Egenmäktigt förfarande

Mest var där hans vanliga beundrargarnityr, hela entouraget av oavlönade praktikanter från konstskolorna som arbetade för honom i hopp om att få sina själar bestrukna av hans snilles pensel. 

Det är schvung i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag fick i handen efter en lång tid i bibliotekskö samma dag som Augustpriset delades ut. Ester Nilsson vill mer än att bestrykas av snillets pensel - hon vill ha hela konstnären Hugo Rask, hans kropp, själ och intellekt. Hon älskar honom på ett upphöjt vis. Men när känslorna inte besvaras på det sätt Ester trängtar efter blir förtvivlan stor och trots sina väninnors råd, trots sitt eget förnuft upprepar hon alla de misstag man kan göra som galen av förälskelse.

Det är med viss vånda jag läser romanen och med viss igenkänning på det där obehagliga viset. Vem har inte varit där? I frågandet efter varför hen inte hör av sig, vad orden hen sade egentligen betyder osv. Känt krocken mellan förnuft och känsla och inte kunnat stå emot sig själv. Ju äldre desto värre, kanske. Ester fastnar där trots alla föresatser att bara verka för sin egen skull, att inte ge vika. Andersson skildrar så bra hennes situation och belyser skickligt, som den utanförstående berättaren, hennes tillkortakommanden och omöjliga val i passionens namn, där allt hon gör handlar om honom. Han som i mina läsarögon inte är någon särskilt trevlig prick, snarare kär i sig själv än i någon annan men motvilligt stärkt av Esters upptagenhet vid hans figur.

Det är en roman som liksom Ester till stor del rör sig på det nästan dissekerande, undersökande tankeplanet, långt från det romantiska skimret, kanske gör det förhållningssättet att romanen höjer sig? Ändå är jag inte alldeles säker på att det blir en roman jag "bär med mig". Fast som smart och trots allt underhållande läsning en vintervecka var den mycket lyckad. Och jag pustar lättad ut över att ha funnit en människa som gillar mig tillbaka och som tycker om långa frukostsittningar.