Billiga pärlor

Ett citat ur Den stora sammankomsten apropå en viktig fråga som Jessica/Ord och inga visor väckt:

"- Det är en sak som förundrar mig, sa jag till Quedal. Världslitteraturen är full av sköna berättelser och sagor, visdom, poesi och levnadsråd - men människorna tycks hålla dessa rikedomar för intet. Varför värdesätter inte människor de pärlor som de stora klassikerna är, klagade jag.
- Därför att de får dem för billigt, sa Quedal.
- Vad menar ni?
- Föreställ er en juvelerarbutik där diamanterna var lika billiga som de slipade glasbitarna. Vad tror ni skulle hända?
- Alla diamanterna skulle gå åt i ett nafs, sa jag.
- Inte alls. Det första som skulle hända vore att folk inte skulle känna igen dem. Det andra att de skulle tappa intresset för dem."

Knut och den stora sammankomsten

I den andra boken om Knut, Den stora sammankomsten (1990), har huvudpersonen lämnat Paris och återkommit till Göteborg. Här möter han den akademiska eliten, och Claes Hylinger bjuder på en uppvisning av lite udda, galande, typer. Det är lite långtråkigt för Knut som längtar tillbaka till Paris där allt tycks hända. Han reser också tillbaka dit, bl a för att återse den vackra Charlotte som han mött där och för att förbereda ett seminarium han ska delta i i hemstaden.

För att få bukt med tristessen hörsammar han en inbjudan om sommarvistelse på den danska Klosterön. Här bor munkar, ständigt salongsberusade av kråkbärslikör, som driver en uthyrningsverksamhet till andra sorters andliga rörelser. Knut blir betraktaren till detta "spektakel" i new age-anda och kritiken mot dessa människor som söker livets mening på det ena mer udda sättet än den andra är inte direkt vass men underhållande. Knut sitter till slut en stund varje dag i klosterträdgården, han läser böcker, ser det som händer omkring honom. Han får sällskap av personer som hoppar av de olika rörelserna, terapierna och gymnastiska sessionerna. Istället berättar de om sig själva för varandra, om varför de hamnade där. Romanens scener för tanken till Decamerone. Något de inser är att lyckan inte finns i självspäkningen eller i att följa i yogins spår.

Knuts livsfilosofi har blivit den att när han inte vet vad han ska göra, så gör han ingenting. Eller så reser han tillbaka till Paris. Knut må söka, men något av romanens budskap tycker jag är att äventyret bor i vardagen, att det inte pågår något mer spännande någon annanstans än där just du är, just nu. Så blir den stora sammankomsten som Knut väntar på något helt annat än han föreställt sig.

I denna roman fortsätter klurigheten, det finns en mildhet och vänlighet i de möten mellan människor som Hylinger skildrar. De som funnit sig tillrätta i livet möter enkelt, utan tillgjordhet och rättframt sina medmänniskor, och ser dem. Bokens tilltal har ändrats något, författaren/Knut vänder sig ofta direkt till läsaren - till ett "er" eller "ni". Men tonen träffar hela tiden rätt. Mina tankar efter att ha läst ut boken spretar åt olika håll, det är svårt sätta ord på läsupplevelsen. Och jag skriver med tanken att jag missar något, att jag inte förstått alla bitar. På samma sätt som Knut ibland tänker att livet pågår någon annanstans, tänker jag att den rätta läsuppfattningen finns, men kanske någon annanstans. Fast att uppleva Den stora sammankomsten på det sätt jag gör är storartat, i all sin litenhet.

Nu väntar bok nummer tre.

Apapapapapap

Nu när höstmörkret tätnar känns det extra viktigt att göra saker som får en att må bra. För mig kan en sådan sak vara att gå på konsert. Så igår efter att ha ägnat en del tid åt Knut och åt vissa hemmabestyr åkte vi till Gävle konserthus för att höra Gilles Apap som violinsolist samt se honom leda Gävles fina symfoniorkester.

Förhandssnacket bland kollegorna på biblioteket talade om Apap som en underhållare som kan bryta in i de klassiska verken och leda melodin in på andra vägar. Att han inte drar sig för att både vissla och sjunga. Det lät lite apart... Och visst stämde ryktena, det var en lekfull ledare som såg till att orkestern fick visa upp sitt breda register av toner och rytmer. Men det var inte någon lustigkurre som ledde symfonikerna - med stor respekt för och känsla spelades de klassika verken, med en lätthet och chosefrihet som var njutningsfull. Apap beskrivs också som en av de riktigt stora violinsolisterna.

När jag går på konsert här hemma känner jag igen kanske 2/3 av det som spelas. Den här gången var verken i programmet - Mozarts Violinkonsert nr 4 D-dur, Mendelssohns Symfoni nr 4  och Rossinis Uvertyr till Barberaren i Sevilla - bekanta sedan tidigare för mig, medan de tillagda numren som bl a innehöll irländska toner var nya. Det var en lätt och ledig afton: Mendelssohns Symfoni nr 4 kallas också "Den italienska" och skrevs inspirerad av en vistelse i Italien, kompositören själv blev dock aldrig riktigt nöjd med den, vilket är svårt att förstå idag när den låter så oändligt skön. Och Rossinis Barberaren i Sevilla är en lättsam opera, jag har sett den i en version där huvudpersonen gestaltades som tupp. Och Mozart är ju Mozart - som i Apaps tolkning blir något mer, något lekfullt. 19 år var Mozart när han skrev konserten, jag hade inte uppnått mycket vid samma ålder...

De glada tonerna, den  sköna stämningen och den sprittande orkestern var precis vad jag behövde denna mörka höstkväll. Jag var inte ensam om att lämna konserthuset med ett stort varmt leende.

Fredag hos det hemliga sällskapet

En fri fredag idag, inför en hel helg på biblioteket. Jag har trevligt sällskap av ett hemligt sällskap och särskilt av en av medlemmarna - Knut. Under några veckor har jag tänkt en del på Claes Hylingers romanfigur, som jag läst om tidigare. Det är en alldeles speciell ton i romanen Det hemliga sällskapet (1986) som är första delen av tre som handlar om just Knut, som jag velat vara med om igen. Så nu har jag läst den första delen på nytt.

Knut Johansson är studenten, en göteborgare, som får jobb som assistent hos en litterär idol i Paris. Knut packar väskan och reser mot ett äventyr. På vägen möter han olika människor som på olika sätt påverkar hans tankar och han börjar sitt arbete, som är ganska bekvämt och ger mycket tid för promenader och nya bekantskaper. Tyvärr är hans ekonomiska förutsättningar inte så goda som han trott, och han övertrasserar sitt representationskonto med råge. För att sona sitt brott tvingas han ut på landet för att skyffla undan en gödselstack. Tillbaka i Paris träffar han så slutligen det tiotal personer som utgör det hemliga sällskapet. Vad detta sällskap egentligen gör förblir en gåta, likså hur de igenkänner varandra:

"- Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
- Tja, om det regnar till exempel, så ska ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
- Men det gör ju alla andra också!
- Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår."

Jag är glad över att jag återvänt till Knut! Hylinger skriver underfundigt, klurigt och nonsensaktigt, det är allvarligt och oerhört skruvat på samma gång och här finns ord som jag inte visste fanns, t ex "tjosta". Hos Hylinger blir vardagens små händelser ett äventyr, att lyfta blicken mot skyn och hustaken kan göra en enkel promenad till en skönhetsupplevelse. Det vi ser dagligdags upphöjs och så blir också till synes obetydliga möten till något storartat - allt beroende på vad man tittar och lyssnar efter. Det är lite Austerskt.

Snart ska jag fortsätta äventyret genom nästa bok, Den stora sammankomsten och vidare i I det hemliga sällskapets tjänst.

Med hjärtat i Cinque Terre

I november 2009 besökte vi Cinque Terre i norra Italien, här finns vandringsleder, fantastiska strandpromenader och smala gränder. Här lever människor! Den ledsamma nyheten om att stället, med de fem byarna Riomaggiore – Manarola – Corniglia – Vernazza – Monterosso, nu översköljs av vattenmassor når mig genom Vicky. Det är otäckt att se hur vattnet tränger fram, hur det tar över, tar sig genom väggar in i människors hem.

Om Monterosso som är hårt drabbat idag skrev jag så här efter besöket där: Monterosso charmar mig mest av de två städer som är kvar, kanske för att solen är skön och kaféerna öppna mot havet. Här stannar vi en stund. Besöker några av de kyrkor vars klockors klang ramar in byarna...

Nu verkar vattnet ha tagit över. Att sådana här saker händer världen över alltid obehagligt att tänka sig, det kommer påtagligt nära när en älskad plats drabbas. I tanken nu Ligurien och frågan - vad gör vi med vår jord?

En trio på Moderna Museet

Helgen tillbringade jag i Stockholm tillsammans med två goda vänner. Vi promenerade bland annat över bron till Skeppsholmen för ett besök på Moderna museet, där en stor utställning just nu pågår - Turner Monet Twombly heter den och är konstnärerna den handlar om.

I sju olika teman har verk från den senare delen av konstnärernas skaparperiod förts samman. De representerar olika tider och olika stilar men samtalar med varandra genom tid och stil, de rör sig kring liknande teman och ämnen, tolkade utifrån respektive konstnär och samtid.

Claude Monet och J M W Turner var kända för mig sedan innan, deras verk är välbekanta. Om Cy Twombly visste jag egentligen bara att han var en av vår tids konstnärer och att han gick bort tidigare i år. Att se dem så här, sida vid sida, är speciellt. Det finns en stark kraft i deras målningar och de teman de arbetat fram. Det handlar om tidens gång, om förgängligheten men också om det sköna i livet.

Att följa en kronologiskt uppställd samling är lätt, det går snabbt att se om jag valt fel rutt genom lokalen. Här är det curatorns tänkta teman som styr mig och det kräver mer - både av mig och av utställaren. Det behövs en tydlig pedagogisk riktning för att jag inte ska gå vilse i rummet. Nu går jag mellan teman som "Atmosfär", "Intet så ljuvt som melankolin" och "En flytande värld" och vet ibland inte var jag befinner mig. För det finns en viss fara, tycker jag, med en sådan här hängning där verk och konstnärer lite godycklighet pressas in i en gemensam ram. Och när övergångarna mellan de olika temana är vaga ökar min förvirring.

En ung Cy Twombly

Men istället för att låsa mig vid att jag måste förstå hur man tänkt så betraktar jag och njuter av det jag ser. Störst behållning har jag av Twomblys verk, kanske för att de är nya för mig och för att de inte tjatats ut som billiga posters? Det är stora målningar, en av dem, säger ena väninnan, är större än hennes kök.. Det är ibland blommor, stora och flödande, utrinnande, eller dramatiska gestaltningar av mytologiska berättelser. I flera målningar finns en text, ibland underliggande. Så tänker jag kan man skrapa på ytan och finna något mer, ett verk eller ett budskap därunder. Eller i litteraturens värld, en palimpsest. Hans skapelser är öppna för tolkningar och väcker känslor och fantasi. De är svåra att slita sig från. Den här nedanför ingår i en kvartett med årstidsmålningar. Hösten passar bra just nu.

Vi avrundar besöket med en varsin konstnärlig och välsmakande cappuccino i det lilla kafét med det långa bordet.

Paul Austers anteckningsbok

Jag är väldigt förtjust i berättelser om osannolika sammanträffanden, om händelser som låter som sagor fast det alldeles på riktigt. Paul Auster är en mästare på detta i kanske främst sina tidigare romaner. I Den röda anteckningsboken som jag läste ut i morse berättar han i korta stycken om flera olika sådana märkliga och verkliga saker. Han tycks ha en särdeles förmåga att dels själv vara med om det mest märkliga och att dels få ta del av andra människors historier. I anteckningsboken finns en blandning av bådadera. Austers lilla bok läser jag ivrigt och den rinner snabbt framför ögonen. Det han berättar är fascinerande och omtumlande och kan inte återges utan måste läsas.

Det är så fantastiskt hur vägar korsas, hur människor möts, och hur sådant som i förstone tycks vara av ingen betydelse i slutändan betyder allt, som om det fanns en tanke bakom, en plan. När sådana här nästan mystiska saker händer en själv känns det på samma gång som att världen blir mer begriplig och trygg (tänker på den där teorin om att vi människor inte är mer än sex (sju?) steg ifrån varandra) och omskakad och osäker. Kanske är livets väv så  konstruerad att dessa sammanlänkningar finns hela tiden, fast det bara är ibland de träder fram synliga för oss? Ett av mina stora märkliga ögonblick var när min dejt och jag kom underfund om att han under nio år gått i samma klass som en av mina nära väninnor - och det inte i Gävle utan i en by i Västerbotten. Dejten är jag numera gift med och väninnan träffade jag senast i helgen. Så är livet.

Störst av allt är kärleken

Just när Hermia är som minst kreativ men som mest glåmig sänds hjärtan från en av de egna favoriterna - Och dagarna går. Tack! de fina orden värmer mycket och att befinna sig i denna snälla, men alls inte mesiga, värld av litteraturbloggar känns fint. Särskilt fint känns det också med uppskattning ända från Italien - från en kvinna vars blogg jag gärna läser - Böcker etc.

I stället för att följa hela instruktionslistan

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra

väljer Hermia att hylla alla ni som sprider läsandets glädje omkring er. Ett stort hjärta till er som låter kärleken till litteraturen, och andra kulturella uttrycksformer, blomma i bloggens form.

Franzen i Springfield

Familjen Simpson och jag har ett sådant där on/off-förhållande. Men den gula skaran har ju hängt med ett tag och finns som något slags referensram. Läsande Lisa är en favorit, förstås. Nu spanar jag in hennes fina bokhylla. Men hon är, upptäcker jag, inte den enda som läser i Springfield.

Här läses ju samma som jag läste för några veckor sedan. Även den handlar om en familj, ungefär lika komplex som Simpsons. Tyvärr är jag inte så bekant med läsaren själv, Artie Ziff, vilket väl säger något om mina bristande kunskaper i ämnet. Men jag antar han antingen ställer sig in hos Marge eller helt enkelt förkovrar sig i amerikansk samtidslitteratur. Eller?

Europeisk hang-up

Enligt O resonerade kring det här med att höra texten när man läser, eller inte höra texten när man läser. Jag hör inte, men ser den i bilder. Men ibland hör jag andra saker när jag läser, associationer som tar över, nästan som ett soundtrack. Boken jag började på häromdagen störs av Arja Saijonmaa på repeat. Inget ont om Arja, men just det här hade jag gärna varit utan i huvudet:

"Jag vill leva i Europa
Jag vill älska och sjunga här
Jag vill skratta och gråta och dansa
Jag är yr och förlorad och kär
När jag tänker på hela Europa
Och på oss som hör hemma här"

Tur är i all fall att jag gillar det jag läser. Men vad är det jag läser? Mimmimarie borde veta, likaså du - om du läser om vad hon nyss hört.

Universum under lupp

Så passar jag på att bekanta mig med en av de andra Augustprisnominerade - Sören Bondeson. Hans diktcykel En kubikmeter jord blir mer än något att bara bläddra i; den får följa med hem. Här finns en Gud, universum, myllan och de minsta djuren sida vid sida, i samma dikt. Den brukade jorden i Tomas Bannerheds Korparna finns här i ett annat perspektiv. "Blekjord", "Rostjord", "Mull" - rubriker hos poeten.

Två dikter invid varandra fastnar jag för helt direkt. Dessa:

Vesper
"I en avkrok någonstans i universum,
letar man efter en förnimmelse som ryms
inom ett vetenskapligt tankesystem.

Här utbreder sig svampmycel
till en väv som använder sig själv
som näringskälla.

Att komma långväga är inte så lätt,
när det handlar om att insupa ordning och kaos
i ett namnlöst damm.

Just nu står jag i alla fall och glor
nära ett område bakom tankarna
och ser svampar kommunicera genom slem."

Och

Completorium
"Någonstans finns gränsen att begripa
vad som är ett jag
och vad som är organiska molekyler.

Förklaringen förstör ingenting.
Vi har det vi har,
vårt tänkande upprätthålls
av kol, syre, väte, kväve och fosfor.

Finliret kan vara nåd,
ett inneröra hos Gud."

Det är Tomas tid nu!

Du förstår väl att jag glädjestudsar just nu? Först Tranströmer, nu Bannerhed! Det blev som jag önskade en Augustprisnominering till fina starka Korparna. Här är några av mina ord om den:

"Allt i Korparna - språket, miljöbeskrivningen, personerna, upplägget som är på samma gång poetiskt som rotat i myllan - gör den till en stor, sällsam läsupplevelse."

Tänker på författaren/debutanten som framträdde på det välbesökta seminariet på bokmässan, att det är bra han blivit lite varm i kläderna inför kommande ståhej. Nu håller jag tummarna för att det håller hela vägen.

Extra glad är jag också över att min fine lillebror heter just Tomas.

På promenad i den eviga staden

2006 var jag och min make, som då var min sambo, i Rom. Resan var kort, syftet med den var att växla förlovningsringar. I november ska vi åka tillbaka, under en vecka ska vi hyra en liten lägenhet i stadsdelen Trastevere. Vi promenerade där förra gången, och blev båda väldigt förtjusta. Trastevere är en stad i staden, som bjuder på något som kändes som en genuin bit av italienskt liv.

Som en uppladdning inför resan har jag nu läst den lilla boken, den personliga stadsguiden, Rom och floden som delar Italien av Sanda Petrignani, som är utgiven av Larurella&Wallin vilka specialiserat sig på genren skön reselitteratur. Och det är skönt läsa en skildring av en stad sedd genom en italienskas ögon, istället för genom t ex en hurtig amerikans. Skönt också få blunda för Berlusconi och se de vackra värdena istället. Författaren till boken bor i just Trastevere och det är den delen av staden hon utgår ifrån i sin skildring. Trastevere ligger "på andra sidan", på andra sidan floden Tibern vilket för de som bor där är långt från stadens egentliga centrum. Eller kanske rättare - för dem är Trastevere just centrum. Trastevere har återfunnit något av sin forna charm, här lever konstnärer och "vanligt folk" sida vid sida, infödda och inflyttade.

Petrignani bygger sin historia om staden på möten med andra boende där eller med andra som har en relation till stadsdelen. Men hon börjar med en cykeltur längs med Tibern. För romarna är floden, enligt henne, osynlig. Murar är uppförda för att skydda staden från det vilda vattnet. Men för boende i Trastevere finns floden där. Och jag minns floden från mitt tidigare besök. Kanske för att jag gillar vatten som flyter fram, skapar liv åt ett stadsrum.

Sedan promenerar Petrignani runt och ett tag har jag datorn i knä, med Google map uppslagen, för att orientera mig. Sträckorna är korta, de små torgen ligger nära varandra. Författaren möter andra författare, intellektuella, filmskapare, bagare, hemlösa och amatörkonstnärer i en blandning. De utgör ett galleri av boende i Trastevere eller på andra sidan Tibern. Jag noterar namn på platser, piazzor, konditorier och restauranger. Men det är inte riktigt så boken ska läsas. Den förstås bäst när jag lägger ifrån mig papper, dator och penna och bara följer med i de vindlande promenaderna. Varje människa som Petrignani möter har en historia att berätta - om området de befinner sig i, om byggnader, statyer, piazzor eller om andra personer. De blir både författarens och mina guider.

Sandra Petrignani får Rom och i synnerhet Trastevere att framstå som ännu mer lockande och hon får mig riktigt på fall när hon berättar om hur man år 1993, i den biograftäta stadsdelen, visade hela Heimat 2 på bio. Varje vecka ett nytt avsnitt. Varje avsnitt ca två timmar. 13 avsnitt totalt. Kommer du ihåg tv-serien? Den om Herman m fl som studerade i München? Det var konst, musik, kultur. Oj, vad jag tyckte det var bra, då på 90-talet.

Dessutom får författaren mig att vilja turista min egen hemstad, på det sätt hon gör. Gävle är så långt från Rom man kan komma men även här finns gator jag inte vandrat. Dessutom finns om inte en flod så en å som delar staden. Men först, om en månad ungefär, ska Trastevere upptäckas!

Lazarusprojektet

Kära Mor,
Lazarus är död och jag är galen. Annars mår vi bra och tänker mycket på dig.

Irma konstaterade i en kommentar till ett tidigare inlägg att "You're reading something Bosnian". Det stämde alldeles utmärkt! Författaren, Aleksandar Hemon, lever idag i Usa där han befann sig när kriget utbröt i Jugoslavien. Hemon kommer från Sarajevo och den staden har en viss roll i boken jag nu läst ut.

Lazarusprojektet är en roman som tränger sig in under skinnet, på ett inte så bekvämt sätt. Det är två parallella historier som berättas. I den ena historien är året 1908 och den unge Lazarus Averbuch blir brutalt skjuten efter att ha ringt på hemma hos polimästare Shippy. Man tar honom för en anarkistisk jude, kommen i uppsåt att själv döda. Så var dock inte fallet. Anledningen till hans besök var en annan. 

Denna händelse griper tag i nutidens Vladimir Brik, invandrad från Sarajevo till Usa, och han läser in sig på ämnet med avsikten att skriva en roman om Lazarus. Efter att ha fått ett stipendium reser Vladimir tillsammans med en återfunnen vän, Roro, till Lazarus hemtrakter i Ukraina som han flytt i från i samband med det tidiga 1900-talets pogromer. Samtidigt blir det en resa i de egna fotspåren. Roro har ständigt kameran i beredskap och i Lazarusprojektet finns bilder som ska föreställa hans.

Lazarus som dödas, och behandlas helt respektlöst efter sin död, bodde tillsammans med sin syster Olga som blir romanens mest gripande person. Kanske är det som storasyster extra lätt att känna in hennes sorg och förtvivlan? Polisen förföljer henne på ett vidrigt sätt, hon utsätts för journalistens påträngande och insinuanta frågor. Den historiska delen av romanen blir obehagligt aktuell och relevant om man istället för orden "jude" och "anarkist" tänker t ex "muslim". Misstänksamheten och fördomarna går igen, föremålen för dem skiftar.
Vladimir och Roro då. De skakar fram med alltför snabbkörande chaufförer i östeuropa i jakt på Lazarus. Rora är full av skrönor som han med nöje berättar för sin vän. Han är dryg, tänker jag, samtidigt som hans berättelser gör romanen lite mer uthärdlig att läsa.

Hemon skapar en stämning som håller mig fast. Historien om Lazarus och särskilt om det Olga utstätts för är starkt. Det är en, även om det låter lite förnumstigt, viktig roman. Det är invandrarens historia i dåtid och nutid, historien om de fördomar vi upprepar i olika former, berättelsen om systers kärlek till sin bror, en reflektion över de val vi gör i livet. Det är en roman om två konkreta, avgränsade historier som till slut närmar sig varandra, och tvinnas ihop. Allt har redan hänt, allt är helt nytt.

Det är en, även om det låter förnumstigt, viktig roman. Det känns skönt att den är slut, den var smärtsam att läsa. Men rekommenderar den, det gör jag.

Hur är du som läsare?

Enligt O ställer frågan på sin sida. Så här, ungefär, är jag (mina svar, där jag kunnat välja, i fetstil):

snabb långsam -
det beror helt på texten, men generellt läser jag nog varken särskilt snabbt eller långsamt.

läser alla ord skummar en del -
vill inte riskera att missa något. I en bra text är varje ord värt att läsas.

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt -
det är fint också med berättelser som inte är handlingsdrivna, där beskrivningar, stämningar och annat är själva grejen.

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag -
önskar ofta jag kom ihåg mer detaljer. Det jag minns är för det mesta själva känslan av att läsa en viss text.

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar -
särskilt på semestern då det finns sammanhängade tid att sjunka in i en text

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något -
både och, faktiskt

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan -
blir ibland lite obstinat "anti" mot bokytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv -
andras rekommendationer kan kännas stressande. Däremot hämtar jag mycket tips från t ex alla fina bloggar.

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker -
det ligger ju i min yrkesroll, bibliotekariens, att rekommendera böcker. Men jag gör det inte alltid självklart och spontant privat.

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser -
ser det jag läser i bilder. Ja, så är det ju!

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker -
jag vill se texten, ha den ren framför mig. Dessutom har jag svårt att koncentrera mig på ljudboken, radio däremot går fint.

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning -
fast romangenren är ju bred i sig.

läser alltid på svenska läser på flera språk -
i undantagsfall på engelska.

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare -
minns titlar och författare men inte innehållet.

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande -
men det kan vara ansträngande också. Beroende på texten. Det är inte alltid ett nöje att läsa, långt ifrån all litteratur är behaglig, men att läsa är nödvändigt för mig.

The falling leaves drift by the window

I väntan på en mild och vänlig höst läser jag Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon med tekoppen inom räckhåll

och lyssnar på P2 som bland annat spelar den här

som passar fint, särskilt som den äkta kärleken är bortrest. Lite senare väntar soffhörnet och en film jag vill se på nytt. Jo, det är höst nu. Hur gör du för att hålla modet uppe?

Två drömmar om Paris

Paris. Författaren Gil älskar staden och drömmer om att bosätta sig där. Men när han reser dit med sin blivande fru och svärföräldrar tvingas han in i deras rytm, deras intressen som inte i första hand är litteraturen, konsten, kulturen. Dessutom får de dras med en besserwisser som skickligt dödar varje tillfälle till egen inspiration i möte med konsten. Istället beger sig Gil ut i natten, han villar bort sig och hamnar så småningom i en gammal bil som tar honom direkt in i 20-talet. Han möter storheter som makarna Fitzgeralds, Hemingway, Picasso, Cole Porter och många andra. Gils manus lämnas inför Gertrude Steins granskande ögon och livet leker. I alla fall på natten.

Vilken fest Woody Allen bjuder in till med sin film Midnight in Paris. Jag log och skrattade mig igenom filmen, och älskade varje sekund av den. Den börjar som en böljande turistbroshyr och blommar ut i en lyrisk kärleksförklaring - till staden, konsten och livet. Idén är fantastisk och så som den genomförs... Med glada, fina lite oväntade skådespelare som Clive Owen, Carla Bruni (om än i en liten roll) och Adrien Brody. Precis som Gil är det den här tiden, den här miljön jag skulle vilja besöka om det var möjligt. I filmens värld är det möjligt och det är jag evigt glad för! Och när Dali dyker upp är lyckan total.

Vad är det med Paris som väcker så många drömmar? Som väcker en sådan längtan efter ett kyffe under en takås?

Även Gertrud drabbas av den totala förälskelsen i staden. Hon kommer dit som ung fotograf och blir kvar. Nu är hon en grånad dam i ensam i en stor våning. Till henne kommer 9-årige Harry på besök och tillsammans upptäcker de Paris. Harry är ett barn av idag som medför tekniska pryttlar hem till Gertrud, men mellan dem växer något slags vänskap fram - de möts framförallt genom fotot. Karin Stensdotters lilla En underbar roman är i mycket en minnenas roman där Gertrud ser tillbaka på sina yngre år medan de mer närliggande dagarna känns mer avlägsna. Mycket har redan hänt, livet går kanske mer bakåt än framåt. Men genom Harry tror jag Gertrud kommer att leva vidare, liksom hennes kärlek till Paris. Det är finstämt, och tänker jag, skrivet i ett franskt lite småfilosofiskt tonläge. Lite inkapslat kanske, där figurerna inte riktigt hittar ut ur romanens pärmar utan blir just romanfigurer. Det är en mjukt melankolisk roman, fin att läsa en höstdag.

Två drömmar om Paris, väcker nya drömmar om Paris hos mig som ser och läser.

Underhållning - komik - tragik

Mest brukar jag bli ganska trött på författare som blir så där nästan överdrivet upphaussade, trött på deras bok som känns avverkad redan innan jag fått den i min hand. Men ibland gör detta mig istället extremt lässugen, så att läsplanen direkt ändrar riktning. Så hände när Jonathans Franzens namn plötsligtfanns överallt. I väntan att komma först i bibliotekskön till hans nya Frihet läste jag den tidigare Tillrättaläggnaden från 2001. Och om den nya är i samma stil så vet jag att jag har en stor fet karamell att se fram emot.

Franzen beskrivs som en realistisk författare. Men han har ett sätt att handskas med verkligheten så att den ses från ett lite annat håll, i en lite annan nyans. Det är helt enkelt lite crazy. Och detta är något som jag tycker väldigt mycket om - det oväntade, det överraskande, det som sätter romanvärlden i gungning.

I Tillrättalägganden möter vi familjen Lambert, i dåtid och nutid. I nutiden tjatar mamma Enid på de tre barnen att komma hem till Saint Jude för "en sista jul". De vuxna barnen lever till synes lyckade liv - Gary har snygg fru och tre barn, Denise är superlyckad kökschef och Chip är journalist på Wall Street Journal. Jorå. Men inget är vad det verkar vara. Gary är kroniskt deprimerad och utsatt för övervakning och psykisk terror i sitt hem, Denise har fått sparken från sitt toppjobb på grund av en kärleksaffär, och lillebror Chip skriver men definitivt inte i den tidning hans mamma tror, han har snarare rätt skumma affärer för sig och har tidigare blivit uppsagd från en universitetstjänst efter att ha haft ett förhållande med en student. Syskonen är betydligt mer mänskliga än deras mor tror - och mer komplexa. Inte heller Enids liv är någon dans på rosor; hon lever med barnens far Alfred som har Parkinsons sjukdom och visar det sig en alltmer tilltagande demens.

Författaren berättar växelvis om de olika personerna, och ger läsaren mer än vad familjemedlemmarna ger varandra. Jag fascineras ofta av hur man för det första kan ens fantisera ihop en historia och sedan hur man kan iscensätta den på ett intrikat vis utan att tappa tråden, blanda ihop begreppen eller tappa bort läsaren. Franzen är en väldigt skicklig intrigmakare, han bygger berättelsen både snirkligt och finurligt. Mig har han i sitt grepp från första sidan för visst vill jag veta mer om hur dessa personer hamnade där de är och hur de ska klara sig ur de situationer författaren försatt dem i. Det är levande berättat och lätt att leva sig in i denna amerikanska värld där man åker på kryssning i fartyg med namn "Gunnar Myrdal". Det är ett panorama över en tid skildrat genom just denna familjs vedermödor. Det är ibland grymt och tragiskt. Men hela tiden på ett ytterst smart och smakligt sätt grymt underhållande. Nu väntar jag ivrigt på nästa roman, där familjen inte heter Lambert utan Berglund.

Bubblor och poesi

Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

(Den halvfärdiga himlen, 1962)

Repris

Det här kan nog både du och jag se många gånger om...

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

All undran är över! Vilken fantastisk nyhet Peter Englund levererade! När alla, inklusive förläggare och författaren själv, slagit ifrån sig tankarna slog Akademien till. Härligt! I mars i år hade vi en Tranströmerdag på biblioteket där jag jobbar, för att hylla den 80-årige författaren. Ett av inslagen då var att Tomas Tranströmers dotter Emma läste sin fars diketer. Så vackert, så vackert. Och bland det vackraste, den här:

Romanska bågar
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."

Jag har citerat den och andra här tidigare. Idag hoppas jag poeten är lyckligare än lyckligast. Jag hoppas också att min älskade make är vettig nog att införskaffa champagne för att fira ikväll. För när jag inte fick en, för mig, okänd författare att läsa - vad passar bättre än denna kända, älskade? Det är lite overkligt, faktiskt.

"Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig."

Mu?

Så svårt att sluta fundera när jag väl börjat. Men så här, om jag inte skriver ned min tanke här och om det blir hans namn som sägs imorgon då kommer jag att ångra att jag inte skrivit ned det här:

Yang Mu. En poet från Taiwan. Mu som är född 1940, är en av den kinesiskspråkiga världens riktigt stora poeter. Han har varit verksam vid universitet i såväl Taiwan som i USA.

Nu till anledningen för min fundering; på bokmässan, i Rum för poesi, hörde jag översättaren tillika akademieledamoten Göran Malmqvist berätta om och läsa den sköna poesin. Kristina Lugn skulle också ha medverkat, men hon hade, som jag tidigare berättat, missat flyget från Stockholm. Två akademieledamöter, på olika sätt inlästa på en poet som nyss utgivits på svenska. Därtill vacker poesi, med krockar mellan det sköna i världen och det hårda.

Så där. Nu riskerar jag inte att ångra mig i morgon. Däremot kan det hända att jag kommer att ångra att jag inte införskaffade den, även till det yttre, vackra diktsamlingen, Den gröne riddaren. Men den kommer jag att införskaffa - oavsett vad morgondagen har att säga. Om inte Mu så något annat.

En stor stjärna på torsdag?

Ett namn som finns med i spekulationerna inför torsdagens tillkännagivande är Les Murray. För mig är han ett av de mörka fälten på litteraturkartan, märkligt kanske med tanke på att namnet ändå inte är helt obekant. Men inte förrän nu har jag brytt mig om att ta reda på något om denne denne prisbelönte poet från Australien. En dikt av honom finns med i reafyndet Det bästa som kan hända. Det är med upptäckarens glädje jag läser

Föreställning
"Jag var en stor stjärna i går, jag lyste:
jag var fotarbete och fyrverkeri i ett,

en raket som ålade sig upp och fotograferade
mörkret med ett parasoll av briljanter
och en skatlärkas sång på en kastad trapets:
jag var splitter från glitterbomber som växte
till mantel och norrsken från en krona,
jag var en fouettépiruett, flagor av
blänkande färg,
halvvågar som fläckvis svetsade den molniga
himlen,
löst guld från vilda fotfästen av vitt,
ett slutnummer rödtungat som ett språng
i hakadans:
också det var en stöt som signalerade javisst!

Som alltid efter en framgång var jag
förstås helt otröstlig."

Jag vet inte hur det är med dig, men min läslista blev genast lite längre. Det gör mig glad att se att framsynta Ingrids boktankar skrivit en hel del om författaren som kanske får fler anledningar att höja glaset?

I en intervju i DN, gjord av Ulrika Kärnborg, avslutar författaren med orden När jag träffar någon brukar jag först fråga mig vilket slags dikt den här personen drömmer om. Sen kommer följdfrågan. Hur många lik är personen beredd att gå över för att just den dikten ska fullbordas?

Önskan inför torsdag

I år önskar jag det blir så som det var då, innan jag började vistas så här intensivt mellan bokhyllorna, omgiven av litteraturen. Jag önskar mig någon (för mig) okänd, med svåruttalat namn. En poet, en essäist, en filosof eller en obskyr bortglömd författare med få, men hängivna läsare. Jag önskar att en svart fläck på min litterära karta belyses med skarpt ljus. Att namnet inte är något som klingar bekant - Oates, Roth, Murakami, Adonis. Ge mig något annat! Ge mig något nytt! Snälla?

Scener ur ett familjeliv

"Varje kväll efter middagen finslipade han sin förmåga att uthärda något långtråkigt som var till en förälders glädje. Han såg det som en sorts skicklighet i livräddning. Han trodde att något fruktansvärt skulle drabba honom när han inte längre kunde hålla sin mors illusioner vid liv."

Franzen, Tillrättalägganden

Korrektioner

Efter en intensiv jobbperiod njöt jag av att efter lördagens arbetsinsats sätta mig på Upptåget för att låta det ta mig och maken till en spontan och planlös minisemester i Uppsala.

Efter ett dygn med god mat*, konst och fina promenader känner jag mig som en förnyad människa. Idag tas ledighet ut och jag har sällskap av den här

Efter att ha läst om författaren hos bl a Och dagarna går, och läst om hans nya Frihet kunde och ville jag inte längre stå emot författaren, utan började alltså läsa Tillrättalägganden. Jonathan Franzen bäddar för hetsläsning med sin starka, svindlande roman som engagerar känslorna i ett. Ungefär hälften kvar nu. Hej, så länge.


*Om du hittar till English Bookshop hittar du också till det mysiga creperiet inne på gården alldeles bredvid.