söndag 28 februari 2016

Systrarna Brontës värld

Härom sistens skrev jag om Charlotte Brontës Villette som Modernista för en tid sedan gav ut i nyöversättning. Så fick inlägget en kommentar från översättarna till boken, Anna Karin Ehrling Malmström och Per Ove Ehrling, där de berättade att de på eget förlag översatt och givit ut en brittisk bok om systrarna Brontë. Var jag intresserad av ett recensionsexemplar? Nu är jag generellt inte så jätteintresserad av recex, som mest framkallar en känsla av plikt och övergödda bokhyllor. Så nja, jag nappade inte direkt. Men översättarna var ovanligt envisa och efter några dagar låg ändå ett stort kuvert i min brevlåda med den här boken.
Ehrling och Ehrling Malmström uppmärksammades samtidigt i en artikel i Arbetarbladet för de hör, visade det sig, hemma i Sandviken där de lever ut något av en dröm med sina översättar- och utgivningsprojekt. Som pensionärer har de på eget initiativ gjort den fina översättningen av Villette - och alltså startat förlaget Angria som också var namnet på en fantasivärld skapad av syskonen Brontë. Så här berättar Ehrling i artikeln:

"– Andra slänger ut pengar på bilar och båtar, då kan väl vi ta risken att slänga ut pengar på böcker, säger Per Ove Ehrling frankt."

Ja, men visst! Boken de gett ut finns (förstås) att köpa och gör man det får man lagom till Charlotte Brontës 200-årsdag den 21 april en bildrik berättelse om hela familjen Brontë, om deras skapande och om miljön omkring dem. Boken är skriven av Ann Dinsdale som är verksam vid Brontëmuseet. Kanske har någon av er som läser detta har varit där? 

Utgångspunkten för familjen var prästgården i Haworth, Yorkshire, som idag är museet, och det är fint få lära känna den och omgivningen närmare. Jag har ju koll på systrarna sedan tidigare ändå häpnar jag igen när det så tydligt framgår hur mycket de hann åstadkomma under sina korta liv. Jag får också revidera min bild av dem för de levde ju inte så totalt isolerat som jag föreställt mig, även om de framstår som udda fåglar i det sociala livet. Deras verk får också ta plats i boken, ibland med Dinsdale egna tolkningar där hon t ex vrider och vänder lite på teoribildningen kring den galna kvinnan på vinden. 

När jag blädderläser fastnar jag både i de vackra bilderna från deras närmaste miljö, av manuskript och teckningar men också i mer kuriösa detaljer som den att Charlotte var blott 145 cm lång. Systrarna Brontës värld är inte en bok jag läser från pärm till pärm, och det är nog heller inte tanken, men jag kommer att fortsätta flanera runt i den. Men framförallt kommer jag att fortsätta att läsa och läsa om Brontës egna texter för det lockar också den här boken till. 

Eldsjälar gör mig glad, det är inspirerande med människor som gör verklighet av det som kan låta som knasiga idéer - som att översätta och ge ut en bok. Och så är det jättekul med ett nytt bokförlag i grannkommunen. 

Här finns artikeln i Arbetarbladet 
http://www.arbetarbladet.se/kultur/nyblivna-sandvikenforlaggare-brinner-for-bronte

söndag 21 februari 2016

Northanger Abbey - omläst och redo

På ett antikvariat i Göteborgs Haga köpte jag för ett par veckor sedan ett exemplar av Jane Austens Northanger Abbey. Det var inget speciellt med det, en otummad pocketutgåva, men jag kände så starkt för att läsa om boken.
Någon dag senare såg jag att Kulturkollo.se ska prata om boken i sin cirkel på Facebook! Jag har inte varit med där tidigare men nu finns ju ingen anledning att låta bli... Så boken är omläst och jag ser framemot samtalet som startar 7 mars. 

lördag 20 februari 2016

Hail Caesar - en Hollywoodrulle

En ny film av bröderna Coen! Det är klart man blir nyfiken... Så igår såg vi, maken min och jag, Hail Caesar som tar med oss till Hollywoods glänsande 50-tal, en parad av kända ansikte och ett pärlband av komiska situationer.
Josh Brolin gestaltar en man mitt i filmens maskineri, han kämpar med trilskande skådespelare, med krävande regissörer, frågvisa tvillingar och händelseförlopp som inte ens någon av de egna manusförfattarna skulle ha kunnat komma på. Här svischar såväl Tilda Swinton och Ralph Fiennes (ser framemot att se även A Bigger Splash med dessa favoriter) som Scarlett Johansson och Frances McDormand förbi i snabba kast. McDormands briljanta scen lockar fram gapskrattet! George Clooney är också med som filmen i filmens stora stjärna - i en inte helt bekväm utstyrsel... 

Det är alltså underhållande men inte utan allvarliga undertoner om ekonomiska villkor och branschens cyniska lösningar på mänskliga problem. Det är en vit manlig bransch som visas upp, speglande förmodligen tiden så som den var och fortfarande till stor del väl är. Men det går alltså undan och Coens hade gärna fått låta vissa scener ta lite mer tid i anspråk, gått ännu lite djupare.  

Hail Caesar är en metafilm för filmälskare och jag är absolut glad över att ha sett den. Jag kan tänka mig att filmbröderna haft rätt kul ihop med skådespelarna när de skakade liv i den här filmeran. Nu drömmer jag om att någon dammar av steppskorna ytterligare och gör en ny hollywoodsk dansfilm - alldeles på riktigt. 

onsdag 17 februari 2016

Big Eyes - konstnärlig besatthet

Böcker baserad på sanna händelser lockas jag sällan av - filmer med verklighetsbakgrund däremot det är visst en annan sak. Och det kommer ju en hel del sådana, jag tänker t ex på The Danish Girl och Trumbo för att nämna ett par mer aktuella. Ikväll laddade vi dock dvd-spelaren här hemma för att se Big Eyes som vi missade när den gick på bio (om den ens gick upp i Gävle?). Big Eyes är en film, signerad Tim Burton, där verkligheten så att säga överträffar dikten.   
Det är 60-tal då Margaret lämnar sin make och flyttar med sin dotter till Kalifornien. Med sig har hon ett gäng tavlor som hon målat och ambitionen att fortsätta måla. Och det gör hon. Barn med stora känslosamma ögon. Så möter hon Walter Keane och det dröjer inte länge förrän de flyttat ihop och gift sig.
Walter målar också men romantiserade Parismiljöer som ingen gallerist vill ta i. Däremot förstår paret att Margarets verk har potential. Men en kvinnlig konstnär går inte hem hos publiken, och publiken är viktig, det gör däremot Walter som först utan Margarets vetskap utger sig för att vara upphovsmannen till hennes älskade storögda barn. 
Runt Margarets verk bygger Walter upp en business, ett "imperium", som banar väg för allehanda reproduktioner. Medan Margaret hamnar allt längre in i skuggan, alltmer insnärjd av Walters lögner. Och det här är bara början.

Big Eyes är en både skrämmande och underhållande film om konstvärldens avigsidor, om konstnärlig besatthet, om lögnen som livskraft och om kampen för upprättelse. Den väcker många tankar och det är nog svårt att inte förfäras av Walters tilltag. Det är en sann historia som Burton återger mycket snyggt, raffinerat och med dramaturgisk twist och med en känsla av ökad galenskap. Amy Adams gör Margaret, Christoph Waltz den alltmer obehagligt leende Walter. Så bra, så bra.
Margaret är still going strong med penseln i handen medan Walter gick bort utblottad. Efter att ha sett filmen verkar det faktiskt ganska rättvist. 

tisdag 16 februari 2016

Hjältar på tv-scenen

Under en rätt lång period har jag sett om min absoluta favoritserie och nu när jag nått slutet så skulle jag kunna börja om från början igen. Det handlar om The House of Eliott. Om systrarna Beatrice och Evangeline.

Trots alla tv-serier som passerat revy sedan den här gick på tv på 90-talet så fångar den mig fortfarande i varje scen. Och då tappar jag normalt sätt intresset rätt snabbt, så såg jag t ex aldrig klart varken Downton Abbey eller Six Feet Under

Men här finns så många ingredienser att tjusas av och beröras av. De starka unga kvinnorna som går sin egen väg och blir modeskapare med ett alldeles eget modehus - The House of Eliott. Kläderna de skapar och bär, 20-tals miljön som byggts är perfekta. En dröm för en 20-talseskapist. Det är lätt att engagera sig i Evie och Bea och i deras starka drivkraft. I relationerna som både förför och förgör, sveken som drabbar dem i både kärleks- och affärslivet. Men också då och då den allra största lyckan. Här finns förstås alltid mr Maddox...och så klart alla människor omkring dem som jobbar för att deras vision ska få liv. Händelser i tiden glimtar förbi, berör på personliga plan. 
Min favoritscen idag är den samma som när jag först såg serien för drygt 20 år sedan. Evie hör en konsert i en park där en av Chopins nocturnes spelas, hon blir inspirerad och systrarnas första stora kollektion får titeln Nocturnes. Pärlor svepta över tyger midnattsblå. Så vackert. Strax efter att jag sett avsnittet köpte jag en skiva med just Chopins nocturnes. Det här var ju långt innan Spotify. Minns också att jag läste en rätt snaskig roman om modehuset, men jag minns inte om den var skriven för eller efter serien.
När jag för första gången såg serien var lillasyster Evie förebilden. Tänk att vara skapande, frisinnad och så modigt på väg. Nu när jag sett om den förstår jag att den som står mig närmast i karaktär är storasyster Bea - allvarligare, oroligare, planerande. Den som tänker praktiskt och förnuftigt, tjatigt bekymrar sig. Lite trist så där. I tv-serien bildar de i alla fall ett mycket fint kontrasterande par. Stella Gonet och Louise Lombard har med sina rollfigurer blivit mina superhjältar. 


söndag 14 februari 2016

De urolige - en roman om kärlek

Denna alla hjärtans dag läste jag ut en bok om kärlek. Om kärleken till en mamma och en pappa. Om mammalängtan och pappasorg.
I höstas kom Linn Ullmanns De urolige där hon berättar om föräldrarna, Ingmar Bergman och Liv Ullmann och sig själv. De blir aldrig namngivna, inte heller det berättande jaget som omväxlande är jeg och hun. Namn, att heta något är centralt för författaren, hon rör sig mittemellan namn och icke-namn.

Det var tänkt att bli en gemensam bok, skriven av far och dotter, baserad på bandinspelningar med fadern. Men tiden rinner ifrån dem, kanske började de alltför sent. Istället blir det dotterns historia. Om att vara barn till dessa två. Om att själv vilja vara vuxen. Om en familj som aldrig blev. Att i långa stunder vara skild från en mamma i karriären, om att ständigt längta. Om pappan som när hon är vuxen glider ifrån henne in i döden. Men som hon innan dess har en fin, men kanske tyst relation till. Om att själv vara mamma, även om de egna barnen hålls noga undan texten. 

Utsnitt av inspelade samtal varvas med minnesbilder från ett dåligt minne och skildringar av nuet. Så smidigt rör sig författaren genom tid och rum. Ibland i  långa vindlande meningar, ibland i lätt retliga kommentarer om människor i deras närhet, om exv begravningsgäster lätta att identifiera. Men det är inte en författare som ägnar sig åt skvaller, tack för det.

Det händer då och då att ett konstverk griper tag, får hjärtat att skälva, själen att vibrera och världen att bli större. För mig bjöd De urolige på en sådan upplevelse. Så ärligt om känslorna, om egna tillkortakommanden. Så ömsint och kärleksfullt. Så alltigenom vackert! Jag låter min tumme smeka sidorna när jag läser som vill jag visa texten min kärlek. Boken är utläst men nej, jag vill inte släppa den. 
Den här så oerhört fina texten kommer på svenska någon gång i höst. 

söndag 7 februari 2016

Filmisk helg i Göteborg

Så var det äntligen dags för filmfrossa, för fjärde året i rad begav jag mig tillsammans med maken till Göteborgs filmfestival för att under en helg se film! Som vanligt inleddes planeringen redan när biljetterna släpptes i januari. Jag kryssade för mina favoriter i programmet, maken sina och sedan jämförde vi, drog lott om så behövdes när alternativen var för många och kom i de flesta fall överens. Så fick vi ett alldeles eget program med nio lockande filmer. Mellan filmerna förstås tid för mat och dryck.
Varje år har en eller flera röda trådar utkristalliserats efter hand, ibland oväntade ibland mer lätta att se. Så råkade vi i år se flera filmer med verklighetsbakgrund, fast bara en av dem var en ren dokumentär. Namnet Nadine var populärt och återkom i ett par filmer liksom det lite mer saftiga sammanträffandet ett par avskjutna fingrar. 

Först ut var 37 en film som skildrar en sann händelse där 37 personer blir vittnen till hur en kvinna mördas - utan att någon av dem agerar. Filmen följer några av familjerna i bostadskomplexet där det händer, de har alla sina alldeles egna problem. Det är välspelat och starkt men filmen handlar i första hand om tiden före och under själva händelsen, efterspelet saknas. Hur känns det att dagen efter få veta att ljuden som hördes var en kvinnas kamp för sitt liv, hur känns det att inte ha larmat polisen? Filmen slutar ganska snabbt, någon tid för eftertanke lämnas inte i den. Men kanske är det ett verk att bygga vidare på? 

Näst på tur stod en brasiliansk film, Nise - the Heart of Madness, som skildrar en kvinnlig psykoterapeuts kamp för att införa fritt konstnärligt arbete för de intagna på ett boende. Med stor empati och respekt får hon flera själsligt sargade människor att öppna sig genom pensel och färger. Det som skapas är motsatsen till färgläggandet i dagens populära målarböcker för vuxna. Här tar istället det inre form på duk, papper och väggar, än idag finns verken att se på museum, för det här bygger på en sann historia. Tiden som filmen skildrar är dock inte riktigt mogen för Nises idéer och hon för en enveten strid mot ledningen. Lyssna och observera är hennes ledord i mötet med klienterna, till skillnad från elchockerna som var på modet i detta 40-tal. Efter filmen följde ett intressant q & a med regissören om Nises betydelse i framförallt Brasilien, där tyvärr vården och synen på de psykiskt sjuka är på tillbakagång. Den mycket välspelade filmen blir en av helgens stora höjdpunkter för mig. 
Årets temaland var Italien och nästa film på menyn var fransk-italiensk. Ung destruktiv kärlek mellan en hotellarbetare med ambitioner och en modell på väg uppåt skildras i The Beginners. Det går snabbt, det är passionerat och våldsamt. Som en en yngre, mindre sofistikerad och brutalare kusin till Den stora skönheten.

En musikdokumentär, A Poem is a Naked Person, avslutade kvällen, den var nog också festivalens mest osäkra kort för vår del.. Leon Russell, en musiker och sångare som spelat med bl a Bob Dylan, blev föremål för inspelningen för många år sedan. Men så blev han och filmaren osams och projektet har inte kunnat slutföras förrän nu, efter filmarens död. Utan referensram till Russell och gänget omkring honom är det svårt att hänga med, att veta vem som är vem och varför de är med. Förstår dock den har sin tjusning för de som var med då när det begav sig och som redan är inlyssnade.

Lördagens första film blev den animerade April and the Extraordinary World som är utsökt gjord och berättad. I berättelsen har steampunk tagits till sin spets för kolet är den enda källan till energi. April och hennes talande katt Darwin är huvudpersoner i detta drama som visar en parallell värld till vår egen, en annan möjlig historia och som berättar om saknaden av bortgångna föräldrar. Vackert, fint och tankeväckande. Visst känns animationerna lite Tintin-inspirerade? Belgien är också ett av länderna bakom den här fina historien.

En historisk dramakomedi stod näst på tur, vi såg dansk/norsk/svenska Satisfaction 1720 där bl a Björn Kjellman figurerar i peruk. Filmen spinner en historia kring en krigshjälte, Tordenskjold som reser runt och framträder med sina krigshistorier, inte helt olik dagens underhållande föreläsare. Filmen innehåller en hel del blinkningar från det skildrade 1720 till vår tid, en del väldigt roliga sådana. Kvinnor, hundar, brännvin, dueller och kammartjänare Kold sammanfattar kort Tordenskjolds liv och filmen om honom. Manuset stod Erlend Loe för!
Schneider fyller år men olämpligt nog ringer hans chef om en brådskande arbetsuppgift, som måste utföras precis nu. Födelsedagsfiraren visar sig vara yrkesmördare och Bax är mannen han ska döda. Schneider är noga förberedd med en hel uppsättning pass och lösmustacher. Men allt kan han inte styra över, och det här fallet är krångligare än vanligt när andra människor stör hans plan. Vardagliga telefonsamtal med frun varvas med en alltmer desperat och blöt jakt på ett bra skottläge. Fast situationen visar sig vara ännu lite mer invecklad. Den här holländska thrillern var riktigt bra, och innehöll en hel del oväntade vändningar. Humorn är morbid i Schneider vs. Bax. 

En Oscarskandidat fick avsluta kvällen, vi såg Spotlight - berättelsen om hur en grupp grävande journalister riktar strålkastaren mot pedofila präster i Boston. Och där de, ska det visa sig senare, bara anat toppen av ett isberg. Det är kändistätt men utan att någon av stjärnorna, t ex Michael Keaton, skymmer någon annan. Alla har sin funktion precis som de verkliga journalisterna hade. Filmen visar ett gäng hängivna människor som tar sitt utövande på stort allvar - och de ger upprättelse åt de mest utsatta. 

Innan det var dags att åka hem idag såg vi The Forbidden Room som bjöd på en tripp in i det undermedvetna, eller helt enkelt in i en fantastisk filmvärld. Genom ett kollage av återkommande scener skildras en ubåt där plötsligt en man kliver in direkt från skogen, kaptenen har övergett båten och de har fullt sjå att överleva och suger på bröd med luftfickor. Inledningsvis möter vi en instruktionsfilm om hur ett badkarsbad går till, något som återkommer. Det är precis så knäppt som det låter... Det är nyskrivna manus men känslan är avantgardistiskt 20-30-tal och stilen hämtad från stumfilmen. En smått briljant avslutning på en riktig filmhelg. 

Tack!


Tidigare festivalbesök:
2015
2014
2013
2012

Effekten av Susan

Susans närhet blir alla människor uppriktiga och blottar sitt innersta - det är effekten av Susan som Peter Høeg berättar om. Susan och hennes familj riskerar av olika anledningar långa fängelsestraff i Indien. Men de räddas till frihet i utbyte mot att de tar reda på en sak om en dansk, superhemlig, framtidskommission. Deltagarna i den har förutspått framtiden, men gått för långt och fallit för makt och rikedom. 
Susans familj är nu inte vilken som helst; hon är framstående fysiker, hennes man världskänd kompositör, de vuxna tvillingarna något slags underbarn. Och de blir verktyg i ett mycket farligt spel. För det är något på gång, något stort och farligt i Köpenhamn. Och familjens jakt på information kantas av makabra dödsfall och själva utsätts de för eskalerande hot från okänt håll.

Det var en märklig upplevelse att kliva in i Høegs romanvärld, en märklig läsupplevelse. Romanen är något slags blandning av äventyr, civilisationskritik och nära-framtids-dystopi där vetenskap, sunt förnuft och intuition eller clairvoyans är drivkrafter. Frågorna han ställer om vart vår värld är på väg, om vilka som klarar sig, om cynism och makthunger, om hur långt man är beredd att gå för sin nästa mm är förstås både relevanta och viktiga. Men sättet han gör det på, det kommer jag inte riktigt till rätta med. Detaljerna i boken är nog inte det viktigaste, ändå fastnar jag i dem och undrar t ex fortfarande hur Thit kunde ha koden till datorn i Folketingets arkiv? Små glidningar då och då gör fästet osäkert. Och kanske handlar det egentligen främst om en dotters längtan efter sin far? 

Nåja, det här var så att säga inte riktigt i min smak. Det var en aning för utstuderat utflippat och ett lite för lätt genomskådat effektsökeri. Men det känns lugnande att veta att hur illa det än går för en stad så kan man alltid få tag på pizza och en stärkande Cola...

tisdag 2 februari 2016

Med Lucy Snowe i Villette

Lucy Snowe är ensam i världen men gör sitt bästa för att ta makten över sitt liv och leva det på sitt sätt. Så kommer det sig att hon blir lärare på en skola i den fiktiva staden Villette dit hon rest från England. Bara det att på egen hand bryta upp är stort och Lucy har ett mod som få i hennes närhet har förmåga att se. Hon är en stark ung kvinna som inte ser äktenskapet som sitt främsta livsmål. Men av andra uppfattas hon som kylig och kärv. Och jo, hon säger nej till utsmyckningar, rysch och pysch och bjäfs och hon är snar att döma andras känsloyttringar. Men nog kan också hennes inre svalla och nerver darra, annars hade hon nog blivit en ganska tråkig romanfigur.
Charlotte Brontë är på ett lustigt sätt en oförutsägbar författare. När tidigare nära och kära, t ex en gudmor, återförs in i Lucys liv är det först när det gått ett tag som läsaren invigs i sammanhang som redan tidigt varit uppenbara för Lucy. Det gungar lite när jag som läsare förstår vad Lucy redan insett.  

Lucy är en iakttagare, men det som är viktigt för andra är det inte för henne. Hon lever sitt liv på sitt sätt, men ibland bara överlever hon. Vänskap finner hon till slut från lite oväntat håll och genom bråk och diskussioner där bland annat katolicismen angrips av den protestantiska Lucy. Hon är minsann inte helt enkel att förstå sig på alla gånger, miss Snowe. Men vem är det?
Om jag läst den här romanen som yngre hade kanske Lucy Snowe fått en förstaplats i mitt hjärta bredvid Brontës andra hjältinna Jane Eyre. Nu placerar sig Lucy istället på hedersplatsen. För Villette (1853) är en gripande roman om en kvinna i en annan tid som är på väg mot vår egen.