Själva framförandet är drabbande visionärt och innovativt - livet är en teater och handlingen äger rum på en mycket utvidgad klassisk scen. Jag hänförs av scenövergångar, förflyttningar, av rörelser och koreografi. Ibland går detta bitvis tunga, tragiska och passionerade drama som en dans och man lyckas spela med någon slags glimt i ögat.
Anna Karenina i Keira Knightleys tolkning blir väldigt mycket Keira Knightley men det går ändå ganska bra. Älskaren Vronskij är yngre och i viss mån mer oskuldsfull än vad jag såg framför mig när jag läste boken, men det går det med. Alicia Vikander är däremot precis den Kitty jag tänkte mig.
Anna Karenina anno 2012 är en glänsande kostymfilm, en lek med filmmediet och en både snygg och känslosam tolkning av Tolstojs stora roman. Och som de dansar! Hantverket, att de lyckats och vågat göra denna klassiska historia på ett så nymornat sätt, känns väldigt inspirerande.
I morgon är det dags för nästa ryska inslag genom en konsert på Gävle konserthus - laddad med ångest... Mer om den senare.
Jag ser fram emot att se Anna Karenina! Och jag hoppas att den ryska konserten inte bara ger ångest utan vemod och skönhet också!
SvaraRaderaHoppas du gillar filmen!
RaderaOch nej, den ryska konserten väckte som tur var ingen ångest, däremot var det ord som användes i program/pressinformationen...
Jeg har ikke sett filmen ennå, for jeg er bare halvveis i boken, men må helt klart se den når jeg blir ferdig en gang.
SvaraRaderaAv en eller annen grunn har jeg en klar formening om at Anna burde ha vært spilt av Natalie Portman!?!
Gleder meg til å se om de andre karakterene er slik jeg ser dem for meg i mitt hode mens jeg leser
Vad lustigt, när jag såg filmen funderade jag lite på vem jag hade "velat" se som Anna Karenina - Natalie P var ett klart alternativ... I en parallellvärld, kanske? :)
RaderaDet blir fint för dig se filmen efter boken!