3 x julläsning

För första gången på många år så har jag jullov! Och jag gör som när jag var yngre och skolledig - äter frukost sent och länge, tittar på film och läser böcker. Några lediga dagar återstår när jag summerar julläsningen så här långt.

1. Strax innan julen läste jag kortromanen Min första kärlek av Ivan Turgenjev. Några vänner sitter och samtalar en sen natt, de andra gästerna har redan lämnat sällskapet. De kommer att tala om det första kärleken, och om hur den tett sig. När det blivit Vladimir Petrovitjs tur att berätta ber han att få återkomma - han behöver först få skriva ned sin annorlunda historia. Det han senare berättar för sina vänner, och för läsaren, är en känslig historia om ett möte mellan en ung osäker man och en nästan lika ung kvinna, omsvärmad av ett gäng andra uppvaktande herrar. Men kanske befinner sig den störste konkurrenten om den unga kvinnans hjärta närmare Vladimir än han kan föreställa sig... Så berättas en historia dramaturgiskt uppbyggd så läsaren/lyssnaren anar ungefär hur händelserna kommer att utveckla sig. Och visst var stackars Vladimirs första kärlek av ett lite annorlunda slag. Att läsa Turgenjev var att få en välbehövlig kvick-fix av ryskt herrgårdsliv, skirt och levande.

2. När Annika Koldenius rankade årets bästa böcker på sin blogg hamnade Mikael Fants Vattnet i mars högt på listan. Det gjorde mig nyfiken på romanen så jag köpte och läste den snabbt under julhelgen, för det visade sig vara en sträckläsarbok. Precis som författaren konstaterar i efterordet greppar han över ett stort spektrum av olika sätt att leva - storstad och småstad, hetero och homo, ung och gammal etc. Handlingen utgår från Inga, den nu döda mamman/hustrun/mormodern/svärmodern/poeten/bibliotekarien som fattas sina anhöriga, men allra mest maken Edvin som på ett påtagligt sätt inte kan släppa greppet om henne. När så en av döttrarna på, ska det visa sig, oärligt vis vinner en dikttävling tänjs relationen mellan systrarna till bristningsgränsen. Samtidigt berättas om de olika familjernas inbördes relationer, på olika plan och ur olika perspektiv. Det visar sig att flera har försatt sig i svåra och ganska märkliga situationer, inte alltid på rätt sida om lagen. Familjemedlemmarna har tilldelats olika kapitel och undan för undan läggs ett pussel av ibland till synes helt udda, och svårpassade, bitar.

I Vattnet i mars står relationerna i centrum, det är genom dem som historien drivs framåt. Även om alla personer inte är sympatiska finns det en värme i gestaltningen av dem, en slags välvilja och omsorg. Under läsningens gång associerar jag lätt besvärad till Marianne Fredriksson, till hennes relationsdrivna skrivande, till omsorgen av figurerna. Jag läser som sagt snabbt och har svårt att slita mig, jag vill veta vad som ska hända och hur det ska gå för de olika familjemedlemmarna. Men när pusslets lagts är jag ändå lite matt - pusselbitarna har putsats lite för bra för att komma samman, en återkommande invändning hos mig. Men det är en god bok och faktiskt så är det också riktigt fint att läsa en roman vars handling i huvudsak utspelas norr om Dalälven, och där mitt Gävle figurerar, om än i periferin.

3. Vattnet i mars som var min reselektyr under julfirandet i Västerbotten tog slut innan besöket där var över, men som tur var kunde jag ärva makens julläsning. Så kom det sig att jag läste "one of the funniest books ever written" - det vill säga Charles Bukowskis Post Office. Kanske har framsidesblurbaren och jag inte riktigt samma humor men romanen var bitvis rätt kul, på det tragikomiska viset.

Henry Chinaski hamnar utan att han riktigt vet hur i postsvängen och blir kvar där i drygt tio år. Han fajtas med översittande chefer, försöker hantera märkliga regler och ägnar fritiden åt kvinnor, sprit och spel och befinner sig i ett ständigt bakrus. I postväsendets tjänst hamnar Chinaski i dråpliga situationer, särskilt innan han blivit en av de fast anställda. Det här är det första jag läst av Bukowski även om jag tidigare hört en av bibliotekskollegorna läsa högt ur hans verk vid några tillfällen. Jag förstår tjusningen, fick bita ihop ibland för att stå emot spritångorna men hade mest rätt trevligt i Chinaskis aningen bisarra sällskap. Jag tror boken kan vara ett bra botemedel de gånger det egna arbetet känns mindre vällustigt - det är i alla fall inte som på postkontoret!

Någon vakar i natten & Hjärtat jagar allena #bokbloggaremotrasism

En roman jag återkommer till ibland i tanken är Bel Canto av Ann Patchett som jag läste för några år sedan, nu när författaren samtidigt är aktuell med ett nytt verk, så har jag äntligen läst hennes andra bok på svenska Någon vakar i natten (2009).

Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.

Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.

En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.

Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta Världen av i går och Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.

Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.

Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.

Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i Någon vakar i natten till ras-problematiken i Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.

Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".

#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat

En jul i Paris

Tyvärr så är det inte jag som firar jul i Paris utan Charley som är huvudperson i Somerset Maughams roman från 1939.

Charley kommer från en välmående familj och är drillad i såväl konst som musik. Av sina snälla föräldrar får han till sin förvåning en Parisresa och han åker dit med förhoppningen om att tillbringa tid tillsammans med barndomsvännen Simon.

Simon har dock förändrats, han lever ett mycket enkelt liv och får näring främst från sin tro på revolutionen. Simon tar med sin vän till en finare bordell där han möter den unga ryska Lydia. Det är början på en Parisvistelse som inte blir riktigt som Charley tänkt. Istället för att strosa Paris gator fram, se konsten, uppleva musiken så umgås han konstant med Lydia, han blir för en stund hennes beskyddare fängslad av Lydias tragiska levnadsöde. Det liv som hon lever nu är orsakat av en rejäl otur i kärlek men redan innan dess föll hennes familj offer i den ryska revolutionen.

Lydia har genom egna upplevelser format och färgat sin syn på livet medan Charley ärvt sina åsikter av föräldrarna. Nu motsägs de och han vinner insikter som han kanske helst hade velat vara utan, då de omskakar hans alla invanda föreställningar.

Detta var mitt första möte med författaren Maugham, så jag vet inte om verket är representativt för författarskapet. Att jag kom att läsa den just nu berodde faktiskt mest på titeln... Men lika lite som Charley fick uppleva konst och musik fick jag Parisromantik och julmys. Min förväntan om en härlig Parisroman kom på skam, fast lika glad är jag ändå för det var en intressant skildring av unge Charleys möte med världen utanför familjens trygga krets.

Munromania - osäkerhetens mästare

Rakt fram satt en helfigursspegel som visade upp henne i mrs Willets förnämliga men säckiga långa kappa, där några centimeter klumpiga bara ben skymtade ovan ankelsockorna. 

Det där var förstås gjort med avsikt. Spegeln var placerad så att kunden genast skulle inse sina brister och sen komma till slutsatsen att hon måste köpa något för att råda bot på det. Ett sådant genomskinligt trick skulle ha fått henne att med en gång lämna affären, om hon nu inte varit inställd på att skaffa det hon hade tänkt.

Stycket är från novellen Kärlek vänskap hat och inleder samlingen med samma namn. I själva verket så är Johanna mycket riktigt utsatt för ett trick, som är mer genomgripande än spegelns. Hennes liv och framtid är mer osäkert än vad hon själv kan ana sig till.

Det är överhuvudtaget mycket som är osäkert i Alice Munros noveller - huvudpersonen är inte alltid huvudperson, knappt ens i sitt eget liv. Det är istället bifiguren, kusinen, där borta som står i centrum. Det verkliga dilemmat är inte det omtalade utan det där djupt underliggande som knappt påtalas. Medan handlingen inte är vad den verkar vara, den förskjuts och nya mönster uppstår.

När jag läst klart novellerna i Kärlek vänskap hat så vill jag börja om, och göra det igen. Jag vill genomskåda strukturen, vill syna glidningarna och se när det vänder, när det händer. Samtidigt är jag utmattad, för varje novell är en roman. Författaren bjuder läsaren på samma komplexitet som andra behöver det tiodubbla antalet sidor för att åstadkomma. Genomborrande, inträngande, vacklande.

Att läsa Alice Munro är att utsätta sig för det osäkra. Och det gör jag gärna.

Mycket mera Munromania finns förstås hos Och dagarna går... som startade det här firandet av Novelldagen.

Egenmäktigt förfarande

Mest var där hans vanliga beundrargarnityr, hela entouraget av oavlönade praktikanter från konstskolorna som arbetade för honom i hopp om att få sina själar bestrukna av hans snilles pensel. 

Det är schvung i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag fick i handen efter en lång tid i bibliotekskö samma dag som Augustpriset delades ut. Ester Nilsson vill mer än att bestrykas av snillets pensel - hon vill ha hela konstnären Hugo Rask, hans kropp, själ och intellekt. Hon älskar honom på ett upphöjt vis. Men när känslorna inte besvaras på det sätt Ester trängtar efter blir förtvivlan stor och trots sina väninnors råd, trots sitt eget förnuft upprepar hon alla de misstag man kan göra som galen av förälskelse.

Det är med viss vånda jag läser romanen och med viss igenkänning på det där obehagliga viset. Vem har inte varit där? I frågandet efter varför hen inte hör av sig, vad orden hen sade egentligen betyder osv. Känt krocken mellan förnuft och känsla och inte kunnat stå emot sig själv. Ju äldre desto värre, kanske. Ester fastnar där trots alla föresatser att bara verka för sin egen skull, att inte ge vika. Andersson skildrar så bra hennes situation och belyser skickligt, som den utanförstående berättaren, hennes tillkortakommanden och omöjliga val i passionens namn, där allt hon gör handlar om honom. Han som i mina läsarögon inte är någon särskilt trevlig prick, snarare kär i sig själv än i någon annan men motvilligt stärkt av Esters upptagenhet vid hans figur.

Det är en roman som liksom Ester till stor del rör sig på det nästan dissekerande, undersökande tankeplanet, långt från det romantiska skimret, kanske gör det förhållningssättet att romanen höjer sig? Ändå är jag inte alldeles säker på att det blir en roman jag "bär med mig". Fast som smart och trots allt underhållande läsning en vintervecka var den mycket lyckad. Och jag pustar lättad ut över att ha funnit en människa som gillar mig tillbaka och som tycker om långa frukostsittningar.

Vänner emellan - livet på en kibbutz

Då och då händer det ju att läsningen stannar till, att läslusten avtar. Så hände mig efter att jag läst ut Taiye Selasis täta, rika och vackra Komma och gå. Vad jag än försökte med så kändes det torftigt och för litet. Men så fångades jag av Amos Oz Vänner emellan.

Vänner emellan utgörs av en samling berättelser om några människor på en kibbutz. Några av dem är säregna, några drömmer om ett liv någon annanstans men alla formar de tillsammans den värld de lever i - både genom att följa regler och genom att utmana dem. Kibbutzen grundades en gång med stark tro på gemenskapen, på kollektivet, men i berättelserna är många människor ensamma. Och när det slutna kretsloppet ifrågasätts direkt eller indirekt uppstår generationskrockar.

För ganska exakt ett år (som känns som ett par månader) sedan läste jag Lantliga scener som jag blev mycket förtjust i, samma sak händer denna gång - jag gillar skarpt det jag läser. Oz skriver utifrån den begränsat inramade miljö om allmänmänskliga frågor; om kärlek, om relationen mellan barn och förälder, om längtan, om ensamhet etc. Han gör det med ett språk så rent och klart, i vissa stycken nästan spartanskt, men förmedlar en hel liten värld till mig som läser. 

Förra året, eller egentligen tidigare ändå, tänkte jag läsa En berättelse om kärlek och mörker i år tror jag bestämt den blir min julläsning. Om nu inte Amerikanah tränger sig före. 

Komma och gå - en roman som stannar kvar

Jag lade ifrån mig Taiye Selasis Komma och gå med stark separationsångest, och med känslan av att ha varit med om något stort. Det är inte ofta romaner dröjer sig kvar, nästan sätter sig i kroppen, på det sätt som den här har gjort.

Det finns ingenting att inte tycka om för Selasi är en helgjuten berättare som skickligt råder över såväl innehåll som form med dess språk och struktur. Familjen hon berättar om splittrades en gång, och dess medlemmar är utspridda som pusselbitar. När den övergivande pappan, Kweku dör dras bitarna till varandra. Att varje människa bär en historia, och ibland också varandras, blir tydligt i romanen.

Jag tycker mycket om att Selasi inte som vissa andra författare bygger upp en förväntan om ett stort, kanske sentimentalt, avslutande crescendo utan låter bilden klarna allt eftersom. På ett perfekt avvägt vis får jag den information jag behöver, vägs struktur och innehåll ihop. Här undviks klichéer och tillåts fördjupning.

Den splittrade familjen har präglat varje medlem av den - mamma, pappa och fyra syskon - på olika sätt. I romanen varvas deras respektive livshistoria från barndom till nutid. Fram träder människor som både hört till och varit främmande, oavsett i vilket samhälle eller land de levt i - för dessa människor rör sig på tvärs genom världen. Det är smärtsamma historier som berättas, saker som gjorts i all välmening har gått fel och skapat ännu större avstånd mellan människorna, som kanske om de pratat med varandra funnit vägen till förlåtelse, förståelse och gemenskap. Romanen är sårig, poetisk, stark och väldigt gripande.

Vilken debutroman! Vilken roman! Och tofflorna, tofflorna...

Lola uppochner

Jämfört med hur jag fick kämpa för att ta mig in i och sedan igenom Monika Fagerholms roman Diva för ett antal år sedan så var mötet med den nyare Lola uppochner enbart lustfyllt.

Varje bok behöver rätt tid, och en läsare i rätt sinnesstämning. Och den här gången klev jag utan tvekan eller kamp in i Fagerholms värld och underbara språk. Däri mötte mig ett myller av personer, av nät av människor förenade genom brutala händelser i den lilla orten Flatnäs.

Många år har gått sedan en ung man hittades död, och Jana som var den som fann är tillbaka i hembygden, bjuden på middag hos en kvinna, en flicka från förr. Men om än olöst så är inte dödsfallet romanens stora gåta, utan människorna som befolkar den. Vilka är de idag - och vilka var de då? De sagobetonade handlingarna och dockan Lola som innehåller sanningen fäster sig i tanken. Det är relationer som skaver, som får mig att fundera över vad jag läser och över möjliga undertexter och outskrivna skeenden och motiv. Förlaget har valt att genrefiera romanen som "thriller" - men spänningen är i dess allra innersta, inte i det yttre dramat. Så blir i alla fall min läsning av den.

På Stockholm Literature, i Fagerholms samtal med Jan Kjaerstad, framkom att hon skrivit om slutet på romanen för att ta bättre hand om en av dess personer. När jag nu läst ut den undrar jag över om inte det "nya" slutet är integrerat i romanen? För visst finns här redan den räddande handen?

Samtalet mellan de båda författarna hörde jag när jag samtidigt var mitt inne i boken, och det blev absolut tydligt hur egensinnig Fagerholms litterära värld är. Och hur denna på scenen mångordiga människa skalar ned sitt språk, håller det i ganska strama tyglar - och skapar stor poetisk litteratur.

En lustig detalj är att Ravels musikverk Bolero är med både i den här finlandssvenska romanen - och i Kjell Westös nyaste, Hägring 38 som jag också tyckte mycket om.

En gammal Atwood

Det kan verka som en plan att jag läser kanadensiska författare just nu, i Munro-yran. Men "det bara blev så" - först alltså Carol Shields och så nu Margaret Atwood. Av Atwood har jag tidigare läst Oryx och Crake som, även om den var skriven i en för mig lite obekväm genre, väckte både känslor och tankar om inte bara framtiden. Men det är länge sedan, fast intresset för Atwood har hållit i sig.

Så i somras läste jag Jan Kjaerstads Normans område, en roman som genererade en läslista där bland annat Lady Oracle fanns med. Jag har läst den på svenska - Oraklet. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske inte riktigt det här.

Oraklet, eller Joan Foster, har iscensatt sin egen död och dragit till Italien. Länge tänker jag på henne som en lite äldre kvinna men så när bakåtblickarna, som går via en överviktig och olycklig uppväxt till ett liv i frihet undan mammans elaka blickar och in i famnen på flera män, möter nutiden inser jag att hon ju är en ganska ung kvinna som på kort tid fått vara med om lite för mycket. En ung kvinna med svallande prerafaelitiskt hår, som gjord för romantiska drömmar.

Det är en lustig roman med inskjutna texter från Joans kiosklitteraturmanuskript. För det är som författare i romance-genren som hon försörjer sig; i största hemlighet och under pseudonym. Det är också lustigt hur den svänger från den dystra barndomen till vuxenlivet, som verkar vara ganska absurt och som en saga i sig. Kanske är det ett sätt att efter att ha levt i skymundan blomma ut och ta plats, att skapa rörelse kring sin person? Joan söker sig också till män som är ett slags dramakings och som på olika sätt utmanar henne. Men med ingen kan hon vara riktigt sig själv.

Trots att Joan är berättarjaget så finns där en komisk distans som även den är lite lustig och som förvånar mig. Min föreställning om Atwood var en djupare författare med större tyngd i orden men kanske är Oraklet ett undantag? Nu kan man förstås vara både djup och lättsam, och det är lite svårt att sätta fingret på vad som skaver när jag läser. Ibland funderar jag också på om det kan vara så att tiden sprungit ifrån texten, boken är utgiven 1976. Kan den ha haft en större aktualitet och fräschhet då när den kom? När 70-talet var på riktigt. Men den är så klart inte utan poänger - hade jag inte gillat den så hade jag nog inte läst ut den...

Nu önskar jag så att jag kom ihåg varför just denna bok förekom i Normans område? Säger den kanske något om också Jan Kjaerstads roman och berättaren i den? Eller var den bara en av många böcker på en hylla?

Hur som helst. Jag kommer att läsa mer av Atwood och tar tacksamt emot tips om vad!

Den mörka sidan - Tokyo i gråskala

Det fint med kollegor som förser en med litteratur, jag har ju dessutom förmånen att få jobba med Sveriges Seriebibliotekarie som ibland sticker åt mig något tecknat.

I torsdags kom jag därför hem med Den mörka sidan 1 med text av Sylvain Runberg och teckningar av Olivier Martin. Denna första del har fått ett fint pris i serie/manga-världen. Handlingen utspelas i Tokyos storstadsdjungel men serieskaparna är inte från Japan, och boken läses till min stora lättnad på västerländskt vis.

Bilderna i gråskala fascinerar mig genom hur snyggt och levande de fångar storstadsmiljön, och jag blir mycket förtjust i de återkommande tip-tap-ljuden från klackarna som slår mot asfalten. Bilderna vinner snabbt över språket, som jag i all sin korthet finner en aning onödigt stolpigt.

På ett stort kontor jobbar huvudpersonen herr Okada, långt från fru och dotter. Nätterna tillbringar han på ett sådant där kapselhotell - eller som det ska visa sig i armarna på älskarinnan och kollegan Mayumi. Deras förhållande måste förstås döljas både för kollegorna och för Okadas hustru.

Parallellt med det hemliga förhållandet ges en bild av japansk arbetskultur där det gäller att vinna chefens gillande - oavsett om det handlar om att snabbt utföra arbetsuppgifter eller att sjunga karaoke.

Historien och de olika personerna rymmer många hemligheter och gåtor, en del förklaras andra dröjer olösta kvar. Varifrån kommer t ex Okadas ärr? Vad är det chefen bekänner för honom, för visst biktar han sig i all ordlöshet? Och hur otrogen är han egentligen, vår huvudperson?

Full med frågor räcker jag över boken till maken med uppmaningen "läs!". Och så hänger jag på irriterande vis över hans axel tills han är färdig. Men han lyckas inte heller räta ut frågetecknen. Vi får stilla oss till del nummer två som kommer under våren. Och hoppas att Seriebibliotekarien levererar även denna till mig.

Stendagböckerna - om en vanlig ovanlig kvinna

Det kändes som om hon av en slump hade snubblat in i sitt eget liv.

Det krävdes en bokväns varma rekommendation för att jag skulle ta mig innanför de sockersöta pärmarna till denna pärla till bok. Varken den faktiskt felaktiga baksidestexten (apropå sådana) eller omslagsbilden gör denna roliga, påhittiga och gripande bok riktig rättvisa.

Carol Shields berättar i Stendagböckerna (1994) om Daisys liv från födsel till död och hon gör det på ett sätt som verkligen väcker glädjen över att läsa. 1905 föds huvudpersonen i Kanada av en helt ovetande mor. Hon föds in i ett stenarbetarhem men blir snabbt omhändertagen av grannfrun som i sin tur förlöper hemmet. 

Så följer vi Daisy genom olika nedslag i hennes liv - genom hennes första mycket korta äktenskap, in i moderskap med tre barn som också får rum i berättelsen och så vidare ut medelålder och ålderdom. Daisy lever ett långt liv, men alltid i en känsla av ensamhet trots en karriär på ålderns höst som "Tant grön", alla växtintresserades älskling.

Hon har drabbats av liknande sorgeattacker förut. Den sjukdom hon lider av är föräldralöshet - hon känner igen den på samma sätt som man känner igen migrän när den sätter igång: Här har vi den igen - och igen - och här ligger hon, strandsatt, könlös, tidlös, ensam.

Det är en ovanlig berättelse om en vanlig ovanlig människa. Men trots de bifogade fotografierna och det detaljerade släktträden som ger något slags ytlig autencitet åt historien så är texten en glittrande litterär skapelse där humor och lättsinne är granne med allvar och sorg. Här varvas berättande prosa med t ex brev för att föra händelserna framåt. Roligt är också att författaren låter olika personer komma till tals med sina teorier om Daisy. För mig är det inte alltid självklart vem berättaren egentligen är - ett tag tror jag Daisy själv för pennan men så dyker ibland ett utanförstående "jag" upp och kommenterar. Dessa skiftningar är spännande och fantasieggande. Vem äger den egna historien? Gör man det ens själv?

Stendagböckerna är en rik roman som berör oss alla - nog både söner och döttrar. Så läs den, gör det!

Man kan berätta historien om sin mor på fem minuter blankt. Blinkar man kan man missa den. Men man kan inte få den att försvinna. Ens mamma finns inne i en. Man kan känna hur hon rör på sig och andas och ibland kan man höra hur hon pratar med en och säger samma saker om och om igen. Se upp nu, till exempel, eller akta dig, var snäll, gå inte och gör dig illa. 

En flanör i New York

När jag skriver det här är det den 1 oktober och i USA har flera offentliga institutioner stängt på grund av det politiska och ekonomiska läget. Förhoppningsvis är läget ett annat den 17 oktober när det här inlägget publiceras, samma dag som recensionsdatum för boken jag läst infaller. Bokens titel är lustigt nog en motsats till det stängda läge som råder där borta.

Teju Coles Öppen stad är en roman med en flanerande berättare. Julius heter han och sina vardagar ägnar han åt psykiatrin medan han läser, funderar och promenerar på sin fritid. Han har sitt ursprung i Nigeria och i Europa, hans far är död, han har brutit med sin mor, vilket berättas genom minnesbilder som uppstår ur associationer, och hans flickvän har nyss flyttat ifrån honom. Ändå är det främst i mötet mellan Julius och de kända eller okända människor han passerar och kommer i samspråk med, eller genom de vänner han besöker som läsaren får en bild av honom, som inte alltid är direkt sympatisk.

Författaren låter Julius berätta om en tid då han traskade fram och tillbaka i staden. Men vilket New York är det han går igenom? Det är en stad präglad av tornen som inte längre finns, en stad där det att ha en viss hudfärg leder till förväntningar, en stad där det är lätt att vara ensam bland människor och där det finns mycket för en flanör att iaktta. Några veckor följer läsaren dock med honom till Bryssel i jakten på hans mormor. Det blir en resa med några möten med människor som ytterligare belyser Julius person.

Julius får dela sina tankar om allt från konst, litteratur, förtryck m m med läsaren. Det öppnar romanen, ger den djup och perspektiv. Samtidigt bibehålls hela tiden en tilltalande diffushet och skevhet kring Julius och vem han är, som gör att jag läser med en viss anspänning. Det som Julius väljer att inte berätta blir lika intressant som det han faktiskt säger och gör. För visst finns där sådant han själv inte delar.

Öppen stad är en kanske ovanligt rik roman. Rik på intryck, uttryck och avtryck. Att flanera med Julius är att ta del av en bildad människas funderingar över tillvaron och vad som ryms i den. Det är en öppen text med plats för läsaren att medagera, fylla i. Det är en roman jag varmt rekommenderar.

Författaren kommer till Stockholm Literature den 26 oktober!

Boken langades av NoK.

Hägring 38 - vägen till läslycka

En lite svävande känsla dröjde sig kvar efter att jag läst ut Kjell Westös Hägring 38. Svävande dels av den sköna känslan av att ha läst en bra bok, och dels av den sköna känslan av att inte riktigt veta hur det egentligen var. 

Westö skildrar ett Helsingfors som 20 år efter det grymma inbördeskriget nu, liksom resten av Europa, står inför ett nytt krig. Detta påverkar diskussionerna i onsdagsklubben som träffats i många år, och de politiska åsikterna blir allt vassare samtidigt som männens olikheter framträder allt tydligare och skapar intressanta spänningar. I centrum för läsaren står Claes Thune, som är en av dessa diskuterande män. Han är en humanist som tror på enighet i Europa, men också en osäker lite försynt man som nyss blivit lämnad av sin fru. 

Han anställer Matilda Wiik som kontorist på sin advokatbyrå. Fru Wiik är ordentlig men i samtalen ibland märkligt hemlighetsfull. Vad är det hon inte vill berätta? När hon inte är på kontoret är hon Matilda - en filmintresserad kvinna, jämngammal med mig, och som är lite av en ensling. Och så är hon Miljafröken - en utmanande inre röst. Genom sin tredelade personlighet försöker Matilda handskas med sina minnen från inbördeskriget, hon var en av alla de som sattes i läger.

En dag på kontoret hör hon rösten från en av Thunes besökare, det är en röst från förr som framkallar alla förträngda minnen. När de sedan möts rämnar en del av hennes värld och rollerna blir allt svårare att hålla isär. Samtidigt inleds ett spel där Matilda börjar träffa spöket - Kaptenen - från förr. Som läsare vet jag redan i inledningen att det kommer att hända något, den insikten finns med under hela läsningens gång. 

Det att inte låta läsaren veta allt, att jag hålls lite på halster, ökar min insats i läsningen. Jag vill framåt samtidigt som texten mellan start- och slutpunkt är allt annat än en transportsträcka. Romanen är omsorgsfullt skriven och Westö väcker Helsingfors anno 1938, och de olika politiska åskådningar och åsikter som är i svang, till liv. Det är svåra händelser som skildras och den som såg författaren intervjuas i Babel vet att det också var en jobbig bok att skriva. Det är förståeligt för författaren lägger sig nära sina vältecknade figurer, utan att falla in i någon form av sentimentalitet, och skildrar utsatta situationer som gör ont att läsa. Men riktigt säker blev jag aldrig - vad hände egentligen med Matildas man? Var "Kaptenen" verkligen "Kaptenen"? - och det är jag glad över.

Romankonsten lever och Westö är en stor berättare. Läslycka? Ja!

Någon gång när jag har mer sammanhållen lästid, under en semestermånad kanske, ska jag läsa Kjell Westös Helsingfors-kvartett som inleds med Drakarna över Helsingfors. Och så vill jag dit också, till Helsinki.

Fyrsten - aktuell politisk satir

Wonderboy är här igen! Men sitt tidigare öknamn vill han inte kännas vid, Fyrsten är en mer aktuell beteckning på honom och är även titeln på Henrik H Langelands uppföljare. I den nya romanen har det gått 10 år sedan sist och Christian von der Hall har efter en kraftig svacka i både karriär och privatliv övergett it-branschen för att istället ägna sig åt att vara PR-konsult. Hans firma är på väg uppåt och har precis engagerats av Erna Solbergs Høyre parti för att ta dem till makten. Året är 2013, det är tid för valrörelse - det är med andra ord en minst sagt högaktuell roman...

Christian har lugnat sig något under åren som gått, han har ersatt de sexuella eskapaderna med intensiv träning så han är i bättre form än någonsin. Han satsar dock fortfarande väldigt högt i allt vad han tar sig för. Som läsare ser jag honom utifrån och anar tidigt vilka fällor han kan komma att trampa i när han deltar i detta politiska rävspel, han tycks inte själv ha koll på konsekvenserna av sitt handlande. Ändå något slags lugn, en tidigare saknad balans.

Men gamla motståndare återkommer och utmanar honom - extra tungt blir det när tonårsdottern visar sig ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Det gäller att kunna hålla huvudet kallt när olyckorna och de komprometterande avslöjandena kommer slag i slag, samtidigt som hans hjärta på fler än ett sätt slår snabbare. I romanform hoppas jag att det ska gå vägen för Christian, att han ska använda sin list på rätt sätt och få någon slags revansch, medan i verkligheten högerpartiets seger och vad det kan komma att föra med sig inte är särskilt roliga saker att tänka på.

Langeland är en snitsig författare som roar även genom kapitelrubrikerna

Han bjuder även denna gång upp till intensiv sträckläsning, det är härligt få ta del av en så underhållande, satirisk och välskriven roman. Historien är, i sin skrönaktiga form, inte helt otrolig när den riktar ljuset mot maktinstanserna politik och media och inte minst kommunikationskonsulten som alla är beroende av varandra. Jag läste romanen på norska men hoppas att den översätts så att fler tar del av Christian von Halls fortsatta bravader!

Helgens kulturintag - film, konst, litteratur

Film Igår laddade vi dvd-spelaren med  En gång till Sam (1972) som var det första samarbetet mellan Woody Allen och Diane Keaton. Allen spelar filmnörden Allen som blir lämnad av sin fru, och tröstas av bästa vännerna, det gifta paret Dick och Linda (Keaton). Vännerna gör sitt bästa för att få Allen på dejtingbanan igen, tyvärr med mindre lyckat resultat eftersom Allen visar sig vara en mycket osäker man, även om han coachas av idolen Bogart. Den perfekta kvinnan finns ändå nära och är - så klart - Linda.

Det var riktigt roligt att se den här komedin, som innehöll oväntat mycket fysisk komik, jämfört med de senare filmernas mer verbala humor. Allen har dock inte som jag trott fram till nu inte regisserat filmen, däremot har han skrivit den pjäs som filmen bygger på. Jag vet inte hur många av Allens filmer som utspelas i San Francisco men den här gör det, liksom den nyaste Blue Jasmine.

Konst Idag susade vi iväg till Sandvikens konsthall för att utställningen "Samlar rester av en sargad tid" med verk av Annelie Krantz. Annelie och jag gick i samma klass i gymnasiet men tyvärr tror jag inte att vi växlade särskilt många ord under de tre åren. Ibland blir det ju så. Men jag har med beundran följt henne på avstånd. Sett hennes vackra arbeten i ull, t ex väskor som i sig är konstverk. Genom den här utställningen visar hon en för mig ny sida genom sina målningar i akryl.

Det genomgående temat är skogen. Den hotade skogen, den vidöppna skogen, den trösterika skogen. Det är en naturupplevelse att betrakta hennes verk. I några av dem kombinerar hon måleriet med det textila och låter sydda stygn träda fram i landskapet, några verk är gjorda helt i ull med metall- och/eller pärlinslag. Landskapen känns som hemma, kanske är detta mitt Gästrikland? Men det är inga naturtrogna avbildningar, här rinner färgen, träden är skuggor, marken glöder. Naturpoetiskt. Jag tar bilder av ett par av de verk som tilltalar mig allra mest, som ögonen helst söker sig till i den spartanska konsthallen. 

Litteratur Att ett inspirerat bokprat kan få mig att på stört byta bok blev tydligt efter onsdagens bokkafé på jobbet. Kollegan Per talade så väl om Stig Larssons När det känns att det håller på att ta slut att den blev helgens litterära sällskap istället för Kjell Westös Drakarna över Helsingfors. 

För mig har Larsson mest varit en rubrikernas man, kanske ända tills jag såg den där intervjun i Babel där han sitter bredvid nära vännen Horace Engdahl. Och så nu Pers varma ord om honom.

Så sitter jag här och har omkring 200 sidor kvar att vistas i Stig Larssons huvud. För det känns så, han öppnar upp, släpper in så till synes obegränsat. Det är hans historia i romanform, i en kronologi som författaren själv beskriver som "hejsan svejsan". Jag som aldrig ens tjuvrökt kan inte bedöma om bokens intention att få människor att avstå från droger verkligen lyckas. Själv blir jag snarare lite sjavigt spritpåverkad bara av att läsa den... 

Larsson rör sig fritt i alla läger, har vänner både i Svenska Akademien och på kvarterssyltan. Respekten för dem är lika stor. Jag läser också med något slags respekt. För även om bokens Larsson har ett självförtroende som inte kan knäckas av något så tänker jag att det krävs en del mod för att sätta ord på sig själv så här (och samtidigt på Knausgårdsvis lämna ut andra). Med alla skavanker, mer eller mindre genomtänkta uttalanden, ungdoms- och vuxensynder. Och det är inte med något slags sensations- eller skvallerlystnad jag läser, även om delar av kultursverige fladdrar förbi, utan för att det är en så ovanligt direkt och välskriven tja roman. 

Sen kväll med Wonderboy

Det inte ofta jag ligger vaken och läser till efter midnatt en vardag (eller helgdag för den delen) men igår kunde jag inte släppa Henrik Langelands Wonderboy utan att läsa ut den. Romanen utspelar sig år 2000 och vi möter den något övermodige Christian von Hall.

Till en början är allt på topp för Christian. Han ror hem det ena fina kontraktet efter det andra, han är lycklig ägare till ett otal tjusiga klockor, han har en fru, två små barn och under tjänstresorna får han utlopp för sina udda sexuella lustar. Så får han en superidé - han ska arbeta för att slå samman de största norska bokförlagen till en gigantisk mediekoncern. Men innan hans projekt kan verkställas måste planen i all hemlighet förankras bland chefer och pengar säkras.

Mot Christians ytliga, pengastinna värld ställs konsten och litteraturen som också haft viss betydelse för hans drivkraft. Som en motvikt finns hans fru och inte minst lillebror litteraturvetaren Erlend som försöker få Christian att läsa romaner. Det är kanske det minsta man kan vänta sig av en blivande förlagsjätte... Det namedroppas en del i boken, som t ex här när de båda bröderna är på fest på Kunstnernes hus.

Christian, vars omvärldsbild vi delar, är kanske inte vid sina sinnens fulla bruk med tanke på att han bland många andra ser Greta Garbo. Men det roar mig att Jonas Wergeland får vara med i minglet!

Arbetet tar alltmer tid, familjen försummas och Christian tar allt större risker och chanstagningar - dessutom råkar han ut för underliga sammanträffanden, konstiga möten. Håller han på att bli galen? Har han ärvt sin mammas alzheimers? Eller är han utsatt för en komplott?

Det går nästan inte att beskriva hur långt från min verklighet den här romanen rör sig. Det snortas på fester, shoppas dyra prylar, det slängs med fåniga engelska fraser, konstiga diskussioner förs om t ex limousiner osv osv. Och som pricken över i alla dessa klockor - statusmarkörerna - som är så viktiga för huvudpersonen.. Det är överhuvudtaget en märklig, ibland äcklig värld, hög på sig själv och samtidigt på väg mot undergången. För denna lyxbubbla ska ju komma att spricka.

Precis som Manuskriptet är Wonderboy underhållande, smart och listigt skriven med ett driv lånat av thrillern. Ibland stönar jag åt den obegripliga ekonomiska vokabulären men på något vis förstärker den känslan av den här världens absurditeter. Men jag tror det var smart av författaren att låta det handla om förlagsvärlden, det kan nog vara en lockelse för det flesta läsare, och gör det stundtals obegripliga språkbruket överkomligt.

Romanen firar 10-års jubileum i år och nu väntar jag på att få uppföljaren, som låg på bokhandelsdiskarna i Oslo i somras, i min hand. Fyrsten heter den. Vad har hänt med Christian sedan sist? Det ser jag fram emot att få reda på!

JennyB/Kulturdelen läste romanen i maj 2010 och utsåg den till den månadens bästa bok!

Då tänker jag på Sigrid - en känslig debutroman

"Hur långt räcker kärlek?"

En del av sommarens semester tillbringade maken och jag på norrländska vägar, där vi åkte ömsom genom vackra landskap och ömsom genom halvt övergivna byar. Nu har jag läst en debutroman som utspelar sig Jämtland, som vi bara nuddade vid på vår resa. Det är gott att se att det finns nya författare som utgår från andra perspektiv och vyer än storstadsmiljöernas, som väl varit härskande i större delen av den senaste tidens svenska litteratur? Fint också att det är "riktiga romaner" och inga deckare...

Romanen jag läst är Då tänker jag på Sigrid, författaren är Elin Olofsson. Det kanske låter förnumstigt men jag tycker det är en "mogen" debutroman - skriven på ett alldeles eget språk, där de olika berättarspåren fint träder fram. Hanna är bokens jag och Sigrid som hon tänker på är farmor. 

Hanna har lämnat Stockholm för att söka sig både tillbaka till sina rötter och till sig själv, samtidigt som hon sörjer en oavslutad kärlekshistoria. Hon åker upp till Storgårda, släktgården som ingen längre tar hand om. Här har Sigrid, som framstår som en elak kvinna, levt men numera ligger hon förvirrad på ålderdomshemmet, här har också Åke, farbrodern, tagit sitt liv. Det är en gård med många minnen i väggarna. 

Hanna inrättar sig på gården, gråter, dricker kaffe, tänker. Samtidigt lär hon känna grannen Kalle och förnyar relationen med sin pappa Bosse.Vid sidan av Hanna följer läsaren också Sigrid vilket skapar ytterligare en dimension åt romanen. Som läsare får jag också tidigare än jagberättaren en viss förståelse för eller insyn i den gamla kvinnans liv.

De såriga familjerelationerna, svåra att läka, är i centrum tillsammans med Hannas ledsna hjärta. Men kanske finns tid för försoning och förståelse när de möts på nytt? Kanske räcker kärleken till att överbrygga äldre tiders plågor, och kanske kan den ljuda tillräckligt starkt i Hannas liv?

Då jag tänker på Sigrid gjorde starkt intryck på mig, och jag som sällan gråter när jag läser har fortfarande svidande ögon efter morgonens rinnande tårar. Ändå är det inte någon sentimental roman som på ett utstuderat sätt slår an känslosträngarna. Det är snarare genom sin äkthet och innerlighet den träffar rätt.

Jag hoppas Olofsson följer upp sin känsliga debut och fortsätter sätta Norrland på den litterära kartan, liksom t ex Therese Söderlind gör. En ny generation Norrlandsförfattare - det är fint!

ps. Nu har jag sneglat lite på vad några recensenter tyckt om romanen. Någon gör mig förvånad över att nästan raljera över att det är en i mängden av storstadsboåtervändertillhemtrakternabok (det är i så fall på tiden tänker jag att landsbygden får ta över dominansen). ds.

Ett uppfriskande vinterkrig

"Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ned barnbarnens hamster."

Lite nervöst undrade jag hur författaren skulle ta sig vidare från den här första, fantastiska meningen. Ganska snart därefter var jag lugnad! För det var länge sedan jag läste en relationsroman, en samtidsroman, så bra, snygg och välskriven som Philip Teirs Vinterkriget - den levde minst sagt upp till mina rätt ganska stora förväntningar. 

Utan onödigheter berättar Teir både lustfyllt och fördjupat om ett par i kris, och om deras mer eller mindre vilsna vuxna döttrar. Det är skönt tycker jag att det äldre paret står i centrum, att det inte är (ännu) en roman om unga karriärlystna människor, eller om par som ska få småbarnslivet att gå ihop. De personer Teir tecknar finner jag vara både mer intressanta och mångbottnade med sina funderingar över livet som blev så här, eller sådär.

Här är alltså Max, snart 60 år gammal och med sin storhetstid i sociologivärvet bakom sig. Nu har han sin förläggare flåsande i nacken efter en bok som inte vill låta sig färdigställas. Han lever i par, men parallellt, med Katriina, en bestämd kvinna med stark drivkraft framåt. Och visst faller han när han kontaktas av den unga Laura, som har siktet inställt på. Ja, vad då egentligen? 

Döttrarna lever sina liv, olika varandra. Särskilt den yngsta en aning villrådiga Eva, är spännande med sitt försök till konstnärsliv i London. Och så finns den äldre generationen representerad genom en sjuk farmor. En viktig roll har också, tänker jag, Helsingfors, tydliggjord genom namn på gator, stadsdelar, restauranger med mera och som bakgrund till i första hand Max utflykter.

Jag är glad över att Teir klarar att vara både underhållande, han bjuder den här läsaren på ett och annat skratt, och allvarlig i sin skildring av det finlandssvenska medelklasslivet. Ibland tänker jag på Jonathan Franzens Tillrättalägganden som en mångordig syssling, för där finns något slags släktskap i handlaget. I Vinterkriget är det en fin balans mellan äktenskapsrealism och rolighetsscener. 

Jag har haft riktigt angenäma lässtunder med den här romanen - tänk att ett vinterkrig kan göra så gott i själen! Tack till boklangaren på NoK som snabbt såg till att stilla min läshunger!

ps Törs man (i det här fallet) hoppas på ett fortsättningskrig? ds

Dagarna med farmor

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt lockar mig dels genom att vara en Parisroman och dels genom att den sägs handla om litteratur, om att mötas genom böckernas värld. Och till viss del stämmer det - Jade hämtar hem sin farmor till sin lägenhet för att hon inte ska riskeras hamna på ålderdomshem. Här i Montmartre inrättar de sig tillsammans och inleder sitt lite udda samboliv.

Jade är journalisten med ett romanmanus i byrålådan. Farmodern visar sig länge ha varit en läsare i smyg, för några litterära utsvävningar har inte varit accepterade i byn där hon levt hela sitt liv. Nu kan hon komma ut ur garderoben som en verklig litteraturkännare och erbjuder sig också att hjälpa sin sondotter att få fason på sin romantext. Mellan de båda växer en varm vänskap fram, samtidigt som kärleken kommer in i deras liv. 

Nja, det här är inte riktigt en text i min smak. Det är lite för sentimentalt, lite väl utstuderat upplagt och jag är flera gånger på väg att avfärda den, lägga boken ifrån mig. Det handlar heller inte om litteratur på det sätt jag hoppats, här blir den mest kanal mellan män och kvinnor. Men något håller mig kvar - jag tycker om skildringen av den äldre kvinnan, tycker om värmen som utstrålar mellan sidorna och vill också vet om Jade tar sig vidare i livet. Så tänker jag och läser vidare. Så kommer slutet och jag tänker att aha. Så kan man också knyta ihop en historia - eller kanske snarare öppna den på nytt. 

Men ändå. Inte bok riktigt för mig, fast en läsning som passar väl ihop med den annalkande hösten.

Det liknar ett liv

Varken läs- eller skrivlust saknas - däremot lusten att efter en dag på jobbet återigen starta datorn, vila ögonen mot skärmen. Men idag är jag ledig, och har en längtan efter att dela med mig av de tre senaste läsupplevelserna.

En höstplan var att delta i bokcirkeln Nina Frid inviterat till på Bokcirklar.se och som handlar om P O Enquists Liknelseboken därför blev jag så klart glad när det nu äntligen blev min tur att låna hem den. Med bokcirklandet har det hittills gått "sådär" för min del.

Liknelseboken är en text jag kretsar kring som en fågel, försökt att på avstånd se vägar och mönster, se de olika öppningarna, ingångarna. Kanske är den en kärleksroman så som undertiteln lyder. Även om känslan av att den är ett, om inte avslut, så bokslut är större. Lite som Torgny Lindgrens Minnen. Det är också ljuvligt få vistas i det POEtiska västerbottniska språket, bland bokahopar.

Händelser i ungdomen förs vidare i livet, i minnet, och in i fiktionen. Liv och dikt så nära varandra. Möten gör avtryck, kanske djupare än vad berättaren själv först förstått. Omtalat är älskogsscenen i ungdomen men boken rymmer ju så mycket mer. Här finns glidningarna mellan det som var och det som kanske var, här finns de bortrivna sidorna i den nästan uppbrunna anteckningsboken som är nästan mer intressanta än de sidor som faktiskt finns där. Vad var det som hände? Vad hade kunnat ske? Vem var? Jag tycker så mycket om osäkerheten, att inte helt och hållet veta - att själv få fylla i och tolka. Det finns inga rätta svar på ett liv, men det finns bilder, liknelser som berättar.

Nu vill jag snart läsa mer av Enquist. T ex Kapten Nemos bibliotek.