Det blir inget påskkrim läst under helgen men en pusselroman är avslutad. För den kräver en del pusslande av mig som läsare, Toni Morrisons Kärlek (2003). Jag är inte helt säker på att jag fått ihop alla bitar men tycker ändå jag har grepp om berättelsen.
Bill Cosey, en gång ägare till ett badhotell dit "alla" kom, nu sedan flera år död, är historiens nav. Runt honom kretsar kvinnor som kommit att hata och utmana varandra. Heed och Chrisine. En gång var de bästa barndomsvänner, nu lever de i samma hus men vänskap har bytts till hat. Heed som blev Bills flickhustru vid 11 års ålder, Christine som var hans sondotter. Deras relation som hade kunnat vara den bästa är nu en strid om arvet efter Bill. Bill är alltså död, hur han dog är en gåta. Kanske finns där någon som vet? Kanske K (kärlek?) - bokens kommentator, osynligt allseende allvetande, en gång av kött och blod. Men kanske var Bill egentligen inte berättelsens nav? Kanske var det Celestial, kvinnan som dyker upp ibland och påverkar inte bara Bill utan också de båda flickorna Heed och Christine. Men vem var hon, Celestial?
I en växelvis berättelse där dåtid möter nutid rullas historien om Bill och de olika kvinnorna upp. Ett genomgående tema, förutom det om svarta och vita, är de vuxnas svek mot barnen. Barn är varor som kan säljas för egen vinnings skull. Oavsett om det är 1940- eller 1990-tal far barnen illa och de vuxna tar parti för varandra. Galenskap lurar bakom trötta fasader. I den nutida historien möter vi Junior, en gåtfull och trasig ung kvinna samt Romen en ung hjälte.
Efter att ha läst Toni Morrisons De blåaste ögonen visste jag att jag skulle återkomma till hennes författarskap. Kärlek är i sin stil och form annorlunda, men teman kommer igen - barnets utsatthet och relationen (eller ickerelationen) mellan svarta och vita. Språket är möjligen något mattare i Kärlek än i De blåaste ögonen eller så tar själva berättelsen uppmärksamheten från språket? Det gäller att hänga med, tänka efter och låta pusselbitarna falla på plats, låta sig bjudas in - om man gör det blir man en läsupplevelse rikare.
Hey, Celestial! Scener ur boken dyker upp hos mig flera år efteråt. Jag älskar hur Morrisson skriver, så att man behöver läsa långsamt och noggrant fastän man knappt märker det. Människorna och relationerna till varandra som de är fångna i, det är otroligt tight och så spännande.
SvaraRadera