Lola uppochner

Jämfört med hur jag fick kämpa för att ta mig in i och sedan igenom Monika Fagerholms roman Diva för ett antal år sedan så var mötet med den nyare Lola uppochner enbart lustfyllt.

Varje bok behöver rätt tid, och en läsare i rätt sinnesstämning. Och den här gången klev jag utan tvekan eller kamp in i Fagerholms värld och underbara språk. Däri mötte mig ett myller av personer, av nät av människor förenade genom brutala händelser i den lilla orten Flatnäs.

Många år har gått sedan en ung man hittades död, och Jana som var den som fann är tillbaka i hembygden, bjuden på middag hos en kvinna, en flicka från förr. Men om än olöst så är inte dödsfallet romanens stora gåta, utan människorna som befolkar den. Vilka är de idag - och vilka var de då? De sagobetonade handlingarna och dockan Lola som innehåller sanningen fäster sig i tanken. Det är relationer som skaver, som får mig att fundera över vad jag läser och över möjliga undertexter och outskrivna skeenden och motiv. Förlaget har valt att genrefiera romanen som "thriller" - men spänningen är i dess allra innersta, inte i det yttre dramat. Så blir i alla fall min läsning av den.

På Stockholm Literature, i Fagerholms samtal med Jan Kjaerstad, framkom att hon skrivit om slutet på romanen för att ta bättre hand om en av dess personer. När jag nu läst ut den undrar jag över om inte det "nya" slutet är integrerat i romanen? För visst finns här redan den räddande handen?

Samtalet mellan de båda författarna hörde jag när jag samtidigt var mitt inne i boken, och det blev absolut tydligt hur egensinnig Fagerholms litterära värld är. Och hur denna på scenen mångordiga människa skalar ned sitt språk, håller det i ganska strama tyglar - och skapar stor poetisk litteratur.

En lustig detalj är att Ravels musikverk Bolero är med både i den här finlandssvenska romanen - och i Kjell Westös nyaste, Hägring 38 som jag också tyckte mycket om.