Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen tranströmer. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen tranströmer. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 15 februari 2011

Hemligheter på vägen

Tomas Tranströmer firar sin 80:e födelsedag i år. Därför har jag hans samlade dikter bredvid mig. Det kommer att bli Tranströmer i tre akter på mitt bibliotek en lördag i mars, men innan dess har jag tänkt att hans dikter komma lite närmare mig. För fortfarande är det Romanska bågar som träder fram för mig när jag tänker på Tranströmer. Och nej TT själv kommer inte till mitt bibliotek. Det hade varit alldeles extra fint.

Hemligheter på vägen är från 1958

"Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick -
ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen."


Sin poetiska bana inledde han 1954 med raderna

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon. (...)"


Nu ska jag på möte. Ha en fin dag!

måndag 6 april 2015

Briljant av Teju Cole

Samma dag som nyheten om att Tomas Tranströmer gått bort spreds började jag läsa Teju Coles Varje dag är tjuvens dag. Poeten har en särskild betydelse för Cole vilket han bland annat berättade om på Stockholm Literature (2013) och här i texten låter Cole några ord av Tranströmer belysa det Nigeria huvudpersonen återvänt till.

Jag tyckte, som många andra, mycket om Öppen stad och har sett fram emot att läsa den här tidigare utkomna romanen. Här har berättaren åkt tillbaka till barndomslandet Nigeria, till Lagos, från New York. Han lämnade i "onåd" men åren har gått och sår har läkt. Det land han nu återser är både hemma och främmande på samma gång. Med en blick utifrån skildras mötet med landet där korruptionen är en del av livsluften, där människorna inte äger och satt egna ord på sin historia, där pengar växlar ägare för allt eller inget. Cole skildrar ett möte med både ett land och med vänner och släktingar, romanen rymmer flera nivåer av möten och iakttagelser.

Cole berättar sparsmakat, sätter orden med exakthet - det är starkt och vackert förstärkt av författarens egna foton inskjutna i texten. Så klokt, intressant och bra han skriver, Cole - till den här boken vill jag återkomma.

onsdag 13 april 2011

Samma Tranströmer på onsdagskvällen

En haiku av Tomas Tranströmer som jag läser hos Bokmania. Jag tar den med hit. Här får den också bo. Det behövs inte mer än så.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig. 



måndag 17 oktober 2011

Det är Tomas tid nu!

Du förstår väl att jag glädjestudsar just nu? Först Tranströmer, nu Bannerhed! Det blev som jag önskade en Augustprisnominering till fina starka Korparna. Här är några av mina ord om den:

"Allt i Korparna - språket, miljöbeskrivningen, personerna, upplägget som är på samma gång poetiskt som rotat i myllan - gör den till en stor, sällsam läsupplevelse."

Tänker på författaren/debutanten som framträdde på det välbesökta seminariet på bokmässan, att det är bra han blivit lite varm i kläderna inför kommande ståhej. Nu håller jag tummarna för att det håller hela vägen.

Extra glad är jag också över att min fine lillebror heter just Tomas.

måndag 28 oktober 2013

Stockholm Literature 1 uppl. 2013

På den här sparsmakade scenen på Moderna museet i Stockholm ägde flera inspirerande samtal och härliga möten rum under lördagen. Jag blev genast förtjust i det stilrena anslaget, och då inte bara i den grafiska profilen.
Det var skönt att ta del av en "festival" där det kommersiella var långt borta från fokus, där de aktuella författarnas böcker fanns på endast ett uppdukat långbord, där det inte förekom en endaste uppmaning att twittra, hashtagga, blogga eller göra något annat socialt bekräftande. Här var litteraturen och konsten - och inte minst skaparna bakom i centrum.

Moderna museet är också tillräckligt stort för att obehaglig trängsel inte ska uppstå, och tillräckligt litet för jag att titt som tätt skulle kunna springa ihop med bokvänner, växla några hänförda ord och så gå iväg och njuta vidare. Så råkade jag på Ivana som till skillnad från mig vågade sig fram till signeringsbordet och Anna och Enligt O som nästan hann dricka kaffe när vi sågs och några fler.

Först upp på scenen var Chimamanda Ngozi Adichie som visade att hon är en lika mycket briljant talare som författare.
Med väl valda, tankeväckande exempel föreläste hon om Europas syn på de afrikanska länderna, där kolonialismen fortsatt i form av att kontinenten hålls på mattan genom att ses som att den ständigt är i behov av hjälp, men där Europeiska länderna själva inte gjort upp med kolonialismen och med sin skuld.

Afrikanen är för europén, svensken, "den andre" vilket lätt leder till förfärande fördomsfulla antaganden - som bland annat drabbat författaren själv. Föredraget handlade i ett större perspektiv om berättande, om hur vi talar om världen omkring oss - men inte explicit om författarens eget skrivande - vi är alla en del av historien och av hur den berättas.
Nästa programpunkt för mig var samtalet mellan i första hand författaren Merethe Lindström och konstnären Karin Mamma Andersson. I deras konstnärskap finns flera beröringspunkter, som de känt igen hos varandra. Så rör de sig mellan bild och text i ett samtal som på ett generöst sätt bjuder in publiken i skaparprocessen. Scenbilden används smart för att lyfta fram Anderssons målningar, t ex björkarna som varit ett återkommande motiv, ett motiv hon sett sig tvungen att "sluta upp med".

De pratar om reducerandets konst, att lyfta fram det lilla och däri skapa trycket i texten eller i bilden. Båda arbetar med tillstånd, stillestånd, och både lämnar de utrymme för betraktaren eller läsaren att själv tolka och fylla i.

Lindström berättar om skrivandet som en undersökande process där frågeställningar väckta i en bok leder fram till nästa. Samtidigt talar de om risken att bli en kliché, att bli alltför förknippad med teman och motiv, som kanske snarare är en del i en process än ett signum för hela konstnärskapet.
Utan översättare skulle vårt litterära livsrum vara bra ynkligt, därför är de fint att de lyfts fram av arrangörerna på den här speciella festivalen. På den här suddiga bilden syns tre av de som klär texter på andra språk i svensk dräkt - till vänster skymtar Anders Bodegård som modererar samtalet mellan Urban Andersson, som översatt Merethe Lindström, och Ragnar Strömberg, som översatt Adichie.

Några delade tankar som intresserade mig är t ex hur det att översätta påverkar det egna språket, som används mer dynamiskt. Vi får tipset att prova på att översätta för att smaka på den processen, en tanke som lockar mig. Att vara översättare verkar också vara liktydigt med att vara den lyhördaste av läsare. Författarna som översätts påverkar naturligtvis, Andersson kände sig själv vara nära besläktad med Lindströms sätt att skriva och med den långsamhet han tvingades in i av texten. Strömberg å sin sida beskrev Adichies Amerikanah som "romanen som slukade en sommar"...
Efter en promenad i det vackra höstvädret var det dags för författaren som berörde flera frukostätare, bland annat mig, med sin vackra text i Svenska Dagbladet om Tomas Tranströmer, nämligen Teju Cole. De lite trevande frågorna, ställda av Daniel Birnbaum, fick sådana genomgripande svar att samtalet sträckte sig mot stjärnorna. På så här stort allvar ska litteraturen, konsten, livet tas!

Cole berättar om sin roman Öppen stad om dess tillkomst, och om intentionen att skriva om ett varjedags flöde i en människas liv. Julius, huvudpersonen, ser Cole inte som en opålitlig berättare, snarare som en berättare som inte känner sig själv. Och det är personen och att skapa den så riktig som möjligt som är det intressanta för Cole inte historien ("plotten") i sig. Cole visar sig, till min lättnad, inte ha så många likheter med Julius.

Poesin återkommer under samtalet och i den finner Cole den djupaste kunskapen och den mest levande läsningen. Det går inte att i en bloggtext på ett rättvist sätt beskriva ens ett uns av ett så livgivande samtal som det mellan Birnbaum och Cole. Du skulle helt enkelt ha varit där...
Det avslutande samtalet var det mellan min författaridol Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm. Det kom att handla om skrivandet, och jag tror de i publiken som själva skriver prosa fick ut något alldeles extra av det. De berättar om hur de kom att bli författaren, om litteraturen som ledde dem dit - och om författarrollen som trots de storverk de skrivit blir alltmer osäker. Eller i alla fall skrivandet. För de skiljer på författarrollen de befinner sig i på scenen, där publikens bekräftelse ger hybris, och den roll det innebär att vid skrivbordet utföra själva författandet.

Det pratar om vikten i att finna sin egen stämma och om hur det att tänka i termer av "text" kan hämma - istället föredrar de att tänka "värld". Det är världar som skapas genom orden som sätts på pränt, det är de som är de intressanta. Båda författarna är fenomenala på att skapa världar för läsaren att kliva in i. Just nu funderar jag på den jag vistas i, Fagerholms Lola uppochner och på det faktum att författaren skrivit om slutet, för att en av personerna i romanen inte ville lämna henne, något hon avslöjade under samtalet.

De sätter också fingret på några fenomen här och nu som det Fagerholm uttrycker med orden "Alla människor vill skriva idag, men inga människor vill läsa". Eller det om hur litteraturen i vissa fall följer tydliga mallar, där det psykologiskt-realistiska kommit att dominera framför andra sätt att berätta, sätt som blir sedda som icke-trovärdiga i jämförelse. Att läsa är något mer än bara ett nöje, det är att vidga världen.
En eloge till arrangörerna av Stockholm Literature som bjudit in så många intressanta människor - som var och en på sitt sätt får världen att växa! Jag hoppas mycket på en andra upplaga.


I det här tidigare inlägget finns länkar till mina tankar om flera av författarnas verk.

tisdag 15 februari 2011

"Jag är inte tom, jag är öppen".

Vi tar en till. Tranströmer, alltså. Mest för att titeln är så fin. Från 1962:

Den halvfärdiga himlen
"Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer idagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var männsika en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden."

I boken jag hittade på biblioteket har någon under den sista raden med blyerts skrivit - "Varje människa bär ett ansvar" - som en förlängning av Tranströmers egna ord.

Och så några rader ur avslutningen av dikten Vermeer, för att orden är så vackra.

"Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
"Jag är inte tom, jag är öppen"."

söndag 17 oktober 2010

Trängsel i kyrkan

Efter gårdagens intensiva krattande etc känner jag mig ledbruten medan käre maken är ledbruten på riktigt fast inte av krattande. Poesi är säkert bra för både kropp och själ. Därför tar jag, liksom Vixxtoria, ned Tomas Tranströmer från hyllan. Hos honom en dikt jag återkommer till. Ord att vila i.

Romanska bågar
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."

Valv bakom valv oändligt. Så förunderligt att vara människa.

lördag 9 mars 2013

Gubbigt på kvinnodagen

Precis som förra året går jag på konsert på Internationella kvinnodagen, och precis som då är det Gävle symfoniorkester som spelar. Vad och vilka som medverkar skiljer sig dock markant åt. Jag vet att det är svårt att arrangera program perfekt, att man ibland får ge avkall på överensstämmelser. Men jag kan ändå inte låta bli att, oavsett hur bra musiken är, reagera över skillnaden i laguppställning. 2012 såg det ut så här dirigent var Ewa Strusinska, solist Katrine Gislinge, kompositörer Clara Schumann, Grazyna Bacewicz, Amy Beach och så i år dirigent är Yordan Kamdzhalov, solist Jakob Koranyi, kompositörer Modest Mussorgskij, Dimitri Sjostakovitj, Pjotr Tjajkovskij. Som tur är ser det betydligt bättre ut i orkestern vars medlemmar är ungefär hälften kvinnor och hälften män - kvinnodag eller ej.
Det här är alltså veckans andra ryska inslag, som började med filmen Anna Karenina. När jag sitter där på bänkrad 14 tänker jag på det fina med att höra musik "live", på den starka närvaro och koncentration som uppstår, och där mina egna tankar på flykt är den största distraktionen. Musiken får liv i musikernas händer, genom deras andedräkt och dirigentens taktpinne. Och vad som helst kan hända. Som igår när en lite oväntat fräck knäppning visar sig inte vara en del av Sjostakovitj cellokonsert nr 2 utan en sträng som brast. Som tur är sker det i konsertens början och solisten, Jakob Koranyi, är snabbt på plats igen och kan börja om från början. Musiken är från 1966 vilket hörs, även om jag först i efterhand blir varse tillkomståret, här finns bitvis popmusikens sugande beat genom den aktiva slagverkssektionen. Jag tycker mycket om det jag hör och kommer att lyssna mer på Sjostakovitjs verk.

Konserten avslutas med Tjajkovskijs symfoni nummer 6, som är kraftfull i mittpartierna men med en mjukare inramning. Varken symfonin eller cellokonserten har något markerat slut, de tonar ut. Kanske är det livet som långsamt släcks, rinner ut? För båda två är respektive kompositörs sista fullbordade verk. Däremot upplevde jag dem inte som ångestladdade, vilket programinformationen talade om, men kanske något vemodiga. 

Nu när jag skriver tänker jag på den dikt av Tomas Tranströmer som Åsa Beckman snyggt analyserade i dagens DN: 

Snö faller
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.

Ja just det. Konsertkvällen öppnade med en tjuvstart på påsken genom Mussorgskijs "Natt på Blåkulla". Eller var det kanske en hälsning till alla oss (påsk)gummor? 

lördag 10 december 2011

TT

Snart är det dags att piffa till sig inför eftermiddagens och kvällens stora baluns. Tre rätters middag ska serveras och god dryck avnjutas. Idag blir det middag framför tv:n.
Det är vackert.

Midvinter
Ett blått sken
strömmar ut genom mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen (1996)

fredag 27 mars 2015

Tomas Tranströmer. Vila i frid.

lördag 9 april 2011

Slowreading

Det är lördag morgon. Till frukost smälter jag Jonas Karlssons och Livia Millhagens fina, rena, gästspel från igår, med Scener ur ett äktenskap. Snart är det dags för helgutflykt till ett annat par litteratur- och ordälskare.

Innan dess en bit av DN:s Boklördag, igen. Tidningen tillägnas Tomas Tranströmer som blir 80 år nästa vecka. För ett par veckor sedan ägnade vi oss åt honom på mitt bibliotek under två timmar. Det blev en djupdykning eller resa in i författarskapet. Stort var att höra poetens dotter Emma läsa sin fars dikter. Riktigt stort. I DN intervjuar Åsa Beckman författaren, genom hans fru. Poeten själv blir poesi när Beckman beskriver honom "Högra sidan är förlamad och handen ligger som en liten vinge mot bröstkorgen." Fint uppslag att återkomma till.

Ett par trollsländor

fasthakade i varann
svirrade förbi

Haiku ur Sorgegondolen

Apropå yta så var det den som igår fick mig att låna den här
Ytan i kombination med titeln fungerade som en magnet. Paris! Den här gången är det en berättelse av Paula McLain om Hadley Richardson som äktade Ernest Hemingway på 20-talet. Kombinationen 1920-tal och Paris är oemotståndlig. En hake finns dock - den är på engelska. Prata språket går bra, läsa det går egentligen också bra men tar så lång tid. Hastigheten borde egentligen inte vara viktig men har jag tålamodet? Och än viktigare - är boken värd ansträngningen? Boken verkade dock för intressant att lämna i hyllan, den fick följa med hem. Någon som läst den?

Önskar en fin vårhelg med sol i ansiktet till alla läsare.