3 x julläsning

För första gången på många år så har jag jullov! Och jag gör som när jag var yngre och skolledig - äter frukost sent och länge, tittar på film och läser böcker. Några lediga dagar återstår när jag summerar julläsningen så här långt.

1. Strax innan julen läste jag kortromanen Min första kärlek av Ivan Turgenjev. Några vänner sitter och samtalar en sen natt, de andra gästerna har redan lämnat sällskapet. De kommer att tala om det första kärleken, och om hur den tett sig. När det blivit Vladimir Petrovitjs tur att berätta ber han att få återkomma - han behöver först få skriva ned sin annorlunda historia. Det han senare berättar för sina vänner, och för läsaren, är en känslig historia om ett möte mellan en ung osäker man och en nästan lika ung kvinna, omsvärmad av ett gäng andra uppvaktande herrar. Men kanske befinner sig den störste konkurrenten om den unga kvinnans hjärta närmare Vladimir än han kan föreställa sig... Så berättas en historia dramaturgiskt uppbyggd så läsaren/lyssnaren anar ungefär hur händelserna kommer att utveckla sig. Och visst var stackars Vladimirs första kärlek av ett lite annorlunda slag. Att läsa Turgenjev var att få en välbehövlig kvick-fix av ryskt herrgårdsliv, skirt och levande.

2. När Annika Koldenius rankade årets bästa böcker på sin blogg hamnade Mikael Fants Vattnet i mars högt på listan. Det gjorde mig nyfiken på romanen så jag köpte och läste den snabbt under julhelgen, för det visade sig vara en sträckläsarbok. Precis som författaren konstaterar i efterordet greppar han över ett stort spektrum av olika sätt att leva - storstad och småstad, hetero och homo, ung och gammal etc. Handlingen utgår från Inga, den nu döda mamman/hustrun/mormodern/svärmodern/poeten/bibliotekarien som fattas sina anhöriga, men allra mest maken Edvin som på ett påtagligt sätt inte kan släppa greppet om henne. När så en av döttrarna på, ska det visa sig, oärligt vis vinner en dikttävling tänjs relationen mellan systrarna till bristningsgränsen. Samtidigt berättas om de olika familjernas inbördes relationer, på olika plan och ur olika perspektiv. Det visar sig att flera har försatt sig i svåra och ganska märkliga situationer, inte alltid på rätt sida om lagen. Familjemedlemmarna har tilldelats olika kapitel och undan för undan läggs ett pussel av ibland till synes helt udda, och svårpassade, bitar.

I Vattnet i mars står relationerna i centrum, det är genom dem som historien drivs framåt. Även om alla personer inte är sympatiska finns det en värme i gestaltningen av dem, en slags välvilja och omsorg. Under läsningens gång associerar jag lätt besvärad till Marianne Fredriksson, till hennes relationsdrivna skrivande, till omsorgen av figurerna. Jag läser som sagt snabbt och har svårt att slita mig, jag vill veta vad som ska hända och hur det ska gå för de olika familjemedlemmarna. Men när pusslets lagts är jag ändå lite matt - pusselbitarna har putsats lite för bra för att komma samman, en återkommande invändning hos mig. Men det är en god bok och faktiskt så är det också riktigt fint att läsa en roman vars handling i huvudsak utspelas norr om Dalälven, och där mitt Gävle figurerar, om än i periferin.

3. Vattnet i mars som var min reselektyr under julfirandet i Västerbotten tog slut innan besöket där var över, men som tur var kunde jag ärva makens julläsning. Så kom det sig att jag läste "one of the funniest books ever written" - det vill säga Charles Bukowskis Post Office. Kanske har framsidesblurbaren och jag inte riktigt samma humor men romanen var bitvis rätt kul, på det tragikomiska viset.

Henry Chinaski hamnar utan att han riktigt vet hur i postsvängen och blir kvar där i drygt tio år. Han fajtas med översittande chefer, försöker hantera märkliga regler och ägnar fritiden åt kvinnor, sprit och spel och befinner sig i ett ständigt bakrus. I postväsendets tjänst hamnar Chinaski i dråpliga situationer, särskilt innan han blivit en av de fast anställda. Det här är det första jag läst av Bukowski även om jag tidigare hört en av bibliotekskollegorna läsa högt ur hans verk vid några tillfällen. Jag förstår tjusningen, fick bita ihop ibland för att stå emot spritångorna men hade mest rätt trevligt i Chinaskis aningen bisarra sällskap. Jag tror boken kan vara ett bra botemedel de gånger det egna arbetet känns mindre vällustigt - det är i alla fall inte som på postkontoret!

Läsårskrönika 2013

Året är snart till ända och jag ser tillbaka på en tid med oväntade litterära händelser, glittrande läsupplevelser och intressanta möten. Det blev som jag önskade i min summering 2012 ett omtumlande läsår. Jag hoppas nästa år blir minst lika välfyllt med läsglädje, men faktiskt också lite lugnare.

Gott nytt år!

Januari: LEV! är ett litterärt verk placerat i tunneln som leder till tågstationen i Umeå. Här får Sara Lidmans ord nytt liv. Konstverket som jag såg alldeles i början av året lockade mig på nytt in i hennes värld och jag läste senare först Regnspiran och sedan Bära mistel. 

Februari: Ett efterlängtat mål nåddes - jag läste Kurt Vonneguts Slakthus 5! 

Mars: Ett projekt var att lyssna på jurydiskussionerna inför utdelningen av Sveriges Radios romanpris. Och visst blev promenaden hem från jobbet betydligt roligare med jurysamtalet i öronen. Jag hann läsa fyra av de sex böcker  och hängde bra med i diskussionerna.Trevligt var det och jag gissade rätt - det blev Jonas Bruns Skuggland som tog hem segern. Extra roligt var att finna bloggaren bakom Marcusbiblioteket i juryn och en medläsare i Bokmoster! Det var verkligen mello för en bokmal.

April: I solen på förstukvisten läste jag min mörka påskbok - Ensam i Berlin av Hans Fallada om den lilla människans hopplösa och farliga kamp mot ondskan. 

Maj: Äntligen släppte den mentala spärren och jag började läsa tecknade romaner! Först ut var den starka klassikern Maus av Art Spiegelman och som tur är så är jag lyckligt lottad att vara omgiven av hängivna serienördar på min arbetsplats som glatt langade mer åt mig. I maj flanerade jag också runt i London. 

Juni: Inför semestern varvade jag upp genom att vara med i en bokcirkel i programmet Eftermiddag som sänds i Radio Gävleborg. Tillsammans med bland annat Feelgoodbibliotekarien Anette pratade jag om Silvia Avallones Stål i tre direktsända träffar. 

Juli: Feelgoodbibliotekarien och undertecknad pustar ut i gröngräset efter att ha gästbloggat hos Bokcirklar.se under några veckor. Det var väldigt fint få göra även detta tillsammans, att få låta våra ganska olika litterära preferenser mötas, i en blandning av skratt och allvar. 

Augusti: Jag lyckosuckade mig igenom 1913 århundradets sommar av Florian Illies. Så här kan man också skriva kulturhistoria! 

September: En stor bokrelaterad sak inträffade på Bokmässan i Göteborg när jag fick ta emot Svenska Akademiens bibliotekariepris ur den ständige sekreterarens hand. Karamellen tog jag dock själv ur en av de generösa skålarna. En lång tids nervositet släppte när jag omgiven av en massa fina, vänliga människor fick mina 15 minutes of fame. En händelse som satte sin prägel på året.

Oktober: Äntligen var det dags för Stockholm Literature på Moderna museet i Stockholm! Jag fick allt jag önskade ta del av - fördjupade samtal som fick ta tid och intressanta möten mellan människor. Stilrent och skönt twitterfritt. Med särskild värme minns jag samtalet mellan Teju Cole och Daniel Birnbaum. 

November: Om jag rangordnat årets läsning så hade Komma och gå av Taiye Selasi placerat sig högt på listan. Den här månaderna traskade jag också in i en och annan bokhandel i Paris. 

December: En julklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, utgiven 1940 men modern som bara den. Storartad förjulsläsning som jag lämpligt nog ägnade mig åt samma helg som det fina och tyvärr nödvändiga initiativet #bokbloggaremotrasism rasade genom nätet. 

God jul!

Oavsett om det finns snö att åka släde på eller ej så önskar jag dig en god och fridfull jul!

Någon vakar i natten & Hjärtat jagar allena #bokbloggaremotrasism

En roman jag återkommer till ibland i tanken är Bel Canto av Ann Patchett som jag läste för några år sedan, nu när författaren samtidigt är aktuell med ett nytt verk, så har jag äntligen läst hennes andra bok på svenska Någon vakar i natten (2009).

Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.

Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.

En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.

Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta Världen av i går och Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.

Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.

Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.

Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i Någon vakar i natten till ras-problematiken i Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.

Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".

#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat

En jul i Paris

Tyvärr så är det inte jag som firar jul i Paris utan Charley som är huvudperson i Somerset Maughams roman från 1939.

Charley kommer från en välmående familj och är drillad i såväl konst som musik. Av sina snälla föräldrar får han till sin förvåning en Parisresa och han åker dit med förhoppningen om att tillbringa tid tillsammans med barndomsvännen Simon.

Simon har dock förändrats, han lever ett mycket enkelt liv och får näring främst från sin tro på revolutionen. Simon tar med sin vän till en finare bordell där han möter den unga ryska Lydia. Det är början på en Parisvistelse som inte blir riktigt som Charley tänkt. Istället för att strosa Paris gator fram, se konsten, uppleva musiken så umgås han konstant med Lydia, han blir för en stund hennes beskyddare fängslad av Lydias tragiska levnadsöde. Det liv som hon lever nu är orsakat av en rejäl otur i kärlek men redan innan dess föll hennes familj offer i den ryska revolutionen.

Lydia har genom egna upplevelser format och färgat sin syn på livet medan Charley ärvt sina åsikter av föräldrarna. Nu motsägs de och han vinner insikter som han kanske helst hade velat vara utan, då de omskakar hans alla invanda föreställningar.

Detta var mitt första möte med författaren Maugham, så jag vet inte om verket är representativt för författarskapet. Att jag kom att läsa den just nu berodde faktiskt mest på titeln... Men lika lite som Charley fick uppleva konst och musik fick jag Parisromantik och julmys. Min förväntan om en härlig Parisroman kom på skam, fast lika glad är jag ändå för det var en intressant skildring av unge Charleys möte med världen utanför familjens trygga krets.

Är det operan i Paris? Nej, det är Gävle teater!

Igår när jag cyklade hem från jobbet i blåsten så kunde jag inte låta bli att ta en bild av den här byggnaden - Gävle teater. Den gnistrade så vackert av belysningen och trots att jag värnar miljön så blev jag glad av att se teatern inbjudande upplyst. Glad också över att det trots rivningsivern faktiskt finns en del hus kvar som minner om flydda tider - men som samtidigt har en funktion här och nu.

På teatern har jag sett mången fin föreställning och hört symfoniorkestern spela innan de fick ett nytt hem i konserthuset. Gävle teater är ett av flera kulturella bildningsställen i mitt liv, ett annat är biblioteket där jag jobbar nu.

Munromania - osäkerhetens mästare

Rakt fram satt en helfigursspegel som visade upp henne i mrs Willets förnämliga men säckiga långa kappa, där några centimeter klumpiga bara ben skymtade ovan ankelsockorna. 

Det där var förstås gjort med avsikt. Spegeln var placerad så att kunden genast skulle inse sina brister och sen komma till slutsatsen att hon måste köpa något för att råda bot på det. Ett sådant genomskinligt trick skulle ha fått henne att med en gång lämna affären, om hon nu inte varit inställd på att skaffa det hon hade tänkt.

Stycket är från novellen Kärlek vänskap hat och inleder samlingen med samma namn. I själva verket så är Johanna mycket riktigt utsatt för ett trick, som är mer genomgripande än spegelns. Hennes liv och framtid är mer osäkert än vad hon själv kan ana sig till.

Det är överhuvudtaget mycket som är osäkert i Alice Munros noveller - huvudpersonen är inte alltid huvudperson, knappt ens i sitt eget liv. Det är istället bifiguren, kusinen, där borta som står i centrum. Det verkliga dilemmat är inte det omtalade utan det där djupt underliggande som knappt påtalas. Medan handlingen inte är vad den verkar vara, den förskjuts och nya mönster uppstår.

När jag läst klart novellerna i Kärlek vänskap hat så vill jag börja om, och göra det igen. Jag vill genomskåda strukturen, vill syna glidningarna och se när det vänder, när det händer. Samtidigt är jag utmattad, för varje novell är en roman. Författaren bjuder läsaren på samma komplexitet som andra behöver det tiodubbla antalet sidor för att åstadkomma. Genomborrande, inträngande, vacklande.

Att läsa Alice Munro är att utsätta sig för det osäkra. Och det gör jag gärna.

Mycket mera Munromania finns förstås hos Och dagarna går... som startade det här firandet av Novelldagen.

Kalendersvis

Så många julkalendrar det finns att välja bland i år - ambitiösa, påhittiga, generösa.

Bokmania som i sin julkavalkad botaniserat bland författare med djur och hattar (!) väcker även med sina egna engagerade ord mitt intresse, även för de författare jag redan läst och är bekant med. Feelgoodbibliotekarien lyfter fint fram andra bokbloggare och bibliotekarier som alla bidrar med tips som passar i läsfåtöljen. Solgunn sitt bjuder istället på väl vald och blandad musik som hör julen till. En återkommande favorit är Glamourbibliotekarens julkalender - med samma känsla av igenkänning och överraskning när lådan med julsaker packas upp tar jag del av den. Den bästa sortens återanvändning. Och Dramatens knasiga adventskalender från 2009 är fortfarande lika knasig.


Hemma öppnar jag (och ibland maken) en Muminlucka varje morgon.

Idag är Mumin ute på hal is samtidigt som jag gästspelar i Biblioteksbladets kalender på nätet och tipsar om väl utprovad julläsning.

Önskar er en fin andra advent.

Egenmäktigt förfarande

Mest var där hans vanliga beundrargarnityr, hela entouraget av oavlönade praktikanter från konstskolorna som arbetade för honom i hopp om att få sina själar bestrukna av hans snilles pensel. 

Det är schvung i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag fick i handen efter en lång tid i bibliotekskö samma dag som Augustpriset delades ut. Ester Nilsson vill mer än att bestrykas av snillets pensel - hon vill ha hela konstnären Hugo Rask, hans kropp, själ och intellekt. Hon älskar honom på ett upphöjt vis. Men när känslorna inte besvaras på det sätt Ester trängtar efter blir förtvivlan stor och trots sina väninnors råd, trots sitt eget förnuft upprepar hon alla de misstag man kan göra som galen av förälskelse.

Det är med viss vånda jag läser romanen och med viss igenkänning på det där obehagliga viset. Vem har inte varit där? I frågandet efter varför hen inte hör av sig, vad orden hen sade egentligen betyder osv. Känt krocken mellan förnuft och känsla och inte kunnat stå emot sig själv. Ju äldre desto värre, kanske. Ester fastnar där trots alla föresatser att bara verka för sin egen skull, att inte ge vika. Andersson skildrar så bra hennes situation och belyser skickligt, som den utanförstående berättaren, hennes tillkortakommanden och omöjliga val i passionens namn, där allt hon gör handlar om honom. Han som i mina läsarögon inte är någon särskilt trevlig prick, snarare kär i sig själv än i någon annan men motvilligt stärkt av Esters upptagenhet vid hans figur.

Det är en roman som liksom Ester till stor del rör sig på det nästan dissekerande, undersökande tankeplanet, långt från det romantiska skimret, kanske gör det förhållningssättet att romanen höjer sig? Ändå är jag inte alldeles säker på att det blir en roman jag "bär med mig". Fast som smart och trots allt underhållande läsning en vintervecka var den mycket lyckad. Och jag pustar lättad ut över att ha funnit en människa som gillar mig tillbaka och som tycker om långa frukostsittningar.

Munromania..vad?

"Munromania". Jag fick läsa och smaka på ordet några gånger innan jag förstod vad där stod. Det är inte ett litet land eller en nyutsprungen ö - det är istället ett utslag av kreativiteten på bloggen Och dagarna går.

Eftersom jag hittills läst endast en enda novell av Nobelpristagaren och faktiskt ska bokcirkla om Kärlek, vänskap, hat på självaste Nobeldagen (eller Novelldagen som det heter numera) så bidrar jag gärna med en liten text till Munromania-samlingen som uppstår genom inlägg lite här och där. Den 10 december alltså.

Vänner emellan - livet på en kibbutz

Då och då händer det ju att läsningen stannar till, att läslusten avtar. Så hände mig efter att jag läst ut Taiye Selasis täta, rika och vackra Komma och gå. Vad jag än försökte med så kändes det torftigt och för litet. Men så fångades jag av Amos Oz Vänner emellan.

Vänner emellan utgörs av en samling berättelser om några människor på en kibbutz. Några av dem är säregna, några drömmer om ett liv någon annanstans men alla formar de tillsammans den värld de lever i - både genom att följa regler och genom att utmana dem. Kibbutzen grundades en gång med stark tro på gemenskapen, på kollektivet, men i berättelserna är många människor ensamma. Och när det slutna kretsloppet ifrågasätts direkt eller indirekt uppstår generationskrockar.

För ganska exakt ett år (som känns som ett par månader) sedan läste jag Lantliga scener som jag blev mycket förtjust i, samma sak händer denna gång - jag gillar skarpt det jag läser. Oz skriver utifrån den begränsat inramade miljö om allmänmänskliga frågor; om kärlek, om relationen mellan barn och förälder, om längtan, om ensamhet etc. Han gör det med ett språk så rent och klart, i vissa stycken nästan spartanskt, men förmedlar en hel liten värld till mig som läser. 

Förra året, eller egentligen tidigare ändå, tänkte jag läsa En berättelse om kärlek och mörker i år tror jag bestämt den blir min julläsning. Om nu inte Amerikanah tränger sig före. 

Ta på dig mössan

Komma och gå - en roman som stannar kvar

Jag lade ifrån mig Taiye Selasis Komma och gå med stark separationsångest, och med känslan av att ha varit med om något stort. Det är inte ofta romaner dröjer sig kvar, nästan sätter sig i kroppen, på det sätt som den här har gjort.

Det finns ingenting att inte tycka om för Selasi är en helgjuten berättare som skickligt råder över såväl innehåll som form med dess språk och struktur. Familjen hon berättar om splittrades en gång, och dess medlemmar är utspridda som pusselbitar. När den övergivande pappan, Kweku dör dras bitarna till varandra. Att varje människa bär en historia, och ibland också varandras, blir tydligt i romanen.

Jag tycker mycket om att Selasi inte som vissa andra författare bygger upp en förväntan om ett stort, kanske sentimentalt, avslutande crescendo utan låter bilden klarna allt eftersom. På ett perfekt avvägt vis får jag den information jag behöver, vägs struktur och innehåll ihop. Här undviks klichéer och tillåts fördjupning.

Den splittrade familjen har präglat varje medlem av den - mamma, pappa och fyra syskon - på olika sätt. I romanen varvas deras respektive livshistoria från barndom till nutid. Fram träder människor som både hört till och varit främmande, oavsett i vilket samhälle eller land de levt i - för dessa människor rör sig på tvärs genom världen. Det är smärtsamma historier som berättas, saker som gjorts i all välmening har gått fel och skapat ännu större avstånd mellan människorna, som kanske om de pratat med varandra funnit vägen till förlåtelse, förståelse och gemenskap. Romanen är sårig, poetisk, stark och väldigt gripande.

Vilken debutroman! Vilken roman! Och tofflorna, tofflorna...

En konstpaus i veckan etc.

En hektisk vecka, toppad med en arbetshelg, är till ända och idag är jag fri som en fågel. Jag ägnar dagen åt att läsa och till att sortera tankarna. I omlopp i huvudet just nu är ändå helgen, och särskilt lördagen. Under fem timmar mötte mina fyra kollegor och jag nästan 1300 besökare, vilket nog är nära något slags lördagsrekord. Vi sprang som tättingar för att försöka hinna finnas där för alla som på något sätt behövde oss.

Det är fantastiskt att arbeta på en sådan välbesökt och nog omtyckt mötesplats, även om en del besökare är både onödigt och obefogat otåliga i sin väntan på snabb service. Tänker på det som ett samtidsfenomen som eskalerat ytterligare - snabbheten, otåligheten och den påföljande irritationen när det inte går tillräckligt fort. Som om stunden i en kö inte är det riktiga livet, är något som ska stökas över, raderas bort där de som står före (och vi som hjälper) bara är hinder på vägen mot ett egentligt mål. Det kanske är dags för en långsamhetens lov 3.0? Och det är ibland mentalt utmattande att så intensivt möta så många olika människor, med så många olika anledningar till varför just de är på biblioteket. Så idag vilar jag.

Och så tänker jag på en utställning jag lyckades hinna se tidigare i veckan när jag var på kurs i grannlokalen till Konstcentrum i Gävle. Tre konstnärer verksamma i närområdet har samlats på ett sätt som arrangören beskriver så här: "I en poetiskt laddad utställning behandlar Lars Givell, Ulla Helenius-Reit och Kenneth Håkansson ämnen som rör människans utsatthet i tid och rum." Så där finns beröringspunkter, men i motiv- och teknikval skiljer de sig åt, likaså är de åtskilda i rummet. Mötena mellan verken uppstår i mina associationer, men inte rent rumsligt.

Lars Givells kontemplativa verk har jag sett tidigare, de har ofta en poetisk utgångspunkt och han har tidigare inspirerats och i sina målningar samtalat med Tomas Tranströmers dikter. Denna gång har Gunnel Vallqvists diktsamling Steg på vägen fått ge namn åt och visar vägen mellan verken.

Detta blir tydligt för mig först när jag läser det informativa blad hör ihop med utställningen, vilket känns lite trist för de abstrakta verken hade kanske fått mer innehåll om de samspelade direkt och mer uttalat med poesin.

Kenneth Håkansson kan jag inte minnas att jag sett något av tidigare, och hans installation som blandar foto och video är den jag hinner med minst av under mitt korta besök.

Det som fångar mig mest är Ulla Helenius-Reits iögonfallande målningar. Kanske innehåller de verkligen samhällskritik, är bilder av vår utsatthet och skildringar av hur roller ändras så som informationsbladet beskriver det.

Men min känsla när jag ser verken är upplyftande, jag känner mig lätt i själen när jag ser dessa stora färgstarka målningar som tar ut svängarna och överraskar genom sin skönt ungdomliga och kaxiga ansats. Jag tycker om de små bilderna som ibland är liksom inkapslade i den större, och hur de bjuder in betraktaren att själv skapa en berättelse.

Jo men det var en intressant trio att uppsöka under konferensfikat.

Utställningen pågick på Gävle konstcentrum 3 oktober-17 november.

Trois jours à Paris

Paris i november, kan det vara något? Ja, det kan det - om du är beredd på att stundom vara mer blöt än torr, och på att blåsten sliter tag i och vränger ditt paraply, som du ordentligt kommit ihåg att packa, ut och in. Vi, det vill som vanligt säga maken och jag, tillbringade en lite förlängd helg i denna kära storstad där november är... november.

Bokhandeln Shakespeare & Company, som vi inte bor långt ifrån, har vi besökt tidigare men utan att handla. Den här lördagskvällen, de har öppet till kl. 23, är det lugnt med många strosande och läsande människor i lokalen. Vi går i maklig takt längs med hyllorna, lyssnar till pianospelet som en besökare bjuder på en trappa upp och köper en och annan sockerpärla.

När det är söndag morgon och regnet har dragit förbi ger vi oss ut på en tidig jakt efter frukost. Att äta frukost på kafé är en sak jag önskar att jag gjorde i min vardag hemma i Gävle. Kanske startar vanan nu med denna petit déjeuner på kafé i Paris?

Kanske är det något med de franska smakerna som gör att jag resten av dagen i princip obehindrat läser de franskspråkiga museiskyltarna? Till exempel på det fina museet tillägnat konstnären Eugène Delacroix, som är beläget i hans allra sista hem. Här hänger hans egna och andras verk på väggarna, bevarade brev visas men någon egentlig möblering finns inte kvar. Men rummen är ändå bevarade, bland annat hans ateljé med stora ljusinsläpp som vetter mot den fina innergården.

Jag blir fäst vid Delacroix och vid hans dramatiskt romantiska look. Så hem följer ett (engelskt..) utdrag av hans "Journal" - hans kanske Norénska dagboksanteckningar om konst, liv och leverne i 1820-60-talets Frankrike. 

Inte långt ifrån museet och Place Saint-Germain des prés ligger den nog allra vackraste bokaffär jag varit i. Vilka rena linjer och vilken vacker trappa! Urvalet litteratur verkar gjort med fingertoppskänsla och det är lätt att förlora sig i de vackra verken en stund.

En lång motvindspromenad och en hel del modernare konst senare sätter vi oss på en metro som tar oss till Canal St-Martin en bit norr om stan. Även om avståndet inte är stort så är atmosfären en annan, här tänker jag är det svårt att avgöra om vi är i Paris eller i t ex London. Stadsdelen känns yngre, butikerna vi passerar "quirky" - karaktär skänks av just kanalen och de många broarna.

Så är det snart dags att packa väskan igen och åka hemåt. Och visst lyser solen varmt vår sista halva dag i Paris - över hustaken, över Sorbonne och ned på torgen och på alla helgdagslediga Parisare, för 11 november  uppmärksammar och firar första världskrigets slut. 

Då är det lätt att glömma blåsten, regnet och den tillfälligt vädertappade glädjen ett par dagar tidigare. För Paris when it rains är i alla fall Paris.

I januari 2011 var vi också tre dagar i Paris.

En sexåring minsann

Idag för sex år sedan skrev jag de första orden här. Det förvånar mig minst lika mycket som i fjol att jag hållit intresset vid liv så länge, mycket längre än annat som jag påbörjat i hopp om att finna en hobby.

Skrivandet hade förstås kunnat ske i all tysthet, för min egen skull, men det att ta del av era tankar och reflektioner kring ibland delade kulturupplevelser gör det hela så mycket roligare och berikande. Så tack för att ni tittar in!

En Parisrulle som är en smekning en mörk novemberkväll

Ikväll kombinerar jag nedvarvning och uppladdning genom en film jag inte sett på några år, men som jag förut såg lite då och då - Amelie från Montmartre. Filmen som blev Audrey Tautous stora genombrott har hunnit bli 12 år.

Men jag är övertygad om att den är lika varm, finurlig och hjärtknipande nu som då. Så varvar jag ner efter en grå dag på jobbet och laddar upp inför helgen då jag ska flanera Paris gator, med detta fyrverkeri av färg och fantasi.

Lola uppochner

Jämfört med hur jag fick kämpa för att ta mig in i och sedan igenom Monika Fagerholms roman Diva för ett antal år sedan så var mötet med den nyare Lola uppochner enbart lustfyllt.

Varje bok behöver rätt tid, och en läsare i rätt sinnesstämning. Och den här gången klev jag utan tvekan eller kamp in i Fagerholms värld och underbara språk. Däri mötte mig ett myller av personer, av nät av människor förenade genom brutala händelser i den lilla orten Flatnäs.

Många år har gått sedan en ung man hittades död, och Jana som var den som fann är tillbaka i hembygden, bjuden på middag hos en kvinna, en flicka från förr. Men om än olöst så är inte dödsfallet romanens stora gåta, utan människorna som befolkar den. Vilka är de idag - och vilka var de då? De sagobetonade handlingarna och dockan Lola som innehåller sanningen fäster sig i tanken. Det är relationer som skaver, som får mig att fundera över vad jag läser och över möjliga undertexter och outskrivna skeenden och motiv. Förlaget har valt att genrefiera romanen som "thriller" - men spänningen är i dess allra innersta, inte i det yttre dramat. Så blir i alla fall min läsning av den.

På Stockholm Literature, i Fagerholms samtal med Jan Kjaerstad, framkom att hon skrivit om slutet på romanen för att ta bättre hand om en av dess personer. När jag nu läst ut den undrar jag över om inte det "nya" slutet är integrerat i romanen? För visst finns här redan den räddande handen?

Samtalet mellan de båda författarna hörde jag när jag samtidigt var mitt inne i boken, och det blev absolut tydligt hur egensinnig Fagerholms litterära värld är. Och hur denna på scenen mångordiga människa skalar ned sitt språk, håller det i ganska strama tyglar - och skapar stor poetisk litteratur.

En lustig detalj är att Ravels musikverk Bolero är med både i den här finlandssvenska romanen - och i Kjell Westös nyaste, Hägring 38 som jag också tyckte mycket om.

Paraden - viktig varm underhållning från Serbien

Igår kväll var det återigen filmkväll i soffan, den här gången såg vi den serbiska Paraden (2011) av Srđan Dragojević.

På ett mycket skickligt sätt blandas i filmen humor med djupaste allvar, bryts fördomar ned mot varandra och ges en mörk bild av hatet mot och rädslan för homosexuella. I filmen möter vi Mirko, bröllopsfixare, som tillsammans med pojkvän och vänner vill arrangera Belgrads allra första Prideparad.

Men angreppen mot gruppen är många och otäcka och hos stadens korrumperade polis får de inget gehör för sin utsatthet. Istället, på grund av olika tillfälligheter och i ett utfall av tjänster och gentjänster - där gangstern Limuns kärlek och bröllop står på spel - blir ett gäng hårda krigare som var och en representerar en bit av det forna Jugoslavien gay-gruppens beskyddare. I alla fall när de väl samlats ihop i den lilla rosa hånade bilen som Limun och Radmilo, bröllopsfixarens sambo, åker på turné i.

Båda grupperna utsätts för varandras världar och fördomarna frodas åt alla håll och kanter. Men i takt med att de lär känna varandra punkteras en hel del av dem, de ser bakom stereotyperna och blir människor inför varandra. I alla fall i viss mån. För trots det lättsamma anslaget, de dråpliga situationerna och udda mötena så är det inte någon naiv, förenklande film. Kanske just därför blir historien så drabbande, och så engagerande.

Filmen påminner om hur illa ställt det är i stora delar av vår närliggande omvärld, där regnbågsmålade naglar kan leda till nästan politiska kriser. Handlingen utspelas 2001, efter det har prideparader hållits men också stoppats.

Paraden är en sådan där viktig film. Viktig varm underhållning.

En kärleksrulle från -71

Det är så fint med kollegor som frikostigt delar med sig av såväl litteratur- som filmtips. Häromdagen kom jag hem med kultfilmen Harold and Maude (1971) som utan kollegans träffsäkra rekommendation gått mig helt förbi.

Bud Cort spelar den unge Harold som är minst sagt besatt av döden och av olika sätt att ända sitt liv på. Så sätter han sin ändå ganska luttrade mamma på prov genom allehanda iscensatta dödshandlingar. Hur han egentligen undgår att faktiskt lyckas blir jag inte riktigt klok på. Intresset för livets slut kommer också till uttryck vid Harolds val av (lik)bil och när han väljer att socialisera sig går han på begravningar.

På en begravning möter han Maude (Ruth Gordon), en söt ekorrpigg dam i sina bästa år, alldeles snart 80 närmare bestämt och ändå helt ålderslös. Hon intresserar sig för Harold och de blir bekanta med varandra. Maude är mer än lovligt busig och bryter mot alla slags konventioner, på ett sätt som verkar helt naturligt sätter hon sig t ex i den bil eller i något annat ledig fordon och kör iväg i bästa rallystil.

Det här är en så härlig, ibland bisarr film särskilt genom de olika bifigurerna, som tänjer fantasins och livets gränser. Gordon är enastående som Maude och alldeles trovärdig i sin flickaktiga studsighet och bubblande livsglädje. Jag förstår att Harold faller för henne, för i den här filmen har kärleken ingen ålder - eller så har den alla åldrar samtidigt. Harold och Maude måste vara ett av filmhistoriens allra vackraste par.

Alldeles varm om hjärtat blir jag när jag tänker på dessa udda karaktärer och på den levnadsglädje som filmen ändå mynnar ut i. I minnet också Cat Stevens toner som sveper in filmen.