En kärleksrulle från -71

Det är så fint med kollegor som frikostigt delar med sig av såväl litteratur- som filmtips. Häromdagen kom jag hem med kultfilmen Harold and Maude (1971) som utan kollegans träffsäkra rekommendation gått mig helt förbi.

Bud Cort spelar den unge Harold som är minst sagt besatt av döden och av olika sätt att ända sitt liv på. Så sätter han sin ändå ganska luttrade mamma på prov genom allehanda iscensatta dödshandlingar. Hur han egentligen undgår att faktiskt lyckas blir jag inte riktigt klok på. Intresset för livets slut kommer också till uttryck vid Harolds val av (lik)bil och när han väljer att socialisera sig går han på begravningar.

På en begravning möter han Maude (Ruth Gordon), en söt ekorrpigg dam i sina bästa år, alldeles snart 80 närmare bestämt och ändå helt ålderslös. Hon intresserar sig för Harold och de blir bekanta med varandra. Maude är mer än lovligt busig och bryter mot alla slags konventioner, på ett sätt som verkar helt naturligt sätter hon sig t ex i den bil eller i något annat ledig fordon och kör iväg i bästa rallystil.

Det här är en så härlig, ibland bisarr film särskilt genom de olika bifigurerna, som tänjer fantasins och livets gränser. Gordon är enastående som Maude och alldeles trovärdig i sin flickaktiga studsighet och bubblande livsglädje. Jag förstår att Harold faller för henne, för i den här filmen har kärleken ingen ålder - eller så har den alla åldrar samtidigt. Harold och Maude måste vara ett av filmhistoriens allra vackraste par.

Alldeles varm om hjärtat blir jag när jag tänker på dessa udda karaktärer och på den levnadsglädje som filmen ändå mynnar ut i. I minnet också Cat Stevens toner som sveper in filmen.