Namn: Helen Walsh - Yrke: privatdetektiv

Det finns vissa likheter mellan ett mål från Max och Marian Keyes romaner. Och då menar jag inte i den plumpa betydelsen att båda är skräp. Men båda kan jag längta efter och tycka smaka riktigt, riktigt gott - så länge konsumtionen sker i lagom mängd. Keyes Hemligheten på Mercy Close hittade jag i min mataffär och började läsa för att tiden i kön skulle gå lite fortare. Kön gick framåt, boken hängde med hem och nu är den utläst.

Helen som är den yngsta i systerskaran Walsh är huvudperson den här gången och det är den fjärde bok jag läser om dessa mer eller mindre prövade kvinnor. Vad som händer med den äldsta, Margaret vet jag inte, men Claire blir som nybliven mamma lämnad av sin man i Vattenmelonen, Anna förlorar sin man tragiskt i Är det någon där? medan Rachel blir intagen på rehab i En oväntad semester. Helen däremot hankar sig fram som privatdeckare samtidigt som hon tampas med depressionens demoner.

Som soffläsning när arbetsdagarna kräver mycket tanke- och kroppsmöda fungerar den här nya boken riktigt bra. Det är en slags stillsam påskekrim där Helen jagar efter en popartist som försvunnit spårlöst strax innan en nylansering. Hela projektet tycks helt hopplöst särskilt som Helen inte mår särskilt bra. Hon har blivit av med sin lägenhet, funderar ganska aktivt på att avsluta sitt liv men, och det gör mig gott att veta, har ett kärleksliv som ger henne rätt bra vibrationer.

Om jag minns de andra Keyes-böckerna rätt så blandar författaren i sina andra romaner skickligt allvar och komik, det är underhållning på ett smart sätt. Här tycker jag själva deckarhistorien brer ut sig på Helens och seriositetens bekostnad. Jag minns systern Annas stora sorg och hade gärna sett att Helens depression fick lika mycket utrymme, med lite färre dråpliga inslag. Genom att rensa, renodla och spetsa intrigen tror jag Keyes roman hade nått lite längre. Och snälla författaren, sluta klippa och klistra i texten! Flera gånger under läsningen drabbas jag av "déjà vu"-känslor. Men det visade sig vara mer än känslor, Keyes återanvänder, säkert på ett mycket medvetet (men irriterande) sätt, stycken av text.

Hemligheten på Mercy Close är lättläst och alltså helt okej för några soffkvällar men kanske också lätt förgången. Samma sak gäller väl tyvärr inte målet från Max som stannar kvar onödigt länge i systemet. Nästa gång är det mammans tur att ge sin syn på livet, i Familjen Walsh A-Ö.  Undrar vad hon har att säga om sina mer eller mindre galna döttrar?