Med Lucy Snowe i Villette

Lucy Snowe är ensam i världen men gör sitt bästa för att ta makten över sitt liv och leva det på sitt sätt. Så kommer det sig att hon blir lärare på en skola i den fiktiva staden Villette dit hon rest från England. Bara det att på egen hand bryta upp är stort och Lucy har ett mod som få i hennes närhet har förmåga att se. Hon är en stark ung kvinna som inte ser äktenskapet som sitt främsta livsmål. Men av andra uppfattas hon som kylig och kärv. Och jo, hon säger nej till utsmyckningar, rysch och pysch och bjäfs och hon är snar att döma andras känsloyttringar. Men nog kan också hennes inre svalla och nerver darra, annars hade hon nog blivit en ganska tråkig romanfigur.

Charlotte Brontë är på ett lustigt sätt en oförutsägbar författare. När tidigare nära och kära, t ex en gudmor, återförs in i Lucys liv är det först när det gått ett tag som läsaren invigs i sammanhang som redan tidigt varit uppenbara för Lucy. Det gungar lite när jag som läsare förstår vad Lucy redan insett.  

Lucy är en iakttagare, men det som är viktigt för andra är det inte för henne. Hon lever sitt liv på sitt sätt, men ibland bara överlever hon. Vänskap finner hon till slut från lite oväntat håll och genom bråk och diskussioner där bland annat katolicismen angrips av den protestantiska Lucy. Hon är minsann inte helt enkel att förstå sig på alla gånger, miss Snowe. Men vem är det?

Om jag läst den här romanen som yngre hade kanske Lucy Snowe fått en förstaplats i mitt hjärta bredvid Brontës andra hjältinna Jane Eyre. Nu placerar sig Lucy istället på hedersplatsen. För Villette (1853) är en gripande roman om en kvinna i en annan tid som är på väg mot vår egen.