Hägring 38 - vägen till läslycka

En lite svävande känsla dröjde sig kvar efter att jag läst ut Kjell Westös Hägring 38. Svävande dels av den sköna känslan av att ha läst en bra bok, och dels av den sköna känslan av att inte riktigt veta hur det egentligen var. 

Westö skildrar ett Helsingfors som 20 år efter det grymma inbördeskriget nu, liksom resten av Europa, står inför ett nytt krig. Detta påverkar diskussionerna i onsdagsklubben som träffats i många år, och de politiska åsikterna blir allt vassare samtidigt som männens olikheter framträder allt tydligare och skapar intressanta spänningar. I centrum för läsaren står Claes Thune, som är en av dessa diskuterande män. Han är en humanist som tror på enighet i Europa, men också en osäker lite försynt man som nyss blivit lämnad av sin fru. 

Han anställer Matilda Wiik som kontorist på sin advokatbyrå. Fru Wiik är ordentlig men i samtalen ibland märkligt hemlighetsfull. Vad är det hon inte vill berätta? När hon inte är på kontoret är hon Matilda - en filmintresserad kvinna, jämngammal med mig, och som är lite av en ensling. Och så är hon Miljafröken - en utmanande inre röst. Genom sin tredelade personlighet försöker Matilda handskas med sina minnen från inbördeskriget, hon var en av alla de som sattes i läger.

En dag på kontoret hör hon rösten från en av Thunes besökare, det är en röst från förr som framkallar alla förträngda minnen. När de sedan möts rämnar en del av hennes värld och rollerna blir allt svårare att hålla isär. Samtidigt inleds ett spel där Matilda börjar träffa spöket - Kaptenen - från förr. Som läsare vet jag redan i inledningen att det kommer att hända något, den insikten finns med under hela läsningens gång. 

Det att inte låta läsaren veta allt, att jag hålls lite på halster, ökar min insats i läsningen. Jag vill framåt samtidigt som texten mellan start- och slutpunkt är allt annat än en transportsträcka. Romanen är omsorgsfullt skriven och Westö väcker Helsingfors anno 1938, och de olika politiska åskådningar och åsikter som är i svang, till liv. Det är svåra händelser som skildras och den som såg författaren intervjuas i Babel vet att det också var en jobbig bok att skriva. Det är förståeligt för författaren lägger sig nära sina vältecknade figurer, utan att falla in i någon form av sentimentalitet, och skildrar utsatta situationer som gör ont att läsa. Men riktigt säker blev jag aldrig - vad hände egentligen med Matildas man? Var "Kaptenen" verkligen "Kaptenen"? - och det är jag glad över.

Romankonsten lever och Westö är en stor berättare. Läslycka? Ja!

Någon gång när jag har mer sammanhållen lästid, under en semestermånad kanske, ska jag läsa Kjell Westös Helsingfors-kvartett som inleds med Drakarna över Helsingfors. Och så vill jag dit också, till Helsinki.