbäraren är tillvarons puls. I väntan lever översten och hans fru i svält, när inget längre finns att sälja för att få pengar hur ska man då göra för att fylla magen med mat? Visst finns där stridstuppen, värd en lite större summa pengar, som hustrun tycker bör säljas. Men av stolthet och för att tuppen inger värde och visar mot ett möjligt friare liv göds den vidare.

Lite tveksam börjar jag läsningen av den lilla romanen; författarens Hundra år av ensamhet är något av det allra bästa jag läst medan hans Kärlek i kolerans tid gjorde mig besviken. Översten får inga brev är en stark skildring av den lilla människan, av hopplöshet och fattigdom. Samtidigt finns där en stärkande livsvilja och en envis längtan efter att allt ska ordna sig. I det lilla formatet finns också den stora världen, ryms det förtryck människan utsätts för. Här finns inte den magiska realism som kännetecknar Hundra år av ensamhet men en obarmhärtig verklighet.

Boken får ytterligare sammanhang genom Alejandro Leiva Wengers personliga förord och Eva Stenvångs efterskrift. Mer om litteraturhistorien i Latinamerika har Stenvång skrivit här, på Macondo.nu

Nu känner jag mig genast lite mer laddad inför Bokmässans spanskspråkiga tema.

En rysk roman - Un roman russe

Av Emmanuel Carrère, som också skrivit den obehagliga Doktor Romand om läkaren som ljuger ihop sitt liv, har jag nu läst En rysk roman (2007, på sv 2009). Romanen är skriven som en "auto-fiction", en fiktiv självbiografi som verkar förknippad med samtida franska författare. Svenska exempel som jag tänker på är Daniel Sjölins Världens sista roman och Jonas Hassen Khemiris Montecore fler finns säkert att räkna upp...

I de svenska berättelserna är det för mig som läser ganska uppenbart vad som är sant och inte, i Carrères roman är detta mindre säkert. Han är inte en välkänd person för mig på samma sätt som de svenska författarna. Därför söker jag efter att jag läst boken hans namn på nätet, för att se vilka överensstämmelser som finns i boken.

Det är inte någon vidare trevlig gestalt han gör av sig själv, Carrère. Romanen är ett sökande i den egna familjehistorien, ett försök att komma till rätta med morfadern som försvann. Sökandet leder Carrère till Ryssland där han ska göra en filmdokumentär om först en ungersk krigsfånge och sedan om själva byn han besökt. Hela företaget verkar förvirrat och syftet med dokumentären är inte ens klart för författaren själv. Han engagerar sig inte heller helhjärtat utan låter fotografen agera på egen hand. Den här byn och människorna de möter, iakttar och kommer allt närmare återvänder berättaren till.

Carrère är en depressiv person som flyr in i sig själv. Relationen till Sophie som han träffat en kortare period gör honom desperat, frustrerad och obehaglig. Han har svårt att visa kärlek och har, inte helt obefogat, svårt att lita på Sophie. Carrère leker med Sophie, sätter relationen på spel.

Romanen handlar mycket om berättandet och om hur det kan gripa in eller inte gripa in i livet. Carrère tror sig kunna styra över berättelsen, men det han iscensatt går inte som planerat: En erotisk novell publicerad i Le Monde är tänkt som en gåva till Sophie men läsanvisningen till henne fungerar inte, något annat kommer emellan och hela berättelsen förlorar sin mening. Men utmanar istället hela tillvaron. Författaren är inte en magiker han trott sig om att vara. Novellen finns med i boken och det är väl den omslagstexten pekar på med orden: "Inledningens gediget episka romankonst visar sig bedräglig; plötsligt öppnar sig fiktionen och berättelsen griper in i både författarens och hans läsares verklighet". Men så dramatiskt blir det ju inte i alla fall inte för mig. Snarare är det de fiktiva läsarna som påverkas. Så vad är det med baksidestexterna, som jag läser mot bättre vetande? De svekfulla texterna har diskuterats både här och där.

Carrère porträtterar människans fulhet och litenhet hennes mesta osäkerhet och krävande ömklighet. När jag läser undrar jag om författarens identitet berörts av boken men kanske påverkas man inte på det sättet av att skriva auto-fiction?

Franska bokbloggen Le blog de livres avslutar en recension om boken med orden

C’est un beau roman, mais il est cruel, torturé et compliqué.

Och jag kan tillräckligt mycket franska för att hålla med. Men jag hade nog väntat mig något lite mer raffinerat - särskilt med tanke på baksidestexten. Men sådana texter är nu ingen garanti för bokens innehåll. Det ska jag försöka komma ihåg.

Nu är det nog hög tid för mig att bege mig till Latinamerika för där vill jag ju göra ett stopp på resen "Jorden runt på 8 böcker".

Gör vad du vill - Muleum

Jag brukar tänka på Erlend Loe som en författare jag gillar, en författare vars böcker jag blir varm av att tänka på. Men jag reviderar nu min uppfattning. Jag gillar en av de böcker jag läst - Naiv Super - och det så mycket att gillandet måste ha smittat de andra böckerna.

Nu har jag läst Gör vad du vill (2007) som utgörs av den 18-åriga Julies dagboksanteckningar. Hennes föräldrar och bror har omkommit i en flygkrasch. "Gör vad du vill" är faderns sista hälsning till henne via sms - ett budskap hon försöker förhålla sig till på olika sätt. För Julie försöker på sitt sätt hantera livet som ensam kvar. Eller egentligen försöker hon hantera döden - familjens och den egna som hon förbereder. I sin sorg får Julie endast ett bisarrt stöd av "psykogeir", en man som verkar ha fått sin psykologexamen från corn flakes-paketet. Den självmordsbenägna Julie söker döden samtidigt som hon gör allt för att förhala den.

Loes avsikt tror jag är att skriva en bok om sorg och om döden men ur ett må-bra perspektiv. Jag har inget emot att skratta åt svåra och tunga ämnen. Arto Paasilinnas Kollektivt självmord fungerade perfekt för mig medan Loes bok faller ganska platt. Jag blir både beklämd och lite uttråkad av att läsa om den suicidala Julie. Det är inte speciellt roligt, men heller inte på allvar. Jag har svårt att göra mig fri från författaren, tycker det är hans och inte Julies röst jag hör. Att boken är skriven i jag-form gör inte per automatik att Julie känns nära och äkta. Istället blir hon lite för skruvad, lite för mycket.

Kanske kan en annan människa finna tröst och styrka i romanen eller finna nöje i den men jag gör det tyvärr inte. Jag tror man kan tycka helt annorlunda om boken - jag tar gärna del av andra uppfattningar!

Lite synd är det att inte behållit den norska titeln Muleum lika gångbar på svenska.

Oslo är spelplan

i några böcker jag läst på sista tiden; i Langelands Manuskriptet, i Hjorths Hjulskifte och nu i Erlend Loes Gör vad du vill som jag påbörjade igår. Staden tar olika mycket plats, mest framträdande är den i den förstnämnda boken där platser och gator nämns frekvent. Kanske kan man inte analysera en stad utifrån en text men visst tänker jag på den faktiska staden när jag läser och på min upplevelse av den. Jag var där för första gången under en dag i somras och blev väldigt förtjust - staden kändes vänlig och lugn, inte så jäktad som t ex Stockholm. Stadskärnans format gjorde att vi hann med att se mycket under relativt få timmar. Vi gick förstås den stora paradgatan mot slottet
till Nasjonalmuseet och på några små gator med fina butiker i närheten av någon å. Med mitt lokalsinne skulle jag inte hitta dit igen men mysigt var det. På väg mot en middag i hamnen passerade vi rådhuset.

I Gör vad du vill som jag nu läser drömmer den självmordsbenägna unga kvinnan vars dagbok romanen utgör om rådhuset, om hur hon där möter sin döde morfar.

Jag vet inte hur förtjusta personerna i böckerna egentligen är i sin stad. Francis Meyer i Manuskriptet planerar resor därifrån, resor som ska göra det möjligt för honom att vara nära den förbjudna studentskan. Andra platser än Oslo bjuder på större frihet och ger ökad närhet. Louise i Hjulskifte behöver komma bort från Oslo för att skriva, det är i alla fall vad hon intalar sig själv. Julie i Gör vad du vill känner jag inte så bra ännu men precis just nu sitter hon på ett flygplan mellan två platser. Hon söker sig till en punkt mellan liv och död där den fasta marken tar slut. I Cora Sandels trilogi beger sig Alberte ut i världen. Fast då är tiden en annan och vägen bort kanske den enda vägen fram.

Kanske är det så att vi mer eller mindre söker vi oss bort - för nya perspektiv, nytt innehåll i livet. Staden som ett ankare som tynger, att göra sig fri ifrån. Oslo är i böckerna jag läst en stad att bitvis längta bort ifrån.

Hjulskifte - Hjulskift

Boken jag började läsa för snart en vecka sedan, Regnmakarens barn, är bra. Det är den. Men just nu behöver jag något annat, mindre långsamt; ett quick fix eller snabbverkande balsam för min slätstrukna höstsjäl. Så jag lånar hem nya böcker att läsa, däribland Hjulskifte (2008) av den norska författaren Vigdis Hjorth som jag läste ut under morgontimmarna.

Den medelålders Louise är bokens huvudperson och är i likhet med Francis Meyer i nyligen lästa Manuskriptet litteraturprofessor vid universitetet i Oslo. Förstås möts de inte, de är ju fiktiva bägge två. Men jag tycker om att tänka på det - att de är kollegor. Louise är trött på allt; på sin forskning, på studenterna hon ska undervisa, på mannen hon träffar. Det är tungt just nu och hon befinner sig i en lucka i tillvaron. På en bluesfestival möter hon bilförsäljaren Truls som är några år yngre. Mötet där blir en början på något slags relation mellan dem.

I Hjulskifte möts akademikern och arbetaren, den ena rör sig vant i kulturkretsar, den andre har aldrig läst en bok. Temat i romanen känns igen från t ex Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid där bibliotekarien möter bonden. Men där Grabben i graven bredvid på ett humoristiskt sätt beskrev situationer är Vigdis Hjorths roman reflekterande, resonerade och analytisk. Vigdis Hjorth flätar samman Louises upplevelser med resonemang kring klassmarkörer, samtalsmönster och livsstilar. Romanen påminner i sitt uttryck om Eva Adolfssons En liten historia. Språket andas samma enkelhet och djup. Precis som där finns i Hjulskifte avsnitt att lägga på minnet.

Ett uttryck från mina egna litteraturvetarstudier kommer för mig - "erlebte rebe" eller upplevt tal. Men om det är rätt term att använda här minns jag inte riktigt. Jag tänker i alla fall på den glidning som finns i berättarperspektivet. Författaren berättar om en "hon" men ibland så långt inifrån att det kunde varit ett "jag". Faktiskt stannar jag upp ibland tittar tillbaka för att se om författaren verkligen är konsekvent. Och det är hon förstås.

Romanen handlar om litteratur och om litteratur kontra liv; om det abstrakta kontra det konkreta. Det handlar om livet och de olika sätt vi väljer att leva det på - hur vi ser på oss själva och på varandra.

Han ringer på kvällen och säger att han blir helt slut av att spekulera. Helt slut av att reflektera över ingenting. Det säger han faktiskt. Eftersom hon är annorlunda än de kvinnor han tidigare umgåtts med måse han tyda tecknen och det är väldigt ansträngande. Välkommen till litteraturvetenskapen, tänker hon. Det finns nåt litterärt i en förälskelse, tänker hon, ett kärleksförhållandes inledning, mycket analys och mycket undertext som man nödvändigtvis måste komma till rätta med. Det leder till den känsla han nu upplever och som hon ofta fått i katedern, en hopplöshet över att leta efter nånting egentligt, nåt under, som kanske inte finns där. Istället för att låta sig nöja med den omedelbara upplevelsen, texten så som den är.
Fast så enkelt är det ju aldrig.

Detta balsam fungerar för mig, och boken håller mig sällskap när jobbtankarna sätter in under nattens sena timmar. God läsning, rekommenderas varmt.


Under rubriken Hva er det med Hjorth? finns på bloggen Jeg leser en bra ingång till författarskapet.

Manuskriptet - Francis Meyers lidenskap

Manuskriptet av den norske författaren Henrik H. Langeland som jag tog med till Luleå passade kusligt bra in i mitt liv just här och nu. Den blev samtidigt, genom den litteraturvetenskapligt akademiska värld som skildras, en motvikt till den tekniska jag kommit att tillbringa några dagar i.

Francis Meyer är professor vid universitetet i Oslo. Jag fattar direkt sympati för denne man i 50-års åldern som känns så där gemytlig, trevlig och kultiverad. Motvilligt ägnar han denna termin åt en del undervisning trots att hans intention var att forska på heltid. På hans kurs finns en ung kvinna, Nadia, som Francis blir uppöveröronen förälskad i. Nadia planerar att skriva sitt masterarbete om en norsk kvinnlig renässansförfattare, en kvinna som studenten vill sätta in i ett helt nytt perspektiv.

Av en slump kommer Francis över en tidigare okänd handskrift som har betydelse inte bara för Nadias forskning utan för den norska litteraturhistorien. Någonstans här börjar det svaja för Francis. Hans gränser för vad som är rätt och riktigt förskjuts när han agerar ut sin kärlek till Nadia. Det är som om diktverken och tankarna kring dessa sammanblandas med hans eget liv. Francis tappar på något märkligt sätt koncepten och handlar som vore han i ett rus, vilket han troligen också är. Författaren skildrar detta väldigt skickligt och smygande, även om mina sympatier för Francis aldrig helt försvinner ställer jag mig alltmer frågande inför honom. Som läsare ligger jag också ibland steget före medan huvudpersonen själv tycks sakna insikter om vad som komma skall och hur det han gör ter sig för andra. Vid sidan av Francis liv får läsaren också ta del av intrigerna på den litteraturvetenskapliga instiutionen - där händer både det ena och det andra...

Och boken hakar på flera plan och ställen in i mitt eget nu. När jag satt på flyget i torsdags läste jag om en annan flygresa, den i boken, och med tanke på vad som händer i kapitlet är jag glad över att inte vara flygrädd. Glad är jag också över att makens disputation inte gick som den som skildras mot slutet av romanen... Boken gav däremot en anledning till att jämföra de svenska och norska akademiska traditionerna.

Langeland är väl hemma i miljöerna som skildras och minsann; han dyker själv upp i romanen. Även andra norska kulturpersonligheter (Erlend Loe, Fredrik Skavlan, Vigdis Hjorth mfl) figurerar med sina rätta namn i romanen vilket ger den en extra krydda.

Skrivet av någon annan hade kanske den historia som Langeland berättar tett sig patetisk och mindre lustig. Men författaren har skrivit något som är både skärpt, tankeväckande och underhållande, rentav roligt. Bara det att den handlar om LITTERATUR på det sätt den gör är en njutning!

Anbefalles!


Tack till Lena K E som i sin kommentar hos Jenny B gjorde mig påmind om boken!

Mamah - Signe - Ellen

Bredvid mig i soffan ligger två tidningar som jag verkligen vill läsa, i datorn stör Facebook som jag precis gått med i, i mitt huvud, trött efter dagens arbetspass, snurrar tankar om Signe, Mamah och Ellen. Kvinnorna som blev mina vänner.

Ellen mötte de båda andra, men de förenas av så mycket annat. De bryter ny mark för kvinnan och ser den lilla människan, hon som inte är lika välbeställd. Alla tre sätter också, med varierande resultat, sin egen lycka främst. De har något slags tilltro till att vara värd det bästa, vara värd kärleken även om det betyder ett liv åtskild från sina barn så som händer för Mamah. Under någon tid lever de i en relation till gifta män. Ellen dock utan att verkligen få sin man.

Under en ganska lång period läste jag så gott som bara kvinnliga författare - mest svenska och andra nordiska. En förskjutning har skett på senare år och läsningen har vidgats, breddats, på gott och ont. Att läsa dessa böcker kändes som att komma hem och kliva in i en varm famn. Jag tänker på dessa kvinnor. Skulle vilja ha de tre böckerna framför mig på bordet för att klappa lite på dem.

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Ellen Key har varit närvarande i ett par av de böcker jag läst under sommaren - nu är det om henne själv jag läser. Och det är som läste jag hennes egna ord - så nära, så sant upplever jag det Anneli Jordahl skriver. Ellen Key, samhällsmodern, som brevledes har ett kärleksförhållande med en gift man. Den förbannade Urban von Feilitzen, finlemmad litteraturkritiker med ibland äckligt hånfull stämma som tjatar om sig och sitt. Så jag lider med Ellen Key som bara väntar, bidar sin tid, men som aldrig får det hon behöver och vill ha. Kärlek. Närhet. Ömhet. Ellen Key som blir känd i världen och en person man lyssnar till men som ändå förblir ensam.

I berättelsen blandas brev som växlas mellan de älskande - träffas gör de bara ett fåtal gånger - med Ellen Keys reflektioner. Hon skrivs fram som en kvinna som oroar sig för hur hon tar sig ut, om hon är fin nog men också som den betydande intellektuella hon var.

Syntes det att hon var på väg till ett rendezvous? Gick hon mer rakryggad? Sög in magen? Svängde hon lite extra med stussen, kanske? Hade hon krusat för många lockar i pannan? Satt lösflätan på plats? Tänkte: Ha! hon av alla, så långt från en grannlåtskvinna man kunde komma.

Som läsare kommer jag så nära att hennes tankar nästlar sig in i mina. Hennes öde är mitt. Undantagsmänniskan hade lika väl kunnat vara jag. Det är lätt att glömma författaren bakom verket, Anneli Jordahl, vilket bidrar till att den här romanen är så bra.

Men vilken romanförfattare hon är - Jordahl! Vilken schvung i språket! Romanhösten kunde, för mig, inte ha fått en bättre början.

Livets fest - Dzīves svinēšana

Vad eller hur är en människa? I den lettiska författaren Nora Ikstenas roman Livets fest (2008) gestaltas en människas liv genom några andra människors speglingar, berättelser. Eleonora har dött och hennes dotter Helena ordnar mer av plikt än av kärlek hennes begravning. Enligt moderns önskan och genom prästens försorg finns sju personer från det förflutna, okända för Helena, närvarande.

Redan genom deras namn anger författaren tonen för romanen, där är

Jonatan Sjöman

Bita-Bita

Sofia Tår

Cyril Aska

Konrad Kejsare

Emma Virgo

Uga Todhauzen

Var och en ger sin bild av Eleonora, från olika delar av hennes liv. De ger Eleonora livets fest men berättar om både gyllene kärleksstunder och plågor av svält, om lilla Lettlands lidande. Men i lidandet finns ljuset, finns språket

När Sofia låste upp sitt språk uppdagades så sällsamma och vackra ting att Eleonora för en stund glömde svälten, kylan, hopplösheten, slitet och tankarna på döden som de var lika vana vid som vid den sena soluppgången och den tidiga solnedgången.

Nora Ikstena är en helt ny bekantskap för mig. Jag kan förresten inte ens komma på att jag läst något skrivet av en lettisk författare vilket känns pinsamt med tanke på att det är ett så nära grannland. Romanen är poetisk och gåtfull rent av ganska underlig. Troligen är jag otränad på att läsa den här typen av texter, men det jag läser gör gott.

Ordet är viktigt i berättelsen, det är genom orden som Eleonora kommer till. Genom att minnen får nytt liv. Det blir en stark stund när hennes liv återberättas i spegelskärvor. Bit läggs till bit samtidigt som både Eleonoras och de andra gäckar läsaren, förblir otydligfa. Berättandet och orden alltså

Orden har väldig styrka. De kan hålla dig fången och skänka dig oanad frihet. De kan plåga dig likt tortyrredskap och ge dig efterlängtad vederkvickelse. För dem kan du brinna på bål och erhålla evig ynnest. Med dem kan du förbanna och bönfalla. Säga rena lögner och dagens sanning.

Men det är en text som bjuder in till många tolkningar, där varje delberättelse kan betraktas ur olika synvinklar. Det gör romanen både svårtydd och vidöppen.

Att romanen från början finner sin väg till mig beror på en kombination av romanens omslag och författarens nationalitet.

Den utstötte - The Outcast

Jag har åkt forsränning genom Sadie Jones debutroman Den utstötte. Den här historien om Lewis som blir ensamt vittne till hur hans mor drunknar är romanens huvudperson. Det går snett för Lewis som drar sig in i sitt barn. Han blir våldsam, skadar andra och sig själv men det är romanens vuxna som är de verkliga skurkarna. De som vänder pojken ryggen och inte tar sitt ansvar istället för att ta honom i famn. Lewis är på samma gång introvert och våldsamt och frustrerat utåtagerande. Samtidigt är det en mjuk och fin person som skildras, en av få i romanen med empatisk förmåga. Sadie Jones lyckas väl gestalta den här trasiga, sårade och sorgsna pojken som växer upp till en ung man.

Historien sträcker sig under några år på 50-talet då mycket händer - och där Lewis fungerar som katalysator. Perspektiven skiftar och även andra människor i den lilla byn någon timme från London skildras. Jag tänker en del på Richard Yates Revolutionary Road när jag läser ty här finns samma förljugenhet, samma känslor av skam. Sadie Jones roman fångar mig med sin starka och trovärdigt berättade historia. Lite überdramatisk ibland kanske - stackars den utstötte.

En sak jag funderar på är citatet på romanens omslag "En gripande kärlekshistoria med en oväntad vändning". Dels tänker jag på att jag inte ser det som en berättelse om kärlek i första hand och dels tänker jag - vilken vändning? Det finns flera vändningar i romanen som alla spelar in i det som sker. Flera dramatiska ögonblick, men just vilken är det som avses här?

En bra sträckläsningsbok är det hur som helst, även om jag inte formulerar mig som väl om den.

Kanske tre timmar har gått sedan jag avslutade läsningen och det känns som om jag avverkat ännu en bok sedan dess. Men det har jag inte däremot har jag sett film - Woody Allens Annie Hall. Jag har sett den förut men då liksom nu häpnar jag - oj vad bra den är! Den känns ny och fräsch fastän inspelad 1977. Snygg dialog och snyggt designad. Kläder designade av Ralph Lauren snappar jag upp i eftertexten.

Smarta dialoger - en litterär film!