Pilskt i Amsterdam

Orden "Amsterdam" och "belle epoque" på omslagsfliken var nog för att jag skulle låna hem En lycksökares historia av Richard Mason. 

Men! Så många ämnen författaren försöker greppa - han bjuder ju på ett smörgåsbord av böjelser och begär, och serverar till efterrätt en skål med tvångssyndrom. Det är pilskt, ja det är det, och orden är lite väl modernt runda. Till huvudpersonen Piet, som är en bildad charmör, ett socialt vidunder, från enkla förhållanden, dras alla som flugor till en bit socker - män och kvinnor, överklass och underklass. 

Amsterdam, påsken 2010

I slutet av boken riktar författaren ett tack till bland annat Museum Willet-Holthuysen. Det besökte vi när vi var i Amsterdam, för att få en bild av hur livet kunde ha sett ut i de smala kanalhusen. Det är ett fint museum, och det res- och samlingsglada par som en gång bott där var mer intressant att lära känna än de människor Mason skrivit om...

Så nej, En lycksökares historia är inget mästerverk, och nej, jag har ingen större lust att skriva om boken. Men det är heller inte så veckotidningshemskt som det låter och jag läste ju faktiskt ut den (med ibland lite röda kinder).