Så var det äntligen dags för filmfrossa, för fjärde året i rad begav jag mig tillsammans med maken till Göteborgs filmfestival för att under en helg se film! Som vanligt inleddes planeringen redan när biljetterna släpptes i januari. Jag kryssade för mina favoriter i programmet, maken sina och sedan jämförde vi, drog lott om så behövdes när alternativen var för många och kom i de flesta fall överens. Så fick vi ett alldeles eget program med nio lockande filmer. Mellan filmerna förstås tid för mat och dryck.
Varje år har en eller flera röda trådar utkristalliserats efter hand, ibland oväntade ibland mer lätta att se. Så råkade vi i år se flera filmer med verklighetsbakgrund, fast bara en av dem var en ren dokumentär. Namnet Nadine var populärt och återkom i ett par filmer liksom det lite mer saftiga sammanträffandet ett par avskjutna fingrar.
Först ut var 37 en film som skildrar en sann händelse där 37 personer blir vittnen till hur en kvinna mördas - utan att någon av dem agerar. Filmen följer några av familjerna i bostadskomplexet där det händer, de har alla sina alldeles egna problem. Det är välspelat och starkt men filmen handlar i första hand om tiden före och under själva händelsen, efterspelet saknas. Hur känns det att dagen efter få veta att ljuden som hördes var en kvinnas kamp för sitt liv, hur känns det att inte ha larmat polisen? Filmen slutar ganska snabbt, någon tid för eftertanke lämnas inte i den. Men kanske är det ett verk att bygga vidare på?
Näst på tur stod en brasiliansk film, Nise - the Heart of Madness, som skildrar en kvinnlig psykoterapeuts kamp för att införa fritt konstnärligt arbete för de intagna på ett boende. Med stor empati och respekt får hon flera själsligt sargade människor att öppna sig genom pensel och färger. Det som skapas är motsatsen till färgläggandet i dagens populära målarböcker för vuxna. Här tar istället det inre form på duk, papper och väggar, än idag finns verken att se på museum, för det här bygger på en sann historia. Tiden som filmen skildrar är dock inte riktigt mogen för Nises idéer och hon för en enveten strid mot ledningen. Lyssna och observera är hennes ledord i mötet med klienterna, till skillnad från elchockerna som var på modet i detta 40-tal. Efter filmen följde ett intressant q & a med regissören om Nises betydelse i framförallt Brasilien, där tyvärr vården och synen på de psykiskt sjuka är på tillbakagång. Den mycket välspelade filmen blir en av helgens stora höjdpunkter för mig.
Årets temaland var Italien och nästa film på menyn var fransk-italiensk. Ung destruktiv kärlek mellan en hotellarbetare med ambitioner och en modell på väg uppåt skildras i The Beginners. Det går snabbt, det är passionerat och våldsamt. Som en en yngre, mindre sofistikerad och brutalare kusin till Den stora skönheten.
En musikdokumentär, A Poem is a Naked Person, avslutade kvällen, den var nog också festivalens mest osäkra kort för vår del.. Leon Russell, en musiker och sångare som spelat med bl a Bob Dylan, blev föremål för inspelningen för många år sedan. Men så blev han och filmaren osams och projektet har inte kunnat slutföras förrän nu, efter filmarens död. Utan referensram till Russell och gänget omkring honom är det svårt att hänga med, att veta vem som är vem och varför de är med. Förstår dock den har sin tjusning för de som var med då när det begav sig och som redan är inlyssnade.
Lördagens första film blev den animerade April and the Extraordinary World som är utsökt gjord och berättad. I berättelsen har steampunk tagits till sin spets för kolet är den enda källan till energi. April och hennes talande katt Darwin är huvudpersoner i detta drama som visar en parallell värld till vår egen, en annan möjlig historia och som berättar om saknaden av bortgångna föräldrar. Vackert, fint och tankeväckande. Visst känns animationerna lite Tintin-inspirerade? Belgien är också ett av länderna bakom den här fina historien.
En historisk dramakomedi stod näst på tur, vi såg dansk/norsk/svenska Satisfaction 1720 där bl a Björn Kjellman figurerar i peruk. Filmen spinner en historia kring en krigshjälte, Tordenskjold som reser runt och framträder med sina krigshistorier, inte helt olik dagens underhållande föreläsare. Filmen innehåller en hel del blinkningar från det skildrade 1720 till vår tid, en del väldigt roliga sådana. Kvinnor, hundar, brännvin, dueller och kammartjänare Kold sammanfattar kort Tordenskjolds liv och filmen om honom. Manuset stod Erlend Loe för!
Schneider fyller år men olämpligt nog ringer hans chef om en brådskande arbetsuppgift, som måste utföras precis nu. Födelsedagsfiraren visar sig vara yrkesmördare och Bax är mannen han ska döda. Schneider är noga förberedd med en hel uppsättning pass och lösmustacher. Men allt kan han inte styra över, och det här fallet är krångligare än vanligt när andra människor stör hans plan. Vardagliga telefonsamtal med frun varvas med en alltmer desperat och blöt jakt på ett bra skottläge. Fast situationen visar sig vara ännu lite mer invecklad. Den här holländska thrillern var riktigt bra, och innehöll en hel del oväntade vändningar. Humorn är morbid i Schneider vs. Bax.
En Oscarskandidat fick avsluta kvällen, vi såg Spotlight - berättelsen om hur en grupp grävande journalister riktar strålkastaren mot pedofila präster i Boston. Och där de, ska det visa sig senare, bara anat toppen av ett isberg. Det är kändistätt men utan att någon av stjärnorna, t ex Michael Keaton, skymmer någon annan. Alla har sin funktion precis som de verkliga journalisterna hade. Filmen visar ett gäng hängivna människor som tar sitt utövande på stort allvar - och de ger upprättelse åt de mest utsatta.
Innan det var dags att åka hem idag såg vi The Forbidden Room som bjöd på en tripp in i det undermedvetna, eller helt enkelt in i en fantastisk filmvärld. Genom ett kollage av återkommande scener skildras en ubåt där plötsligt en man kliver in direkt från skogen, kaptenen har övergett båten och de har fullt sjå att överleva och suger på bröd med luftfickor. Inledningsvis möter vi en instruktionsfilm om hur ett badkarsbad går till, något som återkommer. Det är precis så knäppt som det låter... Det är nyskrivna manus men känslan är avantgardistiskt 20-30-tal och stilen hämtad från stumfilmen. En smått briljant avslutning på en riktig filmhelg.
