Gott nytt läsår!



Det nya året inleds med heltidsstudier, jag planerar att fördjupa mig lite i teaterns spännande historia. Mellan dramerna hoppas jag ha lust att läsa en och annan roman. Oplanerade resor finns att se fram emot och, hoppas jag, mängder av kultur att ta del av i Gävle och annorstädes. Planen är att njuta och att välja med omsorg.

Hoppas något mycket gott väntar på dig!

Ps Skriv under för Johan Persson och Martin Schibbye 

Läsutmaning: AUGUST STRINDBERG 2012

För ovanlighetens skull så har Hermia bestämt sig för att vara med i en läsutmaning/uppmaning. Jessica/Ord och inga visor inspirerar till läsning av August Strindberg med anledning av Strindbergsåret 2012. Jessica skriver så här:

"Utmaningen går ut på att under 2012 läsa fyra (eller åtminstone absolut minst tre) valfria Strindberg-titlar. Jag tycker bäst om när tyglarna är hyfsat fria så jag tänker mig att utmaningen sträcker sig över hela året. Man kan alltså ha några månaders paus mellan varje Strindberg-bok om det känns behövligt."

Och som Jessica konstaterar - författarens produktion är stor (oändlig?) och där finns mycket olika sorters texter att välja mellan.

Så jag hänger med in i Strindbergsåret och hoppas att du gör detsamma! Titta in hos Jessica, notera ditt intresse. Även för blogglösa går det alldeles utmärkt att vara med.

Några fina minnen juli-december 2011

Juli

Bultande bankande skildring av en numera favoritförfattare

Augusti

Vilken överraskande intressant, levande och läsvänlig bok

September

En kometdebut som väckte stor läsförnöjelse

Oktober

Mållös först. Sedan lyckotårar



November

Fin novemberläsning - en saga från Bukarest

December

Som Maria Gripe för vuxna - magiskt och finurligt

Läs mer här om årets andra läsupplevelser.

Några fina minnen januari-juni 2011

Januari

Proust i Paris - fin inledning på nya året och på ett evighetsprojekt



Februari

Åh Patti - en biografi att älska för en oälskare av biografier

Mars

Obehagligt av författare som nästan gjorde mig starstruck på mitt bibliotek

April

Om olycklig kärlek, läste med besatthet



Maj

Visst har även jag fastnat i Min kamp

Juni

Den fina lilla romanen vann över plankskrapandet

Läs mer här om årets andra läsupplevelser

Kan Lisa så kan jag

fast kanske inte riktigt just nu. Denna bok som jag en gång påbörjade vill jag verkligen läsa, jag tror den skulle ge mig något stort. I tanken nu bloggaren, som kallar sig Tehme Melck, som gett romanen en ny chans (lykke til!). Läs gärna hans tankar om bokval. Med all den litteratur som finns är vi så illa tvungna att välja. Valet och vad jag faktiskt vill läsa i mitt liv, blir på något vis alltmer viktigt. Varken läs- eller livstid är ju evig.

Bilden förstås från den här fina sidan.

På besök i 1700-talet

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Ur ”Den nya skapelsen” av Kellgren

Jo, visst kom läslusten tillbaka lagom till jul. Först värmde jag upp med Jane Austens brevroman Lady Susan, och efter den var jag strax igång med Carina Burmans debutroman Min salig bror Jean Hendrich från 1993.

Romanen handlar om den svenske poeten Johan Henric Kellgren (1751-1795) och det är genom två personer som var honom nära, som Burman låter berätta hans livs historia. Berättarna är prästen och äldre brodern Jonas Kiellgren, samt grosshandlarfrun Hedda Falk, som under flera år är skaldens älskarinna. Burman har gett dem kvicka röster som skriver om poeten men lika mycket om dem själva och om det 1700-tal de lever i.

Kellgren är en vacker och utlevande man som alltsedan unga år varit en verklig kurtisör och förfört så gott som alla kvinnor i sin närhet. Hans väg går från hemmet i Västergötland, via studier och informatorskap i Åbo, till en högre ställning i Stockholm. Han är hela tiden sjuklig, förutom att hans lungor är klena så har han haft syfilis flera gånger.

Tiden som skildras gör sig väldigt väl i både litteratur, film och tv-serier – särskilt när det som här är de fina salongerna som beskrivs. Burman skrev sin avhandling om Kellgren och torde kunna tiden väldigt väl. Hon förser också sin roman med många tidstypiska detaljer vilka bidrar till att skapa bilder i huvudet hos mig som läsare. Här är gott om färg, form och smak och man svänger sig med ”fransöska” ord och ändelser.

Och så är här förstås snille. För det här är vid tiden för Svenska Akademiens instiftande och Gustaf III är kungen på modet. Johan Henric Kellgren väljs in som en av de allra första aderton. En av romanens höjdpunkter är när instiftandet sker, inför publik. Och det är fascinerande att vi än idag, så många år senare, fortfarande har en akademi som verkar i samma form. Vid 2011 års högtidssammankomst i Börshuset handlade Horace Engdahls direktörstal om kulten av författaren – och om hur det kunnat gå så långt som idag när författaren är en kändis bland andra. En förkortad version av talet finns med i julaftonens DN. Engdahl skriver

""Ära store Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla samhällsområden framställas till eftervärldens beundran och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en liknande namnkunnighet."

Det var dock inte, enligt Engdahl, Gustaf III:s avsikt att det skulle gå så långt som idag. I Burmans roman tecknas Engdahls företrädare Kellgrens minne på ett levande och ärligt sätt av de båda som Burman gett röst. I romanen framstår han som en av vår tids stora (pojk)idoler – han göra alla kvinnor helt kollriga av kärlek och begär. Dessutom lystrar männen till hans ord och Kellgren var inte utan åsikter utan kritiserande både kung och kyrka, vilket framkommer i romanen. Det kan gå hett till - i diskussionen såväl som i sänghalmen.

Burman bygger skickligt upp en illusion, hon återskapar 1700-talet, framför läsarens ögon. Jag har inte läst allt hon skrivit efter Min salig bror Jean Hendrich men jämfört med t ex de deckare där hon också leker med genre och tid så tycker jag att förstlingsverket sticker ut  – hon toppar redan från första ordet. Det sista ordet här låter jag dock gå till älskarinnan Hedda Falk, en underhållande berättare:

"Då såg jag att han stod och pratade med en kvinna, en annan kvinna! Håret var pudrat, hon bar enbart en charle över klänningen, som var så djupt décolleté att tittarna kikade fram. De var onaturligt röda, liksom huden var osannolikt vit. Av gestalten verkade hon ung, kanske i min egen ålder. Min läsarinna förstår vilka djup av jalousie jag gick igenom!"

God jul kära läsvän!

Om läsorken kommer tillbaka går julen, litterärt sätt, i 1700-talets tecken. Den välgjorda svenska tv-serien Anno 1790 har gjort att jag vill ta del av mer om det århundradet. Så därför läser jag en bok som jag länge tänkt läsa - Min salig bror Jean Hendrich (1993) av Carina Burman.

Jag önskar dig en fridfull jul, med eller utan julklappsböcker.

Där den nu nedbrunna Gävlejulbocken stod, står nu flera små i olika skepnader...



Gilla vintern

"Det hade blivit mildare i luften. Man såg ingenting omkring sig för fallande snö och mumintrollet greps av samma hänförelse som han brukade känna om somrarna när han vadade ut i sjön. Han slängde badkappan av sig och kastade sig raklång i en driva.

Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!"

Ur. Trollvinter av Tove Jansson


Själv tycker jag mörkret sänkt sig även över dagarna, men snart vänder det och med ljuset kommer kanske, förhoppningsvis, även energi och läsork tillbaka.

Fynd i hyllan

Ibland hittar jag skatter på mitt bibliotek. Som det här omslaget till en persisk utgåva av Marcel Prousts romansvit.

Eller den här lilla oansenliga sötnosen, som lägger sig rätt i handen.

Texten bör dock läsas med förstoringsglas för att rädda ögonen.

Kanske är den en avlägsen (och åldrad) släkting till det där nya pocketformatet?

Tvillingmysteriet

Det var ett tag sedan jag läste så begärligt som när jag i helgen slukade Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det känns nästan lite ohälsosamt, lite för girigt att läsa på det där sättet men så är romanen också upplagd som en thriller med stark bladvändareffekt. Det går inte att inte dras in i historien om Daniel som hälsar på sin tvillingbror Max på hälsoanstalten i dalen. Max har det ekonomiskt svårt där, i det som verkar vara paradiset, och ber Daniel göra ett snabbt skifte. De ikläder sig varandras roller för att Max ska kunna lämna platsen där han befinner sig för att sona sina synder. Några enklare brott, kanske. Daniel går egentligen inte med på iscensättningen men Max är van att få sin vilja igenom. Undan för undan går det upp för Daniel – och läsaren – att allt inte är så idylliskt som det ser ut. Det vilar ett stort mörker över Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn.

Hermanson målar en stämning och skapar en dragningskraft som det inte går att värja sig mot. Det är en skrämmande och tankväckande skildring som väcker frågor om sjukt och friskt, om människans frihet eller fångenskap. När fartblindheten lagt sig tänker jag att själva drivet i boken ibland tar över på bekostnad av personteckningen och att historien tvingas i bakgrunden av mer uppseendeväckande effekter. I texten finns också ledtrådar, som för en pusslare avslöjar väl mycket av vad som komma skall. Bortsett från det så är det en stark läsupplevelse, inte helt olik Patient 67, som får både hjärna och hjärta att arbeta lite extra.

Kvällens meny

Förrätt

Toast med kungslaxrom, crème fraîche och torkad gräslök

Huvudrätt

Hälleflundra i kokosmjölksås spetsad med chili, vitlök och lime, råstekt potatis

Efterrätt

Fondants à la Gaêtan med passionsfruktsås

Ost

Taleggio

Dryck

Rotari riserva 2007

Sällskap

Kärasten och teven

Så här ser det minsann inte ut varje lördag, men idag är det ju Nobelmiddag. Idag är det verkligen det.

TT

Snart är det dags att piffa till sig inför eftermiddagens och kvällens stora baluns. Tre rätters middag ska serveras och god dryck avnjutas. Idag blir det middag framför tv:n.

Det är vackert.

Midvinter
Ett blått sken
strömmar ut genom mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen (1996)

Lillemor och Babba

Kerstin Ekman har jag inte läst sedan Skraplotter kom 2003. Att läsa Grand Final i skojarbranschen är som att möta en helt ny författare vilket stämmer så väl överens med den historia som berättas.

Att vara författare kan vara rätt tufft, det inser Barbro "Babba" Andersson tidigt vilket ju leder fram till att hon lierar sig med Lillemor Troj som får bli författarskapets ansikte och röst utåt. Det kanske är den skrivandes heta dröm att slippa kuska land och rike runt för att möta läsare, framträda i tv och på mässor. Att bara kunna skriva, slippa vara utåtriktad. Lillemor och Babba drar lösningen väl långt, och med stor risk för avslöjande. Samtidigt som de är så beroende av varandra, den ena rollen av den andra.

Jag känner mig inte direkt bortskämd med den här sortens historier där tonen är lätt, innehållet djupt och smart och språket kvillrande. Romanen landar perfekt i autofiktionens tid, med sina ironier och cynismer. Berättelsen om de två kvinnorna hade gärna fått fortsätta i fem band till.

Som bibliotekarie bidrar jag till att kapa skrivtiden för författarna genom att boka dem till författarkvällar, där de sitter på podium som små djur för att klappas av hängivna läsare. För läsaren tror jag att det här mötet betyder någonting, att få höra författaren själv berätta. Samtidigt önskar jag att de bästa historieskaparna slapp detta. Att de fick skriva fritt och ostört. Så att det blev ännu fler sådana här starka romaner.


Läs också vad t ex Anna/Och dagarna går skriver eller Lennart/Den långsamma bloggen

Drömmaren och sorgen

Alltsammans, varghunden och hans grönklädde herre, den kusliga tystnaden, gläntan och det sällsamma ljuset, tycktes mig lika overligt som en tablå, en lek med solljus och skuggor. Förvirrad kom jag på fötter, osäker på om jag drömt alltsammans. Kanske hade jag verkligen somnat?

När Vixxtoria valde digitala julklappar som generöst delades ut i bokbloggsvärlden för två jular sedan så träffade hon alltså verkligen mitt i prick. I alla fall i mitt fall. Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen (2006) var den precist utvalda boken som jag nu äntligen har läst.

Tiden pulserar fram och tillbaka i romanen, som inleds med en brevväxling i vårt eget nu. Ordet förs sedan till större delen av arkitekten Lars Israel Wahlman. De minnen han delar med sig av spänner från 1800-talets sista år, då hans karriär tar vid, till det som är hans eget nu, midsommarafton 1952. Han har alla tider intakta, bevarade inom sig och låter tankarna flöda denna sommardag samtidigt som de sätts på pränt. Han är nu en gammal man boende i Stockholm, från sitt fönster ser han Engelbrektskyrkan som han ritat. Hans tankar kretsar mest kring det slott han uppförde i Halland, på uppdrag åt de skotskättade makarna Blanche och James Fredrik Dickson. Tjolöholms slott. Så långt stämmer berättelsens yttre fakta med verkligheten.

Men detta är inte någon biografisk skildring i vanlig bemärkelse - den är ett drömspel, en saga, en magisk skapelse om liv och död fylld med sammanträffanden som korsar tiden. Flera gånger tänker jag under läsningen på Maria Gripe och på hennes förmåga att väva in drömvärlden och den fantastiska världen i den reella. Ja, jag tänker mer på Gripe än på den magiska realismen hos t e x Murakami eller García Márquez. Kanske för att de båda svenska författarna i tonen påminner om varandra, kanske för att jag hos båda finner schackpjäser och levande dockor?

Wahlman vandrar mellan dröm och vakenhet, hans liv har en "drömsk dimension", vilket ger märkliga ibland obehagliga scener som förvrider läsarhjärnan. Ibland tappar jag greppet när jag läser, osäker på vad som egentligen händer (om det nu finns något sådant "egentligen" i litteraturens värld). Samtidigt som romanen väcker frågor ökar den min allmänbildning. Det går inte att läsa utan att också ta reda på mer om arkitekten, om slottet, familjen Dickson och Maria Stuart som även hon har en roll i romanen. Och så finns här Shakespeare, fast kanske inte så framträdande som jag först trott. I Harriet Bosses, skådespelerskan som Wahlman beundrar så och vid ett tillfälle får kyssa på handen, avbild målas t ex Puck från En midsommarnattsdröm som prydnad på väggen (taket?) i slottet. Men också i pjäsen förändras seendet, tar dröm och sömn vid, och i Wahlmans nu är det ju faktiskt midsommarafton. Kopplingen till det komiska dramat var ju också en av anledningarna till att Vixxtoria valde den här boken till Hermia Says, eftersom bloggen fått sitt namn inspirerat av just En midsommarnattsdröm.

Nu har jag skrivit ett längre inlägg om romanen utan att egentligen säga något om handlingen i den. Jag tar sats, ska ge ord, men den glider undan, beter sig mystiskt. Om den påminner om något annat jag läst i år så är det kanske Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu, men allra mest är den sin alldeles egen. En alldeles egensinnig skapelse. Drömmaren och sorgen bör avnjutas lugnt, sakta och med öppet sinne. Då får du en på många plan fantastisk läsupplevelse. Det kan jag lova.

Läsning på rad

Här hemma radar de biblioteksreserverade böckerna upp sig som pärlor på ett band. Och det är tur det för så här dags, när vintermörket trängt in i själen och det känns som ett brott att kliva ur sängen på morgonen, är läsa ungefär det enda jag vill och orkar göra när jag kommit hem från jobbet. Kanske är det likadant för dig?

Jag börjar från slutet med Grand final i skojarbranschen - boken och jag fann varandra direkt. Franzens Frihet har dock fått krypa tillbaka till biblioteket oläst. Imorgon ska jag göra ett försök att berätta om och fånga den igår utlästa Drömmaren och sorgen som hållit mig i ett magiskt grepp de senaste dagarna.

Giddy-yap giddy-yap giddy-yap it's grand

I väntan på snön kan vi väl lyssna på min vinterfavorit?

"Kalibrera" - ett ord nära dig

Det är trevligt när ordförrådet utökas, ges ny bredd. Ett nytt ord för mig kom in i vokabulären för första gången för sex år sedan när jag träffade min numera make, som är något slags ingenjör. Ordet är "kalibrera".

Enligt SAOL betyder det att anpassa eller justera med hänsyn till mått. Det är en i huvudsak teknisk term, om man vill fördjupa sig i vad detta innebär kan man läsa vidare i t ex Wikipedia. Själv har jag i alla fall en vag uppfattning om vad det är, jag förstår på ett ungefär.

Kanske är det inte något nytt att ordet används också i andra icke-tekniska sammanhang? Men bara idag har det dykt upp i texter jag läst: Först i DN i recensionen av Pedro Almodóvars nya film där Kerstin Gezelius skriver: "Det lite nyerövrade, hyperstylade bildspråket var inte kalibrerat ännu, inte heller intrigen och skådespeleriet."

Och så i GP, i en intervju med Svante Weyler avslutar förläggaren svaret på en fråga om hur han balanserar måste-läsandet med det lustfyllda läsandet med orden "Då kalibrerar jag mitt litterära omdöme."

Kanske är det en trend? Ingen aning... Något slags förfining av kulturella uttryck eller upplevelser kanske. Jag är dock lite nyfiken på vad själva "måttet" eller "normalen" är i sammanhangen ovanför.

Digital julklapp anno 2009

För två år sedan delade Vixxtoria/Om böcker som jag hunnit läsa (när börjar hon skriva igen?) ut en hel drös med digitala julklappar. De var perfekt utvalda, noga motiverade och generöst skänkta till andra bokbloggare. Hermia Says fick bok som jag förstås blev väldigt nyfiken på och som jag trodde att jag skulle börja läsa på stört. Så blev det inte - men nu har jag lånat hem min julklapp från biblioteket.

Boken är skriven av en av årets Augustprisnominerade författare, Eva-Marie Liffner, och har titeln Drömmaren och sorgen. Boken var så lockande att den slog undan tegelstenen Frihet. Liffner väver samman dröm och verklighet, saga och liv. Jag har läst en bit och det är litterär magi - en magisk läsning. Vilken oerhört bra val av Vixxtoria, och vilken fin julklapp!

Alla vill vara Beatles

Hemma under sängen väntade en bok som jag inte hann avsluta innan resan, men igår läste jag de sista kapitlen i Beatlesmanifestet (2006) av Einar Már Guðmundsson. Det är en rapp historia, med en lite dovare klangbotten. Vi befinner oss i Reykjavik och rör oss i kretsen kring Jóhann, som är klassens clown. Han och hans vänner drömmer om att bli stjärnor i likhet med grabbarna i The Beatles - och de drömmer om kärlek. I korta kapitel berättar författaren om de unga islänningarnas 60-tal, om deras drömmar och upptåg och om den nakna verkligheten. Det är en historia lätt att leva sig in i och kanske skiljer den sig något från författarens övriga verk? Det var länge sedan jag läste något av Guðmundsson men jag minns t ex Fotspår på himlen som mer poetisk och undanglidande. Jóhann finns med i ett par andra av författarens böcker, i Riddarna av runda trappan och i någon mer, det känns fint ha möjlighet att träda in i hans värld igen.

Guðmundsson (född 1954) är nästan årsbarn med en av mina favoriter, norrmannen Lars Saabye Christensen. Och nog finns det likheter mellan dem, mer än åldern. De har båda skrivit en bok med "Beatles" i titeln som utspelas under 60-talet, i kretsen kring några tonårskillar som drömmer om att bilda band och vara som Beatles. Runt dem finns ett komplex av familj, vänner - av relationer. Författarna skriver också bägge två medryckande men med ett mörker och allvar som gör texterna djupa och sköna. Beatles av Christensen var en av sommarens stora läsupplevelser. Beatlesmanifestet av Guðmundsson en av höstens.

Skriv för frihet

Istället för att öppna en lucka i julkalendern - skriv ett brev! Amnesty startar kampanjen Skriv för frihet den 1 december. Under tio dagar skickas tio brev, ett för varje dag till stöd för människor som inte får göra det du och jag får - skriva och uttrycka sig fritt. Breven finns redan klara att underteckna, den elektroniska vägen. Och så tänd ett ljus den 10 december.

Jag tror man kan delta även om man inte är medlem (fast som läsare och älskare av det fria ordet bör man förstås vara medlem!).

Det här hör inte riktigt hit, fast det handlar också om ordet. 18.29 poetiska minuter Titta! Bara gör det.

Från tegelsten till tegelsten

Under vistelsen i Rom läste jag en roman som länge funnits bland de böcker jag så där diffust vill läsa, någon gång. Vart jag än gick så släpade jag med mig Rött och svart av Stendhal. Men hur skriva om en nutida läsning av en sådan klassiker? Ett försök nedan, som inte är något för dig som gillar korta inlägg, och som i min förkylningsdimma känns ytligt och grunt...

Romanens huvudperson är Julien Sorel som växer upp som något slags illa omtyckt hackkyckling, med en hårdhänt far och elaka bröder. Bondpojken Julien får dock rykte om sig att ha ett gott läshuvud med en känsla för det latinska språket – han är en fena på att utantill recitera långa stycken ur Bibeln. Så får han plats som informator i borgmästarfamiljen de Rênal, med uppgift att bilda barnen. Eftersom Julien är en ung streber, som inget hellre vill än att få tillträde till de fina salongerna, till en plats i samhället och till rikedom, så är det en välkommen förändring i hans ledsamma liv. Den unge mannen inleder dock i all hemlighet ett kärleksförhållande med madame de Rênal. Eftersom detta utspelas i en mindre ort i 1830-talets Frankrike så är det på förhand dömt att misslyckas. Förvecklingarna tilltar och Julien tvingas lämna familjen de Rênal.

I romanens andra del har Julien trätt in i prästseminariet i Paris. Det är hans nya språngbräda till det fina livet. Men inte heller här finner han sig tillrätta bland kamraterna. Han får inte den ställning han hoppats på i seminariet. Men han har bundsförvanter och hamnar som sekreterare hos markis la Mole, i en ståtlig familj där han också får husrum. Julien får alltmer avancerade uppdrag, blir utsatt för fara och blir kanske t o  m utnyttjad i sin uppåtsträvan, men han ser också alltmer krasst på den miljö han vistas i. Markisens unga dotter Mathilde är också uttråkad, eller understimulerad, och söker äventyr. Deras möte är början på en krånglig passion. Julien och Mathilde inleder något slags förhållande, som kan gå från berusande kärlek till största hat på en och samma dag. Och naturligtvis är det inte ok att de träffas! Hur mycket är de villiga att riskera för att faktiskt få varandra? Om de nu vill ha varandra.

Jag har inte funnit mig helt bekväm med alla de 600 sidorna Rött och svart, det ska erkännas. Den har bitvis tråkat ut mig men ändå, än mer, roat och berört och förfärat. Det har varit speciellt att läsa en roman om en så pass obegriplig, och i vissa stycken riktigt osympatisk person, som Julien Sorel. Han ser sig själv stå så högt, samtidigt som han i andras och även i författarens ögon är en udda, underlig figur som ger ett annat intryck än det han själv tror. Han vet sällan sitt eget bästa och ser inte vad som faktiskt händer omkring honom, han lever till stor del i sin egen värld. Författaren skriver med ett överseende, och med någon slags ömhet för sin bortkomne, ibland dumdristige, och stolta huvudperson. Men visst finns det Juliennar även idag? Människor som vill ta sig framåt och uppåt, som söker status - kosta vad det kosta vill... Och som ser världen enkom ur sitt eget perspektiv. För Julien är livet på sätt och vis ett spel, och människor pjäser som kan användas för att komma ett stycke närmare mål.

Till sin berättelse fick författaren inspiration av ett rättsfall som ägde rum i Frankrike, vad det handlar om kommer läsaren till del i slutet av historien. Och trots att detta är en klassiker var det inte bekant för mig på samma sätt som t ex slutet i en annan oläst bok Anna Karenina. Rött och svart hade en nunärvaro och aktualitet då den gavs ut 1831 eftersom den skildrar händelser som tilldrog sig 1830. Dess språk är också levande och fräscht, Stendhal skapade något nytt som författare och bröt med romantikens sentimentalitet genom att skriva på ett rakare och mer ironiskt vis. Det uppskattar vi idag, men han gjorde ingen succé med sin roman i sin samtid.

Så här i efterhand tänker jag att detta inte var någon alltuppslukande läsupplevelse, men visst är det en läsbar roman vars bäst-före-datum inte passerats, och nog inte kommer att passeras. Med mig från läsningen tar jag inte partierna om fransk politik, om sammansvärjningar och annat. Jag tar med mig minnet av Julien. Arme Julien.

Nu är det dags för nästa tegelsten, Frihet av Jonathan Franzen. Jag är själv nyfiken på om jag kommer att stämma upp i hyllnings- eller dissningskören.

Arrivederci Roma!

Så är 7 dagar i Rom avslutade. Med oss hem har vi, förutom goda minnen, smaker, konstböcker (som maken inhandlar med nästan besatthet) och varsin förkylning av det bombastiska slaget.

(Hm, vänd på huvud eller skärm så blir det rätt...)

Stort tack för kommentarer och för läsning här de senaste dagarna - och för att du "rest" med oss. Eftersom jag ser mig som en rätt medioker fotograf är jag extra glad över att bilderna uppskattats... Jag gillar också tanken på möjligheten att ha stött i en annan bokbloggar i folkvimlet, sedan det visat sig att Mind the Book/Camilla var där samtidigt.

Till morgonteet i morse bläddrade jag i den hemmaglömda Floden som delar staden (som jag skrivit om tidigare), det grämer mig att den just glömdes kvar för den hade varit en perfekt initierad guide. Läser om igen att Nanni Moretti, filmaren, har en egen biograf i Trastevere (den där de visat Heimat 2). Moretti. Ja, men det är ju han som gjort filmen som går nu - Vi har en påve! - som Kulturdelen/Jenny B skrev om häromdagen! Tänk om jag vetat det, då. Rom är en evig stad på flera sätt. Aldrig blir man klar med den, så mycket finns där att upptäcka.

Nu ska här pyntas för advent, väskorna packas upp och Rött och svart läsas ut (lite trögt går det allt, kanske jag borde göra som du, Maggie, och se filmen?). Nu måste jag växla om och försöka finna ut mesta möjliga av mitt Gävle. Finns det någon Gävlebo där ute som kan tipsa om något trevligt, något jag ännu inte upptäckt?

7 dagar i Rom

I lägenheten vi hyr finns en liten hylla med böcker där bland annat Elizabeth Gilberts Eat, pray, love står. Jag bläddrar igenom hennes avsnitt om Rom, där hon äter sig lycklig. I boken, men kanske framförallt i filmen, föreställs nästan matorgier. Det är sköna bilder av njutning. Rom är ju en stad som, liksom t ex Paris, fyller minnets näthinna med just bilder. Audrey Hepburn som en prinsessa på vift charmar också romarna och filmen visar upp stadens alla sevärdheter på ett tilltalande och lockande sätt.

Den egna upplevelsen av Rom har kanske inte direkt det helromantiska skimmer som filmerna och böckderna förmedlar, men nog är det trots förkylningströtthet mysigt promenera hand i hand genom staden, hoppa åt sidan för förbisusande vespor, stå vid bardisken och dricka en 1 euros cappuccino som smakar ljuvligt och se hattparaden på Campo di Fiori.

Men det finns ju en annan sida också. Som alltid. Jag vänder blicken mot skavankerna, ser tillkortakommanden, det utnötta och de utstötta.

För sorgligast och mest beklämmande är att se de bylten av människor som sen kväll ligger på tågcentralen, i fönstersmygar, på trottoarer - ja, där det finns plats. Rom - en stad där La dolce vita och dess motsats finns sida vid sida.

Så, vad gör jag? Ingenting! Inte här, inte nu. Men det finns många möjligheter att hjälpa, att bidra till att andra människor får det en liten smula bättre. Så kommer jag i julhandeln att tänka på
Frälsningsarmén
RIA - hela människan
Stadsmissionen

1 dag i Siena

För mig ger det att resa i resan en alldeles extra känsla av frihet. I Italien är det rätt smidigt också att göra sådana utflykter eftersom tågen verkligen går som på räls. Så drog vi igår till Toscanska Siena, ca 3,5 timmar med tåg från Rom.

Men vad kan egentligen en dag med ett sådant här surt horoskop ha i beredskap åt mig?

Skönt upptäcka att det istället finns massor av fina stjärnor i Siena, som sätts på plats just när vi är där. I denna lilla, till skillnad från Rom rena och lugna stad, pyntas för advent.

Vi håller oss till den äldre delen av staden, den med torget som vartannat år fungerar som kapplöpningsbana.

Hus av i huvudsak tegel kantar torget och här på en restaurang intas den godaste risotton - tillagad av nästan ingenting.

Utsikt över Siena kan man få från rådhustornet vid torget

men vi väljer att klättra upp på balustraden i anslutning till den vackra domen istället för att se det böljande landskapet.

Sedan följer promenad fram och tillbaka på de små gatorna eller shoppingstråken. Någon julklapp inhandlas och något sött intas

Sedan är dag dags att ta tåget tillbaka till Rom. Den horror horoskopet varnade för har jag inte märkt av. Men idag känner jag mig rejält låg - sänkt av förkylning - så det ser ut att bli en lugn avslutning på resan. Två dagar kvar nu.

Det ÄR Tomas tid nu!

Det har jag ju redan sagt...

Grattis Korparna! Grattis Tomas Bannerhed!

7 dagar i Rom

Hermia Says har tillfälligt genomgått en metamorfos och blivit en renodlad reseblogg. Du som läser här för litteraturens skull är välkommen tillbaka om några dagar...

Idag har vi traskat runt i novembersolen i Trastevere, stadsdelen med de slingrande gränderna.

Här finns bland mycket annat en mängd restauranger, flera biografer samt ost- och vinbutiker,

ett par fina profumerier och en svensk Ordning & Reda. Flera kyrkor finns här också, bland annat Santa Cecilia. På den här platsen sägs detta musikens skyddshelgon ha lidit martyrdöden år 230 e.kr.

Historien är ryslig och överskuggar den värsta deckaren: Efter att ha misslyckats med att skålla henne till döds valde man metoden halshuggning. Framför altaret finns en vacker staty av helgonet, som även är beskriven i boken Floden som delar staden (som vi glömde kvar hemma på köksbordet..) Skulpturen är vilsam att betrakta.

Vårt nästa stopp, parken Villa Sciarra, visar sig tyvärr ha stängt just idag. Det är synd för den verkar väldigt fin så som den beskrivs i guideboken med små lusthus och statyer. Istället drar vi oss nedåt igen,

och snirklar oss tillbaka längs med Trasteveres gränder - en ost och en flaska vin rikare.

Imorgon kanske vi byter Lazio mot Toscana och tar tåget till Siena. Men först en stunds vila, för det tar på krafterna att vara flanör.