Birdman - årets bästa film?

Igår morse när jag traskade till jobbet hörde jag Birdman, med bl a Michael Keaton och Edward Norton, recenseras i Kulturradion på ett väldigt lockande sätt. Så gissa om jag blev glad när jag såg att den gått upp också här i Gävle på svenska premiärdagen! Ikväll pulsade maken och jag iväg och såg filmen signerad Alejandro González Iñárritu - gissa om jag gillade den...

Större delen av handlingen utspelas bakom kulisserna och i logerna på en teater på Broadway. Här ska  Keatons rollfigur Riggan, en numera avdankad skådespelare som för många år sedan spelat superhjälten Birdman på film, sätta upp en pjäs baserad på en text av Raymond Carver. Det går inte direkt lysande men så träder populäre mr Shiner in som ersättare och det börjar hända saker både på och utanför scenen. Men också väldigt mycket i Riggan och Birdman, som inte släppt honom. 

Det här är en överraskningarnas film, gjord som vore den i en enda lång tagning. Det är snygg, smart underhållning - en kreativ skapelse utöver det vanliga. Här är rivalitet och revanschlust, utagerade känslostormar och mycket, men ibland nattsvart, humor. Samtidigt är det en branschkritisk film som synar sig själv i sömmarna. Metanivån är hög och roande. 

Det vibrerar och glimmar i samspelet mellan Keaton och Norton men alla skådespelare fyller sina roller så väl, kanske särskilt Emma Stone som Riggans assisterande dotter. Det är en skådespelarnas, regissörens, manusförfattarnas men kanske framför allt publikens film. Tänk att få se något så här briljant och nyskapande! Jag njöt av var och en av de 120 minuter den varade.