Återbesök i Bloomsbury

Som många andra är jag fascinerad av Bloomsbury-gruppen och tiden de levde i. Därför var det självklart att se A Life in Squares som nyligen visades på tv. Nu var det kanske mer en skildring av relationer och emotioner än om vad de faktiskt åstadkom i sina konstnärliga roller men intressant ändå. Jag googlade titt som tätt efter namn, årtal etc för att ytterligare fylla ut bilden. Men något lite djupare ville jag ha så nu har jag läst I all välmening av Angelica Garnett som ju var dottern till Vanessa Bell och Duncan Grant.

Men det dröjer ett bra tag innan hon får veta sanningen om sin biologiske far, men ändå präglar något slags ovisshet hennes unga år. Det som i all välmening tystats ned får konsekvenser för Angelicas relationer, inte bara till de allra närmaste. Det kan inte ha varit alldeles lätt att växa upp i den här omgivningen, med dessa människor som är på samma gång experimentellt framåtsyftande som oändligt konventionella. Nära nära får läsaren dela Angelicas känslor och hennes psykologiska tolkningar av främst sin mamma och deras komplicerade relation. Samtidigt finns här vardagen och de små händelserna närvarande som när Duncan "drog fingrarna genom håret och snöt sig i en stor röd näsduk." Det är intressant med denna inifrånbild av Bloomsbury-gruppen, och den krokar bitvis tag i tv-serien.

Och jag fortsätter mitt googlande för nu vill jag ju veta mer om Angelica Garnett! I sin bok utgår hon från relationerna till de runt omkring henne, kanske ser hon sig själv som mest intressant i skenet av de andra? Hur som helst så berättar hon just inte något om sitt senare liv trots att boken kom först 1984. Hon följde i alla fall i sina föräldrars spår och blev själv konstnär. 2012 gick hon bort i Aix-en-Provence, det var där hon höll till, då var det 45 år sedan hon separerade från David "Bunny" Garnett. 

Suffragette - om de som gått före

Idag  åkte vi till den pigga biografen Roxy Star i Sandviken för att se Suffragette som hade Sverigepremiär i fredags. Filmen, som är skapad av Abi Morgan och Sarah Gavron, skildrar alltså suffragetterna och deras kamp för kvinnlig rösträtt eller överhuvudtaget rättigheter. 

I centrum för handlingen står en mindre grupp personer, men rörelsen engagerade tusentals modiga kvinnor (och även män). Maud (Carey Mulligan) är tvätterskan som börjat sitt slitsamma arbete vid sju års ålder. Hon är praktiskt taget född på tvätteriet. Nu lever hon, ung men sliten, med man och barn. Hon dras in i kvinnorörelsen, först motvilligt men sedan alltmer övertygad om att det är den rätta vägen.

En av mina stora favoriter, Helena Bonham-Carter, gestaltar en annan av kvinnorna i gruppen. Hon är apotekaren som till skillnad från de allra flesta andra kvinnor har en högre utbildning. Hennes man stöttar gruppens arbete, vilket även det kräver en hel del mod.

Ledaren, Emmeline Pankhurst (Meryl Streep), gör hastiga framträdanden men är förföljd av polisen och håller sig undan. Orden räcker inte längre, männen med makten lyssnar inte - det är dags för handling! Och handlar gör Maud m fl tvärs över klasskillnader för att bli sedda och lyssnade på.

Suffragette är en stark, berörande och viktig film om de som gått före och gjort skillnad. Kvinnorna blir svikna, brutalt nedslagna av polisen och fängslade men reser sig och fortsätter kampen. Andra kvinnor hånar dem utan att vilja förstå att kampen också är för dem, de stöts ut, deras män tål dem inte och barnen tas ifrån dem. Och kanske är det drivkraften - kampen fortsätter inte trots utan på grund av dessa händelser. Just för att konsekvenserna är så absurda och grymma och direkt säger något om kvinnans icke-värde. Kvinnorna måste kämpa för en lag - ett liv - som innefattar dem själva och som de själva får vara med och utforma. 

Jag blev djupt gripen av filmen, av de livsöden den berättar om, fiktiva men sanna, så fint och trovärdigt fångade av skådespelarna. Därtill i ett levande London. Spring och se! 

Tid för Christie (igen)

Som tonåring, någon gång efter att jag avverkat rader av Kitty-deckare, kom turen till Agatha Christie som jag läste tills de små grå cellerna nästan inte orkade mer. Allra starkast intryck gjorde den första jag lade beslag på, Dolken från Tunis.  

Men om hennes deckarlösande äkta makar Tommy och Tuppence läste jag inte förrän för några veckor sedan. Par i brott visade sig vara en trevlig samling sammanhängande noveller, jag har skrivit om boken här. Och direkt efteråt beställde jag de två första, av fyra, fullängdare som finns om paret. Böckerna hämtades upp ur ett biblioteksmagasin någonstans för att skickas till mitt lilla bibliotek och i morse lånade jag de här läckerbitarna:

Då visste jag inte att det idag är på dagen 40 år sedan Christie gick bort. Inte heller hade jag snappat upp att en tevekanal börjar sänds en serie baserad på böckerna om Tommy och Tuppence - med start idag! Men tack vara eminenta Bokomaten fick jag upp ögonen för både det ens och det andra. Så nu väntar jag på att klockan ska slå nio då det är dags att starta teven. Och så höjer jag min kopp te till en skål för Dame Agatha Christie.  

Doktor Zjivago - mitt sällskap när vintern rasar

Igår började jag läsa en julklappsbok från möjligen -94, den har hur som helst lagrats ett tag i bokhyllan.

Doktor Zjivago utgavs 1957 (fast först ca 30 år senare i det som var Sovjetunionen), men skildrar det tidiga 1900-talet. Just nu befinner jag mig i första världskrigets skottlinje och den kärlekshistoria som jag tror de flesta förknippar romanen med har ännu inte börjat spira. 

I min läsning lockas jag både av dagsländor och långlivade klassiker, just nu mest av de senare. Det här är en roman jag tänkt att jag någon gång verkligen vill läsa, jag har en lista på sådana. Det känns fint att "någon gång" till slut blir nu. 

Jag ser fram emot att de kommande veckorna vistas i romanens Ryssland, i myllret av människor där de flesta heter något på K* eller G* och Zjivago, förstås.

Boris Pasternak, romanens författare, tilldelades Nobelpriset 1958 

”för hans betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område” 

Men politiska påtryckningar i hemlandet tvingade honom att avböja.

Agnes Grey

Anne Brontë är nog den minst kända av de begåvade Brontë-systrarna, och hennes debutroman Agnes Grey, publicerad under pseudonym 1847, är det första jag läser av henne. Däremot var såväl Jane Eyre och Svindlande höjder redan tidigt självklarheter i mitt läsarliv. 

Agnes Grey vill inte längre vara en belastning för sin familj, hon vill göra rätt för sig och kanske samtidigt forma sitt eget liv och efter lite övertalning får hon sin vilja igenom och blir guvernant. Agnes har egna föresatser, moraliska intentioner och en viss pedagogisk iver. Den första familjen hon kommer till har dock sådana odrägliga barn att jag läser med stor fasa. Agnes försöker härda ut och slits mellan å ena sidan föräldrarnas vilja och oförmåga att inse sina barns svagheter och å andra sidan barnen själva och deras konsekventa illvilja. Hur ska hon klara ut det här? Nåja, det gör hon inte riktigt utan får lämna familjen.

På nästa ställe är hon satt att undervisa några unga damer, men hur mycket hon verkligen förmår bilda dem är mycket oklart. De unga flickorna skildras som inbilska och beräknande, de drar sig inte för att leka ens med Agnes hjärta. Ja, det är verkligen en tid av prövning för guvernanten. Hon finner i alla fall för ett tag en livsuppgift i att besöka gamla och sjuka i byn, det ger henne också tillfälle att träffa den unge, uppmärksamme prästen. 

 Agnes Grey är en gripande historia om kära Agnes, så anspråkslös men samtidigt bestämd, rättrådig och sträng mot både sina elever och sig själv. Romanen sägs grunda sig på författarens egna erfarenheter som guvernant och texten känns bitvis som en hämnd eller revansch för saker hon fått utstå. Det är en rakt berättad och direkt drabbande roman av lillasyster Brontë.

Vinterdagar i Berlin

Efter att ha jobbat en del mellandagar var det äntligen dags att åka till Berlin. Senast vi, det vill säga min man och jag, var där var för 3,5 år sedan. Då var det 30 grader varmt, den här gången ca -9, och vi fick se staden i vinterskrud.

Liksom förra gången valde vi att bo på Circus Hotel, ett mysigt ställe med ekologisk profil rätt vid Rosenthaler Platz. Efter en viss flygförsening började vi med utforska närområdet i Prenzlauer Berg, där vi till sist sökte oss in i kafévärmen hos Anna Blume på Kollwitzstraße där vi serverades de bästa av crêpes. Senare på kvällen hamnade vi på hotellet med vin, mat och varsin bok.  

Utvilade var vi dagen därpå redo för resans första museibesök och vi begav oss till Gemäldegalerie. Här såg vi, lite lustigt nog, en utställning om italienske Botticelli, eller snarare och än mer om konstnärer som skapat med inspiration av och i dialog med hans verk. Sedan bekantade vi oss med museets övriga och överdådiga samling som, hur mycket jag än älskar och intresserar mig för konst, gjorde mig proppmätt. Åh nej, inte en Rembrandt till...  

Ut i kylan igen och vidare till Alexanderplatz där vi gjorde som alla andra och såg upp.

Sedan pulsade vi vidare mot Nikolaiviertel, ett äldre kvarter med rekonstruerade byggnader, här finner man t ex kaféer, restauranger och butiker. 

Efter en värmande potatissoppa var vi redo för något som kom att bli en av dagens verkliga höjdpunkter - utställningen "Tanz auf dem Vulkan".

Strikt fotoförbud rådde i byggnaden, Ephraim-Palais, men här visades genom konst och foton Berlin så som det var på 20- och 30-talet. I utställningen samsades på ett tematiskt vis nöjesliv med arbetsliv och samhällsliv. Förutom konst visades kläder, affischer mm som speglade och levandegjorde tiden innan allt brakade samman. Det var en sammansatt och mycket fin utställning, särskilt om man som jag är intresserad av tidsperioden. 

Högst upp i huset visades en utställning om olika parfymhus som funnits i Berlin där vackra flakonger och doftprov fanns att ta del av. Och jo, jag bröt en gång mot fotoförbudet. 

Kvällen avslutades på Vino e Libri, en restaurang med italiensk mat som gjord för en italo- och bibliofil. Och visst fanns där böcker i hyllorna bl a ett exemplar av en tysk utgåva av Pär Lagerkvists Barabas.  

Så blev det en ny dag och vi gav oss iväg till Kreuzberg där vi slirade runt på trottoarerna på spaning efter en bokhandel vi besökte under förra resan hit. Men tji fick vi och tog oss istället till museet Martin-Gropius-Bau. Här visades en utställning kallad "Von Hockney bis Holbein" som genom de skapade mötena mellan konstnärer från olika tid och rum gav verken nytt liv och nya associationer hos betraktaren. Men för mig fanns här också många nya konstnärer att upptäcka och bli nyfiken på.

Här såg vi också en utställning om fotografen Germaine Krull baserad på hennes många foton. Jag kände inte till henne sedan innan - men vilken fascinerande person hon var! Hon intresserade sig för snabba bilar och tog gärna bilder av byggnadsverk och maskindelar, händer i rörelse var ett återkommande motiv hos henne liksom den nakna kroppen, andra motiv fann hon bland Paris hemlösa eller på reportageresor runt om i världen. En del foton togs i samarbete med andra, t ex svensken Adolf Hallman vars Paris fyra årstider med foton tagna av Krull exponeras. Krull tycks ha varit en fri och frihetstörstande själ med förankring i sin tids kulturella sfär av författare mm och jag kommer definitivt att ta reda på mera om henne. En lättare lunch avslutade ett mycket givande museibesök. 

Strax var resan slut och vi ägnade den sista halva dagen åt att traska runt i närområdet, titta på gatukonst och gå över snöklädda sommarområden. 

Berlin! Jag tycker mycket om staden där det finns så mycket att se och uppleva. Även om vi den här gången mest såg äldre konst finns här ett synnerligen levande kulturliv. Jag tilltalas också mycket av den ekologiska medvetenheten som jag hoppas sprider sig, likaså att här vid sidan av de stora kedjorna finns ett rikt utbud av fristående både kaféer och butiker, här kan var och en finna något just för sin egen smak. Berlin! Jag kommer tillbaka. 

Här skrev jag om Berlinresan 2012, första och andra inlägget. 

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter - en storartad start på läsåret!

Julklappsboken blev årets första utlästa bok - och vilken bok, vilken läslycka det var!

Elizabeth Gilbert berättar i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter en historia om just Alma som föds den 5 januari år 1800, i romanens första mening. Redan som ung slår Alma in på vetenskapens väg och utforskar inspirerad av sin far, som är en förmögen botaniker/växthandlare, växternas liv och leverne. Hon är en självständig tänkare och systematiker långt ifrån de formella universiteten och långt ifrån den traditionella kvinnorollen. Alma är grovlemmad, tvär och i vissa fall egoistisk eller - hon är mänsklig. Hon får sällskap av adoptivsystern Prudence och senare väninnan Retta som båda är olika Alma i allt, vilket skapar spänningar och intressanta förvecklingar.  

I brusande hemlighet längtar Alma efter kärlek och passion. Och kärleken drabbar henne till slut, men även snart därpå besvikelsen. Alma lever ett långt liv och tar sig så småningom bort från den en gång pampiga gården och ut på det stora äventyret.

Romanens 600 sidor håller sitt grepp om mig från början till slut, det är så välberättat, fint skrivet och genomtänkt. Författaren måste själv ha gjort en hel del egen efterforskning för sin romans räkning, allt förmedlat med lätthet och, även i mörkare avsnitt, glädje. För Gilbert skildrar något större än en enskild människas liv - kärleken till vetenskapen, att vilja förstå världen och skapa egna teorier om den, om upptäckandes lycka, om intellektet respektive känslan som livsavgörare och vägbestämmare, vetenskap versus andlighet...  

Allt i boken har sin betydelse och finns där av en anledning, inget är lämnat åt slumpen men överraskar ändå. Och när jag vill ha mer så får jag mer, för författaren känner läsaren och vet hur hon ska få texten att lyfta, flyga. Jag kan allt vara kritisk men den här romanen vill jag inte tänka en enda negativ tanke om, jag vill för alltid behålla den i minnet som en helt fulländad läsupplevelse. Alma Whittaker är en av de mer minnesvärda och storartade litterära gestalter jag läst om. 

Meditation vid bokhyllan.

Och några läsönskningar tar vid.

Läst 2016

1. Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert
2. Agnes Grey av Anne Brontë

3. I all välmening av Angelica Garnett

4. Villette av Charlotte Brontë

5. Effekten av Susan av Peter Hoeg
6. De urolige av Linn Ullmann (årets bästa bok? läst i februari)
7. Northanger Abbey av Jane Austen
8. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
9. Det dyrbara av Linn Ullmann
10. Änkans bok av Joyce Carol Oates
11. En skugga blott av Maria Lang (påskekrim)
12. Flickan framför muren av Kristina Appelqvist (påskekrim)
13. Natt för gott av Jenny Erpenbeck
14. Karthago av Joyce Carol Oates
15. Farligt att förtära av Maria Lang
16. Avd. för grubblerier av Jenny Offill
17. Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret
18. Under krigets himmel av Niroz Malek
19. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
20. Nocturner av Kazuo Ishiguro
21. Tidsklyftan av Jeanette Winterson
22. De fördrivna av Negar Naseh
23. Bli som folk av Stina Stoor

24. Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi
25. Inte flera mord av Maria Lang
26. Den smala vägen mot norr av Richard Flanagan
27. De osynliga av Roy Jacobsen

28. Norrut åker man för att dö av Ida Linde

29. Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

30. Pottungen av Anna Laestadius Larsson

31. Vattnet drar av Madeleine Bäck

32. En gud i spillror av Kate Atkinson
33. Resa i månljus av Antal Szerb

34. Presidentens apelsiner av Abbas Khider

35. Sommarregn av Marguerite Duras

36. Jag är bröderna Walker av Jan Kjaerstad

37. De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer
38. Störst av allt av Malin Persson Giolito
39. Utmarker av Arne Dahl
40. Gånglåt av Elin Olofsson
41. Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg
42. Kompani Orheim av Tore Renberg
43. Romanerna om Patrick Melrose, del 1 av Edward St Aubyn
44. Den gröna vägen av Anne Enright
45. Norma av Sofi Oksanen
46. I Love Dick av Chris Kraus
47. Tjärdalen av Sara Lidman
48. Upp genom mörkret av Ngugi Wa Thiong'o
49. Se nu då av Jamaica Kincaid
50. En nästan sann historia av Mattias Edvardsson
51. Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes
52. Máni Steinn pojken som inte fanns av Sjón
53. Himlakroppar av Eleanor Catton
54. Hustrun av Meg Wolitzer
55. Flickorna av Emma Cline
56. En svensk kändis av Alma Kirlic
57. Okänt hot av Dror Mishani
58. Jazz av Toni Morrison
59. I vilt tillstånd av Roxane Gay
60. Brev till min dotter av Theodor Kallifatides
61. En ömtålig balans av Rohinton Mistry
62. En lång vinter av Colm Toibin
63. Butcher's Crossing av John Williams
64. Oskuldens museum av Orhan Pamuk
65. Skönhetens linje av Alan Hollinghurst
66. Mannen som planterade träd av Jean Giono
67. Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter
68. Ett litet liv av Hanya Yanagihara
69. Primtalens ensamhet av Paolo Giordano
70. Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
71. Vitt hav av Roy Jacobsen
72. Huset vid sjön av Kate Morton
73. Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan
74. Baserad på en sann historia av Delphine de Vigan
75. Saturnus tecken av Ulrika Kärnborg
76. Död bland de döda av H.-K. Rönblom
77. Det är natten av Karolina Ramqvist