The Imitation Game

Tillsammans med sina kollegor på Bletchley Park lyckades Alan Turing knäcka den tyska koden och kunde parera planerade attacker - allt i allra största hemlighetsmakeri. Jag hade ingen vettig koll på den här bedriften innan jag såg The Imitation Game.

Turing är geniet, obekväm och obehaglig i sociala sammanhang och med en egen stor hemlighet, han är nämligen homosexuell under denna mörka tid då det var ett brott mot lagen. Han gestaltas av  Benedict Cumberbatch på ett fint och känsligt sätt samtidigt som rollen lite irriterande påminner om såväl Sherlock Holmes som Sheldon Cooper. I filmen varvas nedslag i Turings ungdomsår, som förklarar vuxenlivet, hans besatta arbete med att knäcka koden och tiden därefter då Turing själv är på god väg att knäckas. Detta ger en sammantagen och stark bild av Turing. det är också fint sammanvävt med samtida filmade sekvenser från andra världskriget.

Kulturdelen har skrivit insiktsfullt om filmen och länkar också till en recension som berättar om och problematiserar det man valt att inte visa. Ändå, förenkling är kanske nödvändig för att få ett greppbart och tydligt utmejslat drama. För här finns många andra intressanta teman som hade kunnat få mera plats - kvinnornas roll på Bletchley Park, synen på homosexuella och Turings fortsatta liv som i sig är en stark, grym historia t ex. Men jag tänker den fångar tidsandan i de olika perioderna väl. Den är också välklädd och jag skulle inte ha något emot att hänga in Joans (kvinnan i gänget), gestaltad av Keira Knightley, koftor och klänningar i garderoben. 

Jag tycker att The Imitation Game är en stark, mycket välagerad film, som nära följer sin huvudperson, om än med en ibland lite övermänsklig touch av Hollywood. 

Åtta Oscars-nomineringar har filmsskaparna att hålla tummarna för.

Eleanor & Park

Egentligen läser jag för fullt i Hilary Mantels För in de döda men så har jobbet gjort att jag känt mig tvungen att flika in några ungdomsböcker. En av dem var Rainbow Rowells omkramade Eleanor & Park.

Boken utspelas under några månader 1986, personerna i den är födda några år innan mig. Ändå är det en tid jag känner väl, musiken (här är mycket musik) söker jag upp på nätet, lyssnar och känner igen.

De lär känna varandra på bussen till skolan, Eleanor och Park. Där råder en strikt hierarki och alla har sin bestämda plats. Men på sätet bredvid Park sitter ingen, tills Eleanor kommer. Mellan dem växer en motvillig, först helt tyst, bekantskap fram. Park uppmärksammar att Eleanor läser hans serietidningar liksom i smyg och låter henne läsa helt öppet, lånar till och med ut album och så småningom musik till henne. Ord börjar bytas och en värme börjar långsamt stråla mellan dessa två.

Eleanor sticker ut, hennes röda hår bryter av liksom hennes udda kläder. Hennes liv är en kamp - mot styvpappan som verkligen tycks hata både henne, de yngre syskonen och mamman. Hon gör allt hon kan för att inte synas, inte ta plats. Park lever istället med föräldrar som faktiskt visar att de älskar varandra, och att han är av asiatiskt ursprung är ingen stor grej.

Även skolan blir en kamp för Eleanor. Men i Park finner hon trygghet även om det finns så mycket som hon inte vill eller kan prata om. De båda blir till ett mycket fint och rörande kärlekspar, även om redan i bokens inledning läsaren förstår att det här ändå inte kan gå så jättebra. Författaren bygger upp historien bra med Eleanor och Park i omväxlat berättande. Hon ligger nära personerna utan att låta dem vara jag-berättare och rösterna skiljer sig tydligt åt. Det är en roman som jag förstår att man som ung tilltalas av och verkligen kan älska. Eleanor & Park ett slags 2010-talets Romeo & Julia.

Filmdagar i Göteborg

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, maken och jag har varit där för att få årets efterlängtade dos av film, cineastiska hurrarop och biografnostalgi. Vi såg åtta sinsemellan olika filmer som var och en på sitt sätt bidrog till att vi fick ytterligare en minnesvärd filmhelg.

Från ett försenat tåg hastade vi i fredags till den första filmen Mr Kaplan som var Uruguays Oscarsbidrag. Mr Kaplan är gammal, han verkar smått osynlig för omgivningen och fråntas rätten att ratta sin bil efter en misslyckad utfärd. Så får han motvilligt hjälp av en man som agerar chaufför. Snart är de båda i ett äventyr som kan sluta hur som helst. Mr Kaplan som är av judiskt ursprung hör talas om en tysk man som äger ett strandkafé, övertygad om att han är en krigsförbrytare från andra världskriget som tagit sin flykt hit börjar mr Kaplan och hans chaufför att spana på honom. Temat är egentligen allvarligt men anslaget komiskt och vi får en del dråpliga scener serverade. Bokstavligt en varm film.

Vi gick vidare till en japansk film, Japan är också årets festivaltema, Tokyo Tribe som är bland det absolut mest bisarra jag någonsin sett. Som ett kollage berättas om gänguppgörelser i Tokyos undre värld med ett mycket märkligt persongalleri. Blodet sprutar, de sexuella anspelningarna haglar och musiken dunkar på. Suggestivt knasigt.

Efter en god natts sömn tog vi på lördagsmorgonen plats framför Men Who Saves the World på fina Capitol. Efter lördagens japanska urladdning hoppades jag på något lite lugnare - och det fick jag om än inte utan dramatik. Filmen utspelas i en by i Malaysia där ett förfallet hus tillika tänkt bröllopsgåva ska flyttas från djungeln. Det kräver sina män att flytta ett hus och hela byns samlade armstyrka engageras. Parallellt med detta flyr en gatuförsäljande man från Nigeria undan polisen och bosätter sig i... huset. Han lämnar spår efter sig och några av de mer vidskepliga byborna tror han är en ond ande. Rädslan smittar, panik uppstår men man mobiliserar mot det man tror är den onda anden. Filmen är berättad med stor humor och äkthet, som åskådare vet vi hela tiden mer än personerna i filmen vilket gör att vi ser konsekvenser av handlingar långt innan personerna i filmen gör det. En av festivalens höjdpunkter!

Efter att ha fikat i mysiga Haga begav vi oss från Malaysia till Schweiz och Italien, djungeln byttes mot underskön barockarkitektur och ett betydligt svalare drama - La Sapienza. I filmen berättas om ett sofistikerat par, han arkitekt hon psykolog, som tar semester och där möter ett ungt syskonpar bestående av en skör syster och en arkitekturstuderande bror. Paren delas förstås upp, männen åker på studieresa och kvinnorna möts genom den yngres sjukdom. I filmen talar tystnaden och stämningen byggs genom musik och ibland svindlande vackra bilder. Det är kanske lite för svalt, för teatralt, ett inre drama där personerna var och en för sig tar ett steg vidare mot den de verkligen vill vara.

Efter ett par antikvariatsstopp och en god middag var det dags för en film i stil med Frances Ha eller The Obvious Child, dock från Kanada. You're Sleeping Nicole handlar om just Nicole som med noggannt nedtecknade anvisningar ska ta hand som sina föräldrars hus. Så dyker hennes bror plötsligt upp för att spela in musik tillsammans med sitt band. Nicole fattar efter en stund tycke för trummisen. Samtidigt driver hon runt i tillvaron med en kompis, jobbar oengagerat på liknande Myrornas, äter glass och träffar en liten pojke med en stor röst. Jag är väldigt svag för den här sortens film, för tonen i dem, det skruvade i det realistiska. Så jo, jag gillar den här med.

Vi avslutade den andra kvällen med The Liar från Sydkorea som visade sig vara en smart, snyggt gjord och mycket välspelad konsumtionskritisk film om en ung kvinna som snärjt in sig i alltför många lögner, driven av drömmen om ett annat liv. Det är en stark obehaglig film där jag som tittar inte helt säkert vet var jag har huvudpersonen.

Så blev det söndag och vi promenerade i solskenet till Roy för att se Pixadores. Filmen är en förhoppningsvis snart prisbelönt dokumentär som följer några unga män i Sao Paolo. Deras specialitet är att sprejmåla mycket höga hus, med risk för sitt eget liv, och att surfa på tåg i hög fart. De lever enkelt, det är slitsamt och droger florerar. Det är fascinerande hur nära regissören och hans team kommit dessa män och det är extra fint att han är med och svarar på frågor efter filmvisningen. De målande männen blir inbjudna till en biennal i Berlin där en verklig kulturkrock uppstår mellan å ena sidan deras anarkistiska skapande som vänder sig mot etablissemanget, mot politiker, och å andra sidan det skapande som är gjort för den etablerade konstscenen. Den inspelade krocken på biennalen visas mot curatorns vilja men det är så tankeväckande och så stort att det fångats på film att jag är glad att de inte klippt bort något därifrån. Men starkast är att komma så nära männen och deras liv, att ta del av deras drömmar om framtiden - så självklara och enkla men ändå så svåra att realisera. Jag hoppas den här filmen verkligen når ut, och berör många fler hjärtan än mitt.

Avslutningsvis såg vi en film, The Wonders, som handlar om en italiensk barnfamilj med sin gård och framförallt biodling som sitt stora sommarprojekt. Till familjen kommer en tystlåten tysktalande brottslig pojke, eskorterad av carabinieri, för att hjälpa till och med honom kommer också en hotfull stämning. När familjens tonårsdotter får höra om en tävling som ska utse den bästa lokala matproducenten anmäler hon dem mot sin pappas vilja. Det är varmt och svettigt, slitigt och svårt men samtidigt en aning surrealistiskt och ganska fladdrigt med en del hängande lösa trådar. Men ändå en stark avslutning på en filmhelg!

Nu är det ett år kvar till nästa gång...

Jag ger dig solen - eller jakten på min inre tonåring

"Måste bara säga: Woohooo! Inte bara konsten, utan livet är magiskt."

Styrd av min nyfikenhet läste jag Jandy Nelsons Jag ger dig solen som dykt upp lite här och där. Och under läsningens gång försökte jag verkligen locka fram min inre tonåring, men hon var svårflirtad. Fast jag tänker att jag nog hade drabbats av boken om jag varit par decennier, eller mer, yngre.

Nelson berättar om tvillingarna Jude och Noah som genomgår ett trauma vilket också sliter dem isär. Författaren tar upp många ämnen i sin bok - syskon- och föräldrarelationen som går sönder, kärlek, utanförskap, konstnärskap, magi och om livet i all dess storhet. Det är en mäktig berättelse med ibland oväntade möten och vändningar, där det växelvisa berättandet mellan tvillingarna och i olika tidsplan skapar ett pussel som läsaren är med och lägger. Romanen handlar till stor del om att bli och våga vara sig själv och i det spelar konsten eller det konstnärliga skapandet en viktig roll.

Och jag tänker när jag läser att temat med unga människor som hamnat på glid med tillvaron, är i stor sorg och där konsten har en framträdande plats går igen. Jag ser beröringspunkter med såväl Donna Tartts Steglitsan som med Laura Marx Fitzgeralds Under ägget. Alla tre är också böcker som appellerar till en stor del av läsarens känsloregister.

Kanske hade mitt unga vuxna jag älskat Jag ger dig solen, och berörts av den på samma omskakande vis som av t ex Aidan Chambers Dansa på min grav. Som vuxen, inte längre så ung, läsare tycker jag istället att Nelsons text är svulstig, att den rymmer alldeles för många ingredienser för sitt eget bästa. Så nej, jag utbrister inte i något "woohooo", jag uppslukas inte av känslor under tiden jag läser. Ändå förstår jag när jag läser att texten kan skapa en behaglig känslomässig centrifug, att där finns partier där det egna hjärtat kan snörpas ihop, att där finns meningar att stryka under och bevara. Men jag är inte längre där och det känns faktiskt alldeles ok. Fast jag unnar verkligen de unga vuxna läsarna att  tumlas om!

Vardagar med Maj

Naturligtvis borde jag ha läst den för länge sedan, Kristina Sandbergs Att föda ett barn.  Men av någon anledning trodde jag inte den var för mig, trodde jag den skulle vara en alltför djuplodande skildring av moderskapet och därför inte så tilltalande intressant. Men tack vare mitt fina jobb blev jag tvungen att läsa den, ett tvång som jag är mycket glad över.

För Att föda ett barn är ju en verkligt stor läsupplevelse. Sandberg skriver på sitt alldeles eget vis om Maj vars liv inte blir som hon tänkt sig när hon plötsligt finner sig vara gravid och senare gift med Tomas, mannen hon inte älskar, in i en släkt så olik hennes egen. Det glider så fint i romanen mellan yttre och inre verklighet, där Majs outtalade tankar ger en stark bild av hennes stora frustration. Men här är så många teman att fundera över, relationen till mammorna t ex - Majs egen som är så frånvarande, Tomas mamma som boende på undervåningen inte kan släppa greppet om sin yngste, och så Maj som mor med oron över att inte räcka till eller att göra fel.

Och jag tar med mig Maj in i vardagen. Jag tänker på henne när jag bläddrar i kokboken, när jag dammsuger ut julen. Tänker på hur Maj kämpar för att duga, att räcka till. Hon har så höga krav på sig själv, skräcken för att misslyckas, att inte göra rätt är stor. Så skönt att slippa dessa krav! Eller gör jag det? Tänker på hur kraven flyttats, förskjutits till något andra områden. Hur lika lätt idag 2015 som då 1938 att inte känna sig helt nöjd, inte räcka till helt och fullt - vare sig det handlar om att inte träna kroppen tillräckligt, att inte vara tillräckligt framåt på jobbet eller att inte haka på den nya husmoderstrenden.

Men ändå så mycket lättare idag. Maj, så instängd i sina egna tankar, rädslor och känslor. Så hemskt att inte kunna prata med sin man eller väninnor, att inte kunna uttrycka sin oro. Att bära allt inombords, låta det nöta ned. Det monotona i vardagen så skickligt gestaltat tänker jag, efter att först ha suckat lite över upprepningarna. Det är ju i dem Majs fångenskap i sin vardag, i sitt liv kommer så bra fram. Äter sig lite grann in i mig. Sandberg har en alldeles egen stil, där form och innehåll stärker och berikar varandra på ett så snyggt sätt. 

Det här nya bokåret har börjat nästan osannolikt bra. Och det finns två böcker till om Maj!

Birdman - årets bästa film?

Igår morse när jag traskade till jobbet hörde jag Birdman, med bl a Michael Keaton och Edward Norton, recenseras i Kulturradion på ett väldigt lockande sätt. Så gissa om jag blev glad när jag såg att den gått upp också här i Gävle på svenska premiärdagen! Ikväll pulsade maken och jag iväg och såg filmen signerad Alejandro González Iñárritu - gissa om jag gillade den...

Större delen av handlingen utspelas bakom kulisserna och i logerna på en teater på Broadway. Här ska  Keatons rollfigur Riggan, en numera avdankad skådespelare som för många år sedan spelat superhjälten Birdman på film, sätta upp en pjäs baserad på en text av Raymond Carver. Det går inte direkt lysande men så träder populäre mr Shiner in som ersättare och det börjar hända saker både på och utanför scenen. Men också väldigt mycket i Riggan och Birdman, som inte släppt honom. 

Det här är en överraskningarnas film, gjord som vore den i en enda lång tagning. Det är snygg, smart underhållning - en kreativ skapelse utöver det vanliga. Här är rivalitet och revanschlust, utagerade känslostormar och mycket, men ibland nattsvart, humor. Samtidigt är det en branschkritisk film som synar sig själv i sömmarna. Metanivån är hög och roande. 

Det vibrerar och glimmar i samspelet mellan Keaton och Norton men alla skådespelare fyller sina roller så väl, kanske särskilt Emma Stone som Riggans assisterande dotter. Det är en skådespelarnas, regissörens, manusförfattarnas men kanske framför allt publikens film. Tänk att få se något så här briljant och nyskapande! Jag njöt av var och en av de 120 minuter den varade. 

Nytt år i gammal stad

För snart tio år sedan åkte jag, efter att ha längtat länge, till undersköna Florens. Det var också den allra första resa som min kille, numera make, och jag gjorde tillsammans och mitt första möte med Italien. På nyårsafton 2014 for vi dit igen, den här gången var jag lite mer sansad, blev inte riktigt lika överväldigad och kanske gjorde det att jag tog till mig staden ännu lite bättre?

Den här gången utgick vi från ett bed&breakfast på andra sidan floden Arno, Oltrarno, som passande visade sig ligga granne med ett bokkafé/bar. Oltrarno är en stadsdel som har en hantverkar- och arbetartradition, här är smala gränder och idag mysiga restauranger och en och annan butik - kanske Florens motsvarighet till Trastevere i Rom.

 Men Florens är en relativt liten storstad så det gick snabbt att ta sig över någon av broarna till den mer folkrika sidan och dess sevärdheter och flottare gator.

Vi har sett konst, dock inte på Uffizierna som vi besökt tidigare, men Fra Angelicos kontemplativa fresker som smyckar det som en gång var klostret San Marco, den äkta Davidsstatyn m m på Galleria dell'Accademia där till och med klottret på toaletten är kulturellt.

Det är speciellt se den klassiska konsten, avbildad på så många ställen, på riktigt. Och tänk vad som skapats i den här staden! Vilka människor som verkat här, för så länge sedan. Till och med på vårt bed&breakfast fanns i taket en målning från 1500-talet! Historien är påfallande nära - och levande. Kanske är det svårare för samtida konstutövare att finna sin publik? Stor publik finner nog i alla fall CLET som gör kreativa avtryck i gatuskyltarna med sina svarta figurer... 

Vi har gått, strosat mycket, t ex upp för höjderna till Piazzale Michelangelo och Giardino Boboli. Fina parker även så här års, med storslagen utsikt och hemliga gångar. Innan dess såg vi flera seklers konst på så stora Palazzo Pitti som haft flera mer kungliga funktioner innan det blev en offentlig plats för konst. Av dess förra liv finns spår i salarna.

En dag åkte vi i hyrbil bort från stan upp till lilla Fiesole, dit också miss Honeychurch åker på utflykt och blir kysst i filmen Ett rum med utsikt. Vägen dit, liksom utsikten ned mot Florens, är så vacker att ögonen tåras. Sedan puttrade vi vidare genom Chianti-området, där varje vy är vykortslik.

Ett längre stopp gjorde vi i San Gimignano som i guideboken från Lonely Planet beskrivs ha en skyline som ett medeltida Manhattan.

Jag är lycklig över att ha fått börja året i den här staden med dess svala elegans.  Visst var där också turistträngsel, råkallt och selfiepinnar men också värmande sol, lugna platser och hög klar luft. Nu vill jag kapsla in minnena från resan och ta dem med mig in i de kommande mer hektiska månaderna. Och Florens är och förblir  mina drömmars stad.

Läst 2015

Januari:
Sandberg: Att föda ett barn
Nelson: Jag ger dig solen