Mitt varmaste tack...

för all uppvaktning, uppbackning, uppmärksamhet och uppskattning i samband med att jag mottog Svenska Akademiens bibliotekariepris på Bokmässan. Att ni var där, fysiskt eller på distans, betydde mycket för mig!

En lång tids nervositet rann av när jag väl stod där i montern och jag kände en så oerhörd stolthet och glädje över det som mina kollegor och jag åstadkommit i Gävle, för Gävle, tillsammans med en mängd olika samarbetspartners - och över denna så fina belöning för det.

Det var en omtumlande upplevelse med många värmande innerliga ord till mig och till oss alla som arbetar på golvet, och kanske i det tysta, lyfter fram skönlitteraturen, låter den ta plats och finna vägen till läsaren. I all rördhet kom tyvärr jag inte på att ta de tre männen i prisnämnden - Lars Rydquist, Jonas Ellerström och Arne Johnsson - i handen.

Mannen till vänster känner ni igen. Leendet bjuder jag på.

//Sara
(Hermia)

Helgens kulturintag - film, konst, litteratur

Film Igår laddade vi dvd-spelaren med  En gång till Sam (1972) som var det första samarbetet mellan Woody Allen och Diane Keaton. Allen spelar filmnörden Allen som blir lämnad av sin fru, och tröstas av bästa vännerna, det gifta paret Dick och Linda (Keaton). Vännerna gör sitt bästa för att få Allen på dejtingbanan igen, tyvärr med mindre lyckat resultat eftersom Allen visar sig vara en mycket osäker man, även om han coachas av idolen Bogart. Den perfekta kvinnan finns ändå nära och är - så klart - Linda.

Det var riktigt roligt att se den här komedin, som innehöll oväntat mycket fysisk komik, jämfört med de senare filmernas mer verbala humor. Allen har dock inte som jag trott fram till nu inte regisserat filmen, däremot har han skrivit den pjäs som filmen bygger på. Jag vet inte hur många av Allens filmer som utspelas i San Francisco men den här gör det, liksom den nyaste Blue Jasmine.

Konst Idag susade vi iväg till Sandvikens konsthall för att utställningen "Samlar rester av en sargad tid" med verk av Annelie Krantz. Annelie och jag gick i samma klass i gymnasiet men tyvärr tror jag inte att vi växlade särskilt många ord under de tre åren. Ibland blir det ju så. Men jag har med beundran följt henne på avstånd. Sett hennes vackra arbeten i ull, t ex väskor som i sig är konstverk. Genom den här utställningen visar hon en för mig ny sida genom sina målningar i akryl.

Det genomgående temat är skogen. Den hotade skogen, den vidöppna skogen, den trösterika skogen. Det är en naturupplevelse att betrakta hennes verk. I några av dem kombinerar hon måleriet med det textila och låter sydda stygn träda fram i landskapet, några verk är gjorda helt i ull med metall- och/eller pärlinslag. Landskapen känns som hemma, kanske är detta mitt Gästrikland? Men det är inga naturtrogna avbildningar, här rinner färgen, träden är skuggor, marken glöder. Naturpoetiskt. Jag tar bilder av ett par av de verk som tilltalar mig allra mest, som ögonen helst söker sig till i den spartanska konsthallen. 

Litteratur Att ett inspirerat bokprat kan få mig att på stört byta bok blev tydligt efter onsdagens bokkafé på jobbet. Kollegan Per talade så väl om Stig Larssons När det känns att det håller på att ta slut att den blev helgens litterära sällskap istället för Kjell Westös Drakarna över Helsingfors. 

För mig har Larsson mest varit en rubrikernas man, kanske ända tills jag såg den där intervjun i Babel där han sitter bredvid nära vännen Horace Engdahl. Och så nu Pers varma ord om honom.

Så sitter jag här och har omkring 200 sidor kvar att vistas i Stig Larssons huvud. För det känns så, han öppnar upp, släpper in så till synes obegränsat. Det är hans historia i romanform, i en kronologi som författaren själv beskriver som "hejsan svejsan". Jag som aldrig ens tjuvrökt kan inte bedöma om bokens intention att få människor att avstå från droger verkligen lyckas. Själv blir jag snarare lite sjavigt spritpåverkad bara av att läsa den... 

Larsson rör sig fritt i alla läger, har vänner både i Svenska Akademien och på kvarterssyltan. Respekten för dem är lika stor. Jag läser också med något slags respekt. För även om bokens Larsson har ett självförtroende som inte kan knäckas av något så tänker jag att det krävs en del mod för att sätta ord på sig själv så här (och samtidigt på Knausgårdsvis lämna ut andra). Med alla skavanker, mer eller mindre genomtänkta uttalanden, ungdoms- och vuxensynder. Och det är inte med något slags sensations- eller skvallerlystnad jag läser, även om delar av kultursverige fladdrar förbi, utan för att det är en så ovanligt direkt och välskriven tja roman. 

Sen kväll med Wonderboy

Det inte ofta jag ligger vaken och läser till efter midnatt en vardag (eller helgdag för den delen) men igår kunde jag inte släppa Henrik Langelands Wonderboy utan att läsa ut den. Romanen utspelar sig år 2000 och vi möter den något övermodige Christian von Hall.

Till en början är allt på topp för Christian. Han ror hem det ena fina kontraktet efter det andra, han är lycklig ägare till ett otal tjusiga klockor, han har en fru, två små barn och under tjänstresorna får han utlopp för sina udda sexuella lustar. Så får han en superidé - han ska arbeta för att slå samman de största norska bokförlagen till en gigantisk mediekoncern. Men innan hans projekt kan verkställas måste planen i all hemlighet förankras bland chefer och pengar säkras.

Mot Christians ytliga, pengastinna värld ställs konsten och litteraturen som också haft viss betydelse för hans drivkraft. Som en motvikt finns hans fru och inte minst lillebror litteraturvetaren Erlend som försöker få Christian att läsa romaner. Det är kanske det minsta man kan vänta sig av en blivande förlagsjätte... Det namedroppas en del i boken, som t ex här när de båda bröderna är på fest på Kunstnernes hus.

Christian, vars omvärldsbild vi delar, är kanske inte vid sina sinnens fulla bruk med tanke på att han bland många andra ser Greta Garbo. Men det roar mig att Jonas Wergeland får vara med i minglet!

Arbetet tar alltmer tid, familjen försummas och Christian tar allt större risker och chanstagningar - dessutom råkar han ut för underliga sammanträffanden, konstiga möten. Håller han på att bli galen? Har han ärvt sin mammas alzheimers? Eller är han utsatt för en komplott?

Det går nästan inte att beskriva hur långt från min verklighet den här romanen rör sig. Det snortas på fester, shoppas dyra prylar, det slängs med fåniga engelska fraser, konstiga diskussioner förs om t ex limousiner osv osv. Och som pricken över i alla dessa klockor - statusmarkörerna - som är så viktiga för huvudpersonen.. Det är överhuvudtaget en märklig, ibland äcklig värld, hög på sig själv och samtidigt på väg mot undergången. För denna lyxbubbla ska ju komma att spricka.

Precis som Manuskriptet är Wonderboy underhållande, smart och listigt skriven med ett driv lånat av thrillern. Ibland stönar jag åt den obegripliga ekonomiska vokabulären men på något vis förstärker den känslan av den här världens absurditeter. Men jag tror det var smart av författaren att låta det handla om förlagsvärlden, det kan nog vara en lockelse för det flesta läsare, och gör det stundtals obegripliga språkbruket överkomligt.

Romanen firar 10-års jubileum i år och nu väntar jag på att få uppföljaren, som låg på bokhandelsdiskarna i Oslo i somras, i min hand. Fyrsten heter den. Vad har hänt med Christian sedan sist? Det ser jag fram emot att få reda på!

JennyB/Kulturdelen läste romanen i maj 2010 och utsåg den till den månadens bästa bok!

Då tänker jag på Sigrid - en känslig debutroman

"Hur långt räcker kärlek?"

En del av sommarens semester tillbringade maken och jag på norrländska vägar, där vi åkte ömsom genom vackra landskap och ömsom genom halvt övergivna byar. Nu har jag läst en debutroman som utspelar sig Jämtland, som vi bara nuddade vid på vår resa. Det är gott att se att det finns nya författare som utgår från andra perspektiv och vyer än storstadsmiljöernas, som väl varit härskande i större delen av den senaste tidens svenska litteratur? Fint också att det är "riktiga romaner" och inga deckare...

Romanen jag läst är Då tänker jag på Sigrid, författaren är Elin Olofsson. Det kanske låter förnumstigt men jag tycker det är en "mogen" debutroman - skriven på ett alldeles eget språk, där de olika berättarspåren fint träder fram. Hanna är bokens jag och Sigrid som hon tänker på är farmor. 

Hanna har lämnat Stockholm för att söka sig både tillbaka till sina rötter och till sig själv, samtidigt som hon sörjer en oavslutad kärlekshistoria. Hon åker upp till Storgårda, släktgården som ingen längre tar hand om. Här har Sigrid, som framstår som en elak kvinna, levt men numera ligger hon förvirrad på ålderdomshemmet, här har också Åke, farbrodern, tagit sitt liv. Det är en gård med många minnen i väggarna. 

Hanna inrättar sig på gården, gråter, dricker kaffe, tänker. Samtidigt lär hon känna grannen Kalle och förnyar relationen med sin pappa Bosse.Vid sidan av Hanna följer läsaren också Sigrid vilket skapar ytterligare en dimension åt romanen. Som läsare får jag också tidigare än jagberättaren en viss förståelse för eller insyn i den gamla kvinnans liv.

De såriga familjerelationerna, svåra att läka, är i centrum tillsammans med Hannas ledsna hjärta. Men kanske finns tid för försoning och förståelse när de möts på nytt? Kanske räcker kärleken till att överbrygga äldre tiders plågor, och kanske kan den ljuda tillräckligt starkt i Hannas liv?

Då jag tänker på Sigrid gjorde starkt intryck på mig, och jag som sällan gråter när jag läser har fortfarande svidande ögon efter morgonens rinnande tårar. Ändå är det inte någon sentimental roman som på ett utstuderat sätt slår an känslosträngarna. Det är snarare genom sin äkthet och innerlighet den träffar rätt.

Jag hoppas Olofsson följer upp sin känsliga debut och fortsätter sätta Norrland på den litterära kartan, liksom t ex Therese Söderlind gör. En ny generation Norrlandsförfattare - det är fint!

ps. Nu har jag sneglat lite på vad några recensenter tyckt om romanen. Någon gör mig förvånad över att nästan raljera över att det är en i mängden av storstadsboåtervändertillhemtrakternabok (det är i så fall på tiden tänker jag att landsbygden får ta över dominansen). ds.

Inspirerad av Frances HA

Jag har kommit att bli förtjust i filmskaparen Noah Baumbachs verk, i hans smarta, skruvade tilltal och i karaktärerna som slår an något inom mig i sin vilsenhet. Därför var mina förväntningar på den nya Frances HA ganska stora.

 

Greta Gerwig spelar titelrollen - en kvinna med yviga gester och ett slags gränslöst, ibland socialt vettlöst, förhållningssätt till omvärlden. Efter att ha blivit övergiven av sin bästa vän,  som strax därefter gängar sig, flyttar Frances runt bland olika bekanta. Samtidigt försöker hon ta sig fram som dansare, på ett lite tragiskt sätt för tittaren eftersom hon som 27-åring tycks vara kvar på nybörjarnivå.

Men Frances HA är en film och person som överraskar. Kanske luras vi också lite? Leker man med våra förutfattade meningar om en människa som Frances? För i Frances finns en övertygelse som faktiskt får blomma ut.

Filmen är inspelad i svartvitt men genom Gerwig självlysande. Den berör mig och jag tänker att jag ska ta hand om, vårda och släppa fram min egen inre Frances för hon finns där. Jag behöver väl inte säga att jag rekommenderar den?

Är farmor det nya svarta?

Har farmor blivit en litterär trend? Det tänker jag på nu, när jag är halvvägs igenom Elin Olofssons fina Då tänker jag på Sigrid. Det är den tredje bok jag läser - på rad - som har en farmor i en av rollerna. Här är hon precis som i Dagarna med farmor en  centralgestalt, i Vinterkriget finns hon i bakgrunden men har ändå en betydande roll för de andra romanfigurerna.

Farmödrarna är från ungefär samma generation, med barnbarn i 30-års åldern. I Dagarna med farmor och Då tänker jag på Sigrid är barnbarnen också huvudpersoner, med farmodern i mer eller mindre omedelbar närhet. I den senare har farmor dock varit frånvarande i barnbarnets liv.

Båda författarna låter läsaren lära känna farmödrarna på flera plan, vi får deras historia berättad för oss och får på så vis en utökad förståelse för personerna - och vet mer än vad sondöttrarna gör. Det är, i alla fall än så länge, bara en farmor som skildrats med verklig värme, nämligen Jeanne i Dagarna med farmor. Gemensamt för det tre böckerna är däremot att de är tvättäkta romaner! 

Så, är det en trend? Hittar ni flera aktuella litterära farmödrar? 

Ett uppfriskande vinterkrig

"Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ned barnbarnens hamster."

Lite nervöst undrade jag hur författaren skulle ta sig vidare från den här första, fantastiska meningen. Ganska snart därefter var jag lugnad! För det var länge sedan jag läste en relationsroman, en samtidsroman, så bra, snygg och välskriven som Philip Teirs Vinterkriget - den levde minst sagt upp till mina rätt ganska stora förväntningar. 

Utan onödigheter berättar Teir både lustfyllt och fördjupat om ett par i kris, och om deras mer eller mindre vilsna vuxna döttrar. Det är skönt tycker jag att det äldre paret står i centrum, att det inte är (ännu) en roman om unga karriärlystna människor, eller om par som ska få småbarnslivet att gå ihop. De personer Teir tecknar finner jag vara både mer intressanta och mångbottnade med sina funderingar över livet som blev så här, eller sådär.

Här är alltså Max, snart 60 år gammal och med sin storhetstid i sociologivärvet bakom sig. Nu har han sin förläggare flåsande i nacken efter en bok som inte vill låta sig färdigställas. Han lever i par, men parallellt, med Katriina, en bestämd kvinna med stark drivkraft framåt. Och visst faller han när han kontaktas av den unga Laura, som har siktet inställt på. Ja, vad då egentligen? 

Döttrarna lever sina liv, olika varandra. Särskilt den yngsta en aning villrådiga Eva, är spännande med sitt försök till konstnärsliv i London. Och så finns den äldre generationen representerad genom en sjuk farmor. En viktig roll har också, tänker jag, Helsingfors, tydliggjord genom namn på gator, stadsdelar, restauranger med mera och som bakgrund till i första hand Max utflykter.

Jag är glad över att Teir klarar att vara både underhållande, han bjuder den här läsaren på ett och annat skratt, och allvarlig i sin skildring av det finlandssvenska medelklasslivet. Ibland tänker jag på Jonathan Franzens Tillrättalägganden som en mångordig syssling, för där finns något slags släktskap i handlaget. I Vinterkriget är det en fin balans mellan äktenskapsrealism och rolighetsscener. 

Jag har haft riktigt angenäma lässtunder med den här romanen - tänk att ett vinterkrig kan göra så gott i själen! Tack till boklangaren på NoK som snabbt såg till att stilla min läshunger!

ps Törs man (i det här fallet) hoppas på ett fortsättningskrig? ds

Dagarna med farmor

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt lockar mig dels genom att vara en Parisroman och dels genom att den sägs handla om litteratur, om att mötas genom böckernas värld. Och till viss del stämmer det - Jade hämtar hem sin farmor till sin lägenhet för att hon inte ska riskeras hamna på ålderdomshem. Här i Montmartre inrättar de sig tillsammans och inleder sitt lite udda samboliv.

Jade är journalisten med ett romanmanus i byrålådan. Farmodern visar sig länge ha varit en läsare i smyg, för några litterära utsvävningar har inte varit accepterade i byn där hon levt hela sitt liv. Nu kan hon komma ut ur garderoben som en verklig litteraturkännare och erbjuder sig också att hjälpa sin sondotter att få fason på sin romantext. Mellan de båda växer en varm vänskap fram, samtidigt som kärleken kommer in i deras liv. 

Nja, det här är inte riktigt en text i min smak. Det är lite för sentimentalt, lite väl utstuderat upplagt och jag är flera gånger på väg att avfärda den, lägga boken ifrån mig. Det handlar heller inte om litteratur på det sätt jag hoppats, här blir den mest kanal mellan män och kvinnor. Men något håller mig kvar - jag tycker om skildringen av den äldre kvinnan, tycker om värmen som utstrålar mellan sidorna och vill också vet om Jade tar sig vidare i livet. Så tänker jag och läser vidare. Så kommer slutet och jag tänker att aha. Så kan man också knyta ihop en historia - eller kanske snarare öppna den på nytt. 

Men ändå. Inte bok riktigt för mig, fast en läsning som passar väl ihop med den annalkande hösten.

Det liknar ett liv

Varken läs- eller skrivlust saknas - däremot lusten att efter en dag på jobbet återigen starta datorn, vila ögonen mot skärmen. Men idag är jag ledig, och har en längtan efter att dela med mig av de tre senaste läsupplevelserna.

En höstplan var att delta i bokcirkeln Nina Frid inviterat till på Bokcirklar.se och som handlar om P O Enquists Liknelseboken därför blev jag så klart glad när det nu äntligen blev min tur att låna hem den. Med bokcirklandet har det hittills gått "sådär" för min del.

Liknelseboken är en text jag kretsar kring som en fågel, försökt att på avstånd se vägar och mönster, se de olika öppningarna, ingångarna. Kanske är den en kärleksroman så som undertiteln lyder. Även om känslan av att den är ett, om inte avslut, så bokslut är större. Lite som Torgny Lindgrens Minnen. Det är också ljuvligt få vistas i det POEtiska västerbottniska språket, bland bokahopar.

Händelser i ungdomen förs vidare i livet, i minnet, och in i fiktionen. Liv och dikt så nära varandra. Möten gör avtryck, kanske djupare än vad berättaren själv först förstått. Omtalat är älskogsscenen i ungdomen men boken rymmer ju så mycket mer. Här finns glidningarna mellan det som var och det som kanske var, här finns de bortrivna sidorna i den nästan uppbrunna anteckningsboken som är nästan mer intressanta än de sidor som faktiskt finns där. Vad var det som hände? Vad hade kunnat ske? Vem var? Jag tycker så mycket om osäkerheten, att inte helt och hållet veta - att själv få fylla i och tolka. Det finns inga rätta svar på ett liv, men det finns bilder, liknelser som berättar.

Nu vill jag snart läsa mer av Enquist. T ex Kapten Nemos bibliotek.