En konstpaus i veckan etc.

En hektisk vecka, toppad med en arbetshelg, är till ända och idag är jag fri som en fågel. Jag ägnar dagen åt att läsa och till att sortera tankarna. I omlopp i huvudet just nu är ändå helgen, och särskilt lördagen. Under fem timmar mötte mina fyra kollegor och jag nästan 1300 besökare, vilket nog är nära något slags lördagsrekord. Vi sprang som tättingar för att försöka hinna finnas där för alla som på något sätt behövde oss.

Det är fantastiskt att arbeta på en sådan välbesökt och nog omtyckt mötesplats, även om en del besökare är både onödigt och obefogat otåliga i sin väntan på snabb service. Tänker på det som ett samtidsfenomen som eskalerat ytterligare - snabbheten, otåligheten och den påföljande irritationen när det inte går tillräckligt fort. Som om stunden i en kö inte är det riktiga livet, är något som ska stökas över, raderas bort där de som står före (och vi som hjälper) bara är hinder på vägen mot ett egentligt mål. Det kanske är dags för en långsamhetens lov 3.0? Och det är ibland mentalt utmattande att så intensivt möta så många olika människor, med så många olika anledningar till varför just de är på biblioteket. Så idag vilar jag.

Och så tänker jag på en utställning jag lyckades hinna se tidigare i veckan när jag var på kurs i grannlokalen till Konstcentrum i Gävle. Tre konstnärer verksamma i närområdet har samlats på ett sätt som arrangören beskriver så här: "I en poetiskt laddad utställning behandlar Lars Givell, Ulla Helenius-Reit och Kenneth Håkansson ämnen som rör människans utsatthet i tid och rum." Så där finns beröringspunkter, men i motiv- och teknikval skiljer de sig åt, likaså är de åtskilda i rummet. Mötena mellan verken uppstår i mina associationer, men inte rent rumsligt.

Lars Givells kontemplativa verk har jag sett tidigare, de har ofta en poetisk utgångspunkt och han har tidigare inspirerats och i sina målningar samtalat med Tomas Tranströmers dikter. Denna gång har Gunnel Vallqvists diktsamling Steg på vägen fått ge namn åt och visar vägen mellan verken.

Detta blir tydligt för mig först när jag läser det informativa blad hör ihop med utställningen, vilket känns lite trist för de abstrakta verken hade kanske fått mer innehåll om de samspelade direkt och mer uttalat med poesin.

Kenneth Håkansson kan jag inte minnas att jag sett något av tidigare, och hans installation som blandar foto och video är den jag hinner med minst av under mitt korta besök.

Det som fångar mig mest är Ulla Helenius-Reits iögonfallande målningar. Kanske innehåller de verkligen samhällskritik, är bilder av vår utsatthet och skildringar av hur roller ändras så som informationsbladet beskriver det.

Men min känsla när jag ser verken är upplyftande, jag känner mig lätt i själen när jag ser dessa stora färgstarka målningar som tar ut svängarna och överraskar genom sin skönt ungdomliga och kaxiga ansats. Jag tycker om de små bilderna som ibland är liksom inkapslade i den större, och hur de bjuder in betraktaren att själv skapa en berättelse.

Jo men det var en intressant trio att uppsöka under konferensfikat.

Utställningen pågick på Gävle konstcentrum 3 oktober-17 november.