September månads läsning

Månadens sista dag tillbringar jag hemma i soffan med Kjell Westös senaste och ytterst läsvänliga Den svavelgula himlen. Men också med ett öra och öga mot nyhetsrapporteringen från Göteborg. Varma tankar till er som var där och visade motstånd! 

Månaden har bjudit på varierande läsning, den allra bästa har jag redan skrivit om nämligen Samtal med vänner av Sally Rooney. Men vad mer fastnade under min läsarblick? Jo...

Förstås Anna Jörgensdotters Solidärer om Ingemar, Klara och de andra i 30-talets Gävle men med blicken ut mot världen. Ingemar som så småningom fattar mod och inspirerad av sin idol Joe Hills engagemang lämnar landet för att strida mot fascismen i Spanien. Kvar i Gävle finns hans Klara, som inte längre egentligen är hans. Varsamt berättas en historia om motstånd, mod och kärlek och så har Gävle som stad äntligen fått en roman att räkna med! Riktigt så fast som i Bergets döttrar blev jag inte men det kan bero på mina splittrade lässtunder. Men fin är romanen som väcker tankar kring just solidaritet och medmänsklighet.

Under månaden gjorde jag en arbetsrelaterad, men inte oönskad, omläsning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. 

En tid innan hade jag läst Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin vilken kastar en minst sagt mörk skugga över den uppburne författaren. Efter några års äktenskap knakar det i fogarna och mannen inleder relationer vid sidan av. Men hur göra sig fri? På listiga vägar utdöms Märta som sinnessjuk, fråntas rätten till sina barn och lever större delen av sitt liv institutionaliserad. Hon lever fattig och utstött med svår reumatisk värk och när hennes liv ändats begravs hon långt från sina föräldrars grav. Det är en hemsk historia som skildras, känner mitt hjärta slå snabbare nu när jag skriver om det. Jag uppfattade boken som välgrundad och som en allt för sen upprättelse av en kvinnas liv som missbrukats totalt. Stark läsning!

Musan av Jessie Burton läste jag fort och glömde lika snabbt. För mig var det en alltför tillrättalagd intrig även om jag visst uppskattade bitar av den. Men nej, något bestående intryck gjorde den inte. 

Men den blev årets sista läsning vid lilla stugan på ön.

Philip Teirs förra, Vinterkriget, gillade jag mycket så även den senaste Så här upphör världen. Det är en berättelse som dyker rätt ned i samtiden med en familj som firar sommar och semester på sitt sommarställe. I ett hus intill har ett kollektiv flyttat in, de väntar på den slutgiltiga miljökatastrofen. Mellan de båda grupperna skapas band som påverkar semestern och tillvaron i stort. Nackdelen med att blogga så sällan som jag gör är att böckernas handling flyr undan, jag minns känslan av det lästa, minns om jag trivdes eller inte i texten. Teirs text passade mig i alla fall alldeles utmärkt. 

Och så har jag läst Franny och Zooey, JD Salingers snygga komposition till bok. I två delar berättas om Franny som går igenom en livskris där brodern Zooey men även de övriga levande eller avlidna delarna av deras syskonskara spelar en stor roll. Författaren tycks ha varit ett med sin text, ett med dialogen som flyter fint. Att ha läst den innan nästa stora läsupplevelse Samtal med vänner var ett riktigt lyckokast. Salingers bok hängde med mig på en långfika en ledig eftermiddag i förra veckan.

Samtal med vänner

Igår läste jag de sista sidorna i Sally Rooneys debut(!!)roman Samtal med vänner. Vilken blixtrande bra roman det är! Så äkta, inkännande, briljant!

Här skildras vänskap som krackelerar, förbjuden förälskelse som växer till något mer, politiska diskussioner och olika sätt att leva sitt liv, det att vara ung på väg att erövra världen men också föräldrarelationer och sjukdom.

Frances som är runt 20 jobbar, pluggar och skriver. Tillsammans med ex-flickvännen Bobbi framträder hon med spoken word. En kväll möter de det gifta paret Melissa och Nick som är ca 10 år äldre och med vänner inom den kulturella sfären där de också verkar. Frances och Nick flirtar lite på skoj men befinner sig snart i en mer allvarlig relation som förstås påverkar fler än de två. Handlingen är svår att återge utan att få den att låta banal. Men banal är det sista den är...

Rooney gör något så stort av sin historia, av människorna hon skildrar som är mångtydiga, om än sedda med Frances blick. Här finns inga enkla, billiga grepp om t ex ung kvinna, äldre man. Texten lever, dialogen är så äkta som den kan bli. Det är ironiskt, tillbakalutat och samtidigt så känslofyllt och berörande. Och ibland vibrerar orden så jag blir rent generad...

Ofta letar jag andra böcker och texter när jag läser, hittar intertexter som jag inte alltid är säker på är avsiktliga av författaren. Men här finns en tydlig hälsning till Salingers Franny och Zooey som var boken jag läste alldeles innan. Annars tänker jag på filmen Frances HA när jag läser Rooney. Den där i svartvitt om Frances som vill dansa. Det är något med stämningen och hållningen i boken och så heter huvudpersonen också här Frances. Till sist visar det sig att mina associationer till filmen var mer förankrade än så i romanen. Glädjen är stor, liksom närheten till texten!

Romanen väckte den där ostoppbara läslusten, den jag alltid söker men inte så jätteofta drabbas av. Igår vaknade jag kl 5 och plockade glatt upp boken för att hinna läsa en stund, sedan klev jag ytterst motvilligt av bussen i jobbstaden med bara slutet kvar att läsa. Och jag har läst i väntan på sällskap vid cykelstället, omgiven av flanörer och vägarbete. Högsta betyg!

Sensommarläsning

Augusti bjöd på en hel del fina läsupplevelser även om lästakten, efter sommarens friare dagar, slagits av rejält. Men som nybliven pendlare har jag plötsligt fått lästid på bussen. Den ca 25 minuter långa turen till det nya jobbet i grannkommunen ska jag försöka göra något fint av. På hemvägen tenderar dock bearbetningen av dagens intryck lägga beslag på koncentrationen. Men nu några rader om det senast lästa:

Mitt konstintresse ledde mig till Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild där huvudpersonen Annie kommer över en gammal tavla på loppis. Tavlan är tänkt som en present till mannen hon dejtar, han dyker dock inte upp som bestämt utan tavlan blir kvar i Annies ägo. Utifrån det till en början okända verket spinner författaren en historia med många trådar som håller mig som läsare i ett bladvändargrepp. Annies liv påverkas i grunden av konstverket i denna snabblästa bok. Oundvikligt var att börja plocka och bläddra i de konsthistoriska giganterna.

I en läsdagbok från anno dazumal finner jag några korta rader om Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

12 år var jag när jag läste den för första gången - det är nästan 30 år sedan. Nu var det dags igen tack vare en utmaning som arrangeras på mitt nya jobb. Och jag blev faktiskt en del imponerad av mitt unga jag! För jag ÄLSKADE redan då hela serien om de svenska bönderna, men det är ingen lätt och ledig text. Här är utvikningar och faktaspäckade avsnitt som borde kunna få även den mest hängivna unga läslus att tappa intresset. Den här gången tänker jag mest på de som blev kvar, på det definitiva i att bli lämnad. Och så tänker jag på det som händer varje dag, hela tiden i vår tid - på människor som går från hem och familj utan återvändo.

Vargarnas historia av Emily Fridlund läste jag med lite kluvet intresse och en del frågor. Vilken historia vill författaren egentligen berätta? Var det den unga flickans historia eller det sjuka barnets? Och varför berördes jag inte mer?

Så mycket bättre tyckte jag om Isabelle Ståhls debut Just nu är jag här. Jag tyckte på något storasysteraktigt sätt även mycket om den inte helt hederliga och lättgillade huvudpersonen Elise. Romanen är verkligen här och nu med en stor mängd tidsmarkörer, samtidigt skildrar den en värld långt från min Svenssonaktiga. Elise är vilse i tillvaron där allt är tillfälligt - relationer, boende, älskare. Sanningen är glidande, inget är på riktigt och allt ska ta slut och är därför meningslöst. Jag tyckte mycket om hur romanen är skriven, hur nära författaren tar läsaren in i Elise och hennes osäkerhet och mörker.

Sedan behövde jag en paus från unga trasiga människor men så fick jag Marianne Lindberg De Geers debut På drift i min hand - och då var det ju bara att fortsätta. Mona växer upp i en läkarfamilj som faller samman när hennes pappa tar sitt liv. Monas mamma tappar balansen och tillvaron svajar för de som är kvar, tryggheten står de utbytbara hembiträdena för. När Mona blivit lite äldre ger hon sig ut i Europa, till Berlin och London; men utan de unga männens fullständiga frihet. I Europa väntar arbete med barn, möten med osäkra och svekfulla unga män, dyrkande av popstjärnor men också anfall av panikångest. Mona blir inte kvitt sina minnen. Så småningom vänder hon tillbaka till Sverige. Här väntar studier till mentalskötare innan konsten kommer in i hennes liv. Nog är det en roman Lindberg De Geer skrivit men visst bygger den på egna upplevelser?! Jag tänker på Agneta Pleijels Spådomen och Doften av en man som systrar till På drift. Jag tycker mycket om dem alla.

I övergången mellan augusti och september läste jag ut Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen som levde upp till mina rätt höga förväntningar. Vilken stark och bitvis verkligt otäck historia som berättas om Cora, som flyr via det underjordisk järnvägsnätet från sin slavägare. De vita tar genast upp jakten på henne, hon kan aldrig slappna av och utgör en stor fara för alla som hjälper henne på vägen. Flykten går norrut, bort från slaveriets starka fästen. Skickligt lyfter författaren fram olika röster eller sidor och låter ibland berättelsens huvudspår sippra fram lite i taget. Det här borde vara måsteläsning för oss alla, för att få ytterligare syn på de stora sår som påverkar så mycket och så många än idag. Jag lämnar tillbaka boken på biblioteket men glömmer inte Cora.