Precis som förra året går jag på konsert på Internationella kvinnodagen, och precis som då är det Gävle symfoniorkester som spelar. Vad och vilka som medverkar skiljer sig dock markant åt. Jag vet att det är svårt att arrangera program perfekt, att man ibland får ge avkall på överensstämmelser. Men jag kan ändå inte låta bli att, oavsett hur bra musiken är, reagera över skillnaden i laguppställning. 2012 såg det ut så här dirigent var Ewa Strusinska, solist Katrine Gislinge, kompositörer Clara Schumann, Grazyna Bacewicz, Amy Beach och så i år dirigent är Yordan Kamdzhalov, solist Jakob Koranyi, kompositörer Modest Mussorgskij, Dimitri Sjostakovitj, Pjotr Tjajkovskij. Som tur är ser det betydligt bättre ut i orkestern vars medlemmar är ungefär hälften kvinnor och hälften män - kvinnodag eller ej.
Det här är alltså veckans andra ryska inslag, som började med filmen Anna Karenina. När jag sitter där på bänkrad 14 tänker jag på det fina med att höra musik "live", på den starka närvaro och koncentration som uppstår, och där mina egna tankar på flykt är den största distraktionen. Musiken får liv i musikernas händer, genom deras andedräkt och dirigentens taktpinne. Och vad som helst kan hända. Som igår när en lite oväntat fräck knäppning visar sig inte vara en del av Sjostakovitj cellokonsert nr 2 utan en sträng som brast. Som tur är sker det i konsertens början och solisten, Jakob Koranyi, är snabbt på plats igen och kan börja om från början. Musiken är från 1966 vilket hörs, även om jag först i efterhand blir varse tillkomståret, här finns bitvis popmusikens sugande beat genom den aktiva slagverkssektionen. Jag tycker mycket om det jag hör och kommer att lyssna mer på Sjostakovitjs verk.
Konserten avslutas med Tjajkovskijs symfoni nummer 6, som är kraftfull i mittpartierna men med en mjukare inramning. Varken symfonin eller cellokonserten har något markerat slut, de tonar ut. Kanske är det livet som långsamt släcks, rinner ut? För båda två är respektive kompositörs sista fullbordade verk. Däremot upplevde jag dem inte som ångestladdade, vilket programinformationen talade om, men kanske något vemodiga.
Nu när jag skriver tänker jag på den dikt av Tomas Tranströmer som Åsa Beckman snyggt analyserade i dagens DN:
Snö faller
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.
En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.
Ja just det. Konsertkvällen öppnade med en tjuvstart på påsken genom Mussorgskijs "Natt på Blåkulla". Eller var det kanske en hälsning till alla oss (påsk)gummor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!