En middag att minnas

I söndags intog jag soffläge i stort sett hela dagen för att avnjuta Middagen. Den rekommenderades mig av en kollega med orden "den är skitbra". Och mer behövdes inte för att väcka mitt intresse, särskilt inte som arbetskamraten är av mina mest pålitliga boklangare.

Herman Kochs roman är ett slags kammarspel som äger rum runt ett bord på en mycket flott restaurang i Amsterdam, med de övriga gästerna i lokalen som direkt publik. I centrum har vi bröderna Paul och Serge med fruar. Serge är en välkänd och populär politiker som minst av allt vill dra någon negativ uppmärksamhet till sin peson. De har något att prata om, det handlar om deras respektive barn, och ett drama utspelar sig mellan aperitif och dricks. Det är mycket som står på spel denna kväll för de tonåriga barnen har försatt sina föräldrar i ett dilemma som måste finna en lösning. Vad är mest värt att försvara eller upprätthålla - barnen, den egna karriären eller något slags allmän moral?

Författaren Koch är en ny bekantskap för mig och jag gillar genast hans sätt att skriva som är lätt och ledigt, rakt och ibland lite lustigt faktiskt. Boken läser jag som en thriller - jag tar mig snabbt mellan förrätt, huvudrätt och efterrätt för att få smaka på mera. Middagens olika rätter och moment har också på ett snyggt sätt givit namn åt kapitlen. Det är den ene brodern, den arbetsbefriade, som berättar och hans syn på politikerbrodern är bitsk och underhållande att ta del av. Jag tänker lite på Ian McEwans Hetta när jag summerar läsupplevelsen. De delar den lite fräcka tonen och drivet framåt. Jag skickar boken vidare ut i den stora läsarkretsen, intygar att den var just "skitbra".