Smärtsamma Saknade

Känslan av att vakna en dag utan att veta var hon är.

Merethe Lindströms Saknade vill jag nästan inte skriva om av rädsla för att ta ned den på jorden, för att smärtan i saknaden ska förlora sin styrka. Ändå gör jag det, för att behålla en del av den här.

Berättelsen glider mellan inre och yttre, nästan omärkligt mellan reflektion, inre tankar och dialog. När jag läser tänker jag att författaren skriver om alla mödrars största skräck. Om barn som kommer bort, som inte kan skyddas. Även om jag inte är mamma kan jag känna en del av denna fasa när jag läser mig in i Ida. Ida som är skolpsykologen som inte kan finna sin egen dotter. Som inte hittar in i barnen hon ska hjälpa. Barnen som försvinner ut i naturen eller in i sig själva. Den stora oron som är mammornas, inte pappornas, i alla fall inte i den här boken.

Precis som i den senare skrivna Dager i stillhetens historie talar tystnaden. Ida har inte ord att berätta, att sätta ord på det som rör sig inom henne. Det förmodade, antydda brottet och de genomingripande försvunna barnen skuggar sidorna bygger en stämning som är på samma gång tung som tunn, tunn för att berättarrösten är så bräcklig. Jag har sagt det förr - det är något visst och storartat med det norska.

Anna/Och dagarna går... skriver också om Saknade och måste jag tillägga, hennes tankar läste jag först efter att jag skrev min text. Romanen slår an liknande strängar hos oss, tror jag.