De försvunna böckernas bibliotek

Med till långhelgen i lilla stugan på ön följde helt oplanerat två böcker med Kristoffer Leandoer som något slags gemensam nämnare. Jag valde att läsa hans eget verk - De försvunna böckernas bibliotek.

Det här är en lurig bok berättad av en man 50+ som är verksam på det litterära fältet. Sedan barnsben kan han höra böckerna tala, mumla mellan hyllorna. Hans relation till litteratur och författare är intensiv och märklig. Så råkar han få nys om "korrigerarna", ett hotfullt och osympatiskt sällskap som ser till att böcker, vårt kollektiva minne, försvinner. Efter sig lämnar förstörarna ett slemmigt spår och en äcklig lukt.

Ok.

I romanen jag läser försöker berättaren väcka till liv och återupprätta det som försvunnit, orden som suddats ut. Men berättaren är inte helt pålitlig, människorna han möter är det inte heller. Det är dessutom så att de böcker och författare som boken handlar om inte heller finns på riktigt. I tryckt form. Fast de finns ju i den här boken och i den verkliga författarens huvud. Namn, fullt levande och verkliga, droppas och stoppas in i den här fantastiska berättelsen. Det är förvirrande på ett njutbart sätt och en dröm för en läsare. Listigt och lurigt men också fundersamt om att vara en läsande människa.

Det finns ju ett gäng böcker om både mystiska boksamlingar, om märkliga sällskap och författare på äventyr. Det är svårt att inte ägna i alla fall en liten tanke åt t ex Ruiz Zafons Vindens lunga och Michael Endes Momo eller kampen om titeln. Även Hans Gunnarssons metaaktiga roman All Exclusive susar förbi i minnet.

En fiktiv roman som på svenska heter Den sjunkna katedralen nämns, titeln låter bekant och jag bläddrar i boken jag nyss läst ut, Jag är bröderna Walker. Och visst finns titeln med även här, men i sitt rätta betydelse, som ett namn på ett musikverk av Claude Debussy. Böckerna pratar verkligen med varandra. Högt och ljudligt.

Jag är bröderna Walker

Odd Marius Walaker får efter ett fall med cykeln en alldeles speciell förmåga - han kan se och skönja samband och sammanhang som ingen annan. Det är i alla fall vad han tror och det som han berättar om i flera häften, anteckningsböcker. Bröderna Walker kallar han sig för sig själv.

Några decennier senare är Odd Marius Norges ledare, landet är utsatt för någon form av kris som snabbt måste få sin lösning. Men var finns svaren på alla frågor krisen väcker? Vad behövs för att Odd Marius ska återta sin ungdoms storhet? Och vilken är "Wonderboy" som de väntar på? Är det han hos Henrik H Langeland?

Men mest är här tonårsliv - en berättelse om en pojke i en familj med ett outtalat och länge okänt trauma, något som påverkat föräldrarna i varsin riktning. Här finns förälskelsen Mia som går över alla gränser och vänskap som sätts på prov. Här finns en tonårsiver att upptäcka världen, som bland annat resulterar i bandupptagningar med slumpvisa personer genom vilka Odd Marius också själv träder fram. Det är i vackra Oslo allt händer.

Jan Kjærstad är en av mina favoritförfattare. Jag älskar hans sätt att bygga världar, hans sätt att med texten överraska och sätta min uppmärksamhet på prov. Det är ett äventyr att läsa hans romaner och jag vet aldrig helt säkert vilken berättelse han egentligen vävt. Allt det här händer när jag läser Jag är bröderna Walker men ändå är jag inte helt nöjd. Kanske driver författaren det lite för långt den här gången? Odd Marius blir ännu en man i mängden med en förmåga utöver det normala. Även om han inte är så smart och så inkännande som han tror. Han och hans hemska vän Simon är också alldeles för upptagna av bröst och underliv för min smak. Det är en roman med extra allt, vilket hade kunnat vara alldeles underbart.

Desto bättre var det att läsa

Förföraren, Erövraren, Upptäckaren, Kungen av Europa och Normans område.

Sommarregn - årets Durasläsning

Den här tiden på året är som gjord för Durasläsning och igår, medan regnet föll, läste jag Sommarregn. Den visade sig dock inte vara som det jag läst av henne tidigare. 

Ernesto och Jeanne är äldst i syskonskaran, de bor med sina nyckfulla föräldrar och ett gäng "brothers och sisters" i en utkantsförort till Paris. 

"Deras gemensamma hemlighet var att ingenting var självklart för dem, som för andra barn. De visste att de var sina föräldrars olycka, var och en för sig och alla tillsammans." 

Deras största oro är också att syskonen ska skiljas åt, placeras i fosterhem, ansvaret för att hålla samman skaran vilar på Ernesto och Jeanne. De båda stora barnen, som i ålder är någonstans mellan 12 och 20 år, har valt att inte gå i skolan. Ernesto visar däremot en fenomenal förmåga att på egen hand inhämta kunskap. Föräldrarna har kommit till landet som invandrare, men det är inte anledningen till deras utanförskap. Kärleken mellan Ernesto och Jeanne är på gränsen till ohälsosam och gränsar till destruktivitet.

Sommarregn är skriven efter filmen Barnen som Duras gjort, vissa stycken är också skrivna som vore dialogerna tagna från ett manus. Det är en poetisk, bitvis absurd och gåtfull roman om livet i utkanten av livet. Associerar gör jag en del till Eva-Stina Byggmästars små poeter, till Stina Stoors barn i Bli som folk och till Beppe Wolgers - "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

2011 läste jag Halv elva en sommarkväll och De små hästarna i Tarquinia 

Presidentens apelsiner

Presidentens apelsiner är en roman om ett liv i skuggan av kriget, ett krig som bland annat berövar berättarjaget hans far. Kriget som i början är det mellan Iran och Irak är bara ett av hoten, ett annat kommer inifrån, från den fruktade diktatorn Saddam Hussein. 

I boken pågår två berättarskikt parallellt - vi får barnets perspektiv på det som händer, tryggheten som försvinner och vi får berättelsen om det som händer några år senare då berättaren godtyckligt slängs i fängelse, en plågsam vistelse där presidentens apelsiner har en alldeles särskild innebörd. Abbas Khider berättar starkt om saker delvis självupplevda. Förutom att det är fasansfull skildring av krig, fängelsetid, av att leva i diktators grepp så är det en berättelse om osjälvisk kärlek, om släktband som inte brister och om duvor. Författaren fann själv tryggheten i Tyskland, det är gott att veta. 

Resa i månljus

I början fick jag kämpa lite. Språket låg inte rätt för mig med upprepade ord, meningar som kändes fel utan att kanske vara det. Men så tog det sig och jag fördes allt längre in i berättelsen.

Även huvudpersonerna i Antal Szerbs roman har det kämpigt. Fast det börjar bra för ungrarna Mihály och Erzsi som är i Italien på bröllopsresa. Erzsi har lämnat ett annat äktenskap för Mihály och de ska börja sitt liv tillsammans. Men så översköljs Mihály av minnen från sin ungdom, av starka trasiga vänskapsband, av nostalgiska drömmar. Och under en tågresa kliver han, efter att ha lämnat kupén vid ett tillfälligt stopp, på ett helt annat tåg. Makarna åker åt varsitt håll.

Det förflutna drabbar Mihály som bryts ned av minnena och av de olika förväntningar han ska infria i sitt liv. Hur förena en drömmande poetiskt jag med den äkte mannens, familjeförsörjarens och faderns krav? Och han söks på ett nästa drömlikt sätt upp av några av de gamla vännerna.

Den resa Mihály gör sker lika mycket i hans inre och i hans minne som i det yttre. Men Italien med dess sköna städer finns där tydligt, och kontrasteras mot Mihály som är i uppror. Allt medan Erzsi fortsätter sin egen resa. Det har gått någon vecka sedan jag läste ut boken och i efterhand framstår Erzsi, som självständig beslutsamhet fortsatte med både liv och resa, som minst lika intressant som den dumpande mannen.

Resa i månljus som gavs ut 1937 är en ungersk klassiker. Författarens liv ändades i ett arbetsläger i Balf 1945.

"Människan är en gud i spillror."

I Liv efter liv lät Kate Atkinson Ursula födas och dö, födas och dö ett otal gånger, men huvudpersonens liv sträcktes allt eftersom ut allt längre i tid. Ursulas bror hette Teddy och om honom handlar En gud i spillror. De båda böckerna håller sig en bit ifrån varandra, författaren själv kallar denna andra bok för "pendang", inte "fortsättning".

Boken hade jag turen att vinna i en tävling Adlibris anordnade på Instagram.

Läsaren lär känna Teddy på olika hållplatser i livet - som barn hemma i Rävhörna, i äktenskapet med barndomsvännen Nancy, i den trasiga relationen till dottern Viola, i den något mer harmoniska med barnbarnen, som pilot i ett av andra världskrigets bombplan osv. Varje del är drabbande, väl berättad, levande och rör sig på djupet. Vad formar oss som människor? Och hur formar vi varandra? Hur förhåller sig vår uppfattning om sådant som sker till hur det egentligen gick till? Vilka motiv styr vårt handlande? Kring de frågorna tänker jag att Atkinsons roman formerar sig.

Författaren låter flera tidsplan pågå samtidigt - här berättas nutid, dåtid, framtid i lager på lager i en kapitelordning som inte heller följer den kronologiska. Framtida händelser, ibland minst sagt skakande, omnämns medan läsaren hålls på halster tills de dyker upp igen i sitt fulla sammanhang (om de dyker upp igen). Även om Teddy är den person som handlingen kretsar kring är det inte bara han som har tolkningsföreträde eller vars blick författaren låter läsaren se med. Händelser tas om, upprepas med små nyansskillnader. Detta påverkar mitt sätt att läsa, jag rör mig fram och tillbaka i texten, tar om, jämför. Det tar tid. Men det är ren njutning.

Mitt i texten finns författaren, det råder inget tvivel om att det är fiktion jag läser. Teddy är dessutom en fiktiv gestalt på två nivåer, i romanen jag läser och i barnböckerna hans faster skriver, som baseras på delar av honom själv. Mot slutet av romanen, och ännu mer i efterordet, blir det dock snudd på för tydligt hur intresserad Atkinson är av det fiktiva, av fiktionen i sig.

En gud i spillror är läsarens bok, författaren är generös med oväntade gåvor, små askar med betydelsebärande innehåll, oväntade korsande händelser och ibland lustigheter. Atkinson gör mig alldeles läslycklig.

Vattnet drar i Gästrikland

Människor blir som förbytta, våldsamma, drabbade av galet begär. En ung kvinna hittas död, en annan försvinner på märkligt vis. Beata är en av de som ser saker hända, hennes värld skakas om. Amuletter säger Gunhild ska skydda, men vem är hon den där udda kvinnan i skogen? Några är märkta och extra utsatta och drabbade av detta vansinnesonda. Någon har fått ett okontrollerat vapen, hur hanterar Viktor sitt övertag? Vad är det egentligen för mörka, destruktiva krafter som frigjorts i Vattnet drar?

Författaren belyser de otäcka händelserna ur flera perspektiv - här är de direkt drabbade som inget vet, den lokala journalisten som fått jordens scoop, de som väntat på att krafterna ska vakna osv. Men även utan de mystiska krafterna och ondskan pulserar bruket och landskapet där allting händer av oro. Unga människor köper hembränt av hemvävda gangsters, de där som blev kvar och inte tog sig loss. Det är ett i utkanten bortglömt samhälle i moraliskt förfall. Det finns de som tagit sig därifrån, några hamnade i Gävle. Och nog är det roligt läsa om staden jag bor i! Jämfört med stackars Hofors är bilden av Gävle riktigt smickrande... Men ett stort mörker vilar över Gästrikland.

Språket höll jag alldeles på att glömma - det är så rätt för den här texten. Det är direkt och fräckt och fräscht och oväntat. "Gullsjuk" t ex ja, men självklart.

Nog har vi bara gläntat på dörren till Madeleine Bäcks värld i Vattnet drar? Jag ser fram emot de två kommande delarna.