Vårhelg i Stockholm

De kulturella höjdpunkterna under helgens besök i Stockholm bestod av två saker - en opera och en utställning. Mellantiden ägnades åt planlöst flanerande på Djurgården och lunch på Blå Porten. De senaste 10 åren har jag varit där minst en gång varje år och alla gånger har jag ätit samma sak - quiche med spenat och fetaost - vilket kan tänkas inskränkt men åh, så gott det är. Till kaffet intogs DN:s boklördag - härligt vara i en stad där DN faktiskt finns att få tag på, där butikerna tar hem fler en 1 ex av tidningen... Irène Némirovskys roman Blodets hetta lästes ut på en bänk med utsikt mot vattnet och söders höjder. Mer om den kanske senare.

På lördagskvällen var det dags för Verdis opera La Traviata, särskilt litterär på så sätt att den baseras på Alexandre Dumas Kameliadamen. Verdi såg Kameliadamen som teater, kände igen sig i berättelsen och gjorde opera av den. Premiäråret var 1853, platsen Venedig. Handlingen äger dock rum i Paris. I mycket stora drag handlar La Traviata om herrklubbsvärdinnan Violetta som vill leva livet, njuta medan tid finns. Hon har flera älskare, är lyxprostituerad. Så kommer Alfredo och förälskar sig i henne, hon väljer bort sitt tidigare liv och de bosätter sig tillsammans på landet. Alfredos far dyker upp och får Violetta att avstå från Alfredos kärlek. Hon reser tillbaka till staden och i slutscenen avlider hon av sin lungsjukdom - förlåten av Alfredo, för att hon lämnat honom, och av hans far.

Kungliga Operan har valt att förlägga handlingen till vår samtid, inledningsvis möter vi skyskrapor, allt för att inramningen ska bli så tydlig som möjligt. Kostymmännen sitter uppradade i en lång röd soffa i väntan på underhållning av klubbens kvinnor. Det är bra gjort tycker jag att nutidsanpassa föreställningen, det känns starkare på det sättet. Verdi är i sin gestaltning av Violetta inte fördömande, han levererar inga moraliska pekpinnar. Ändå är det Violetta som får sätta livet till och som döms ut. Intressant är att handlingen ursprungligen förlades längre tillbaka i tiden, för att inte provocera sin tids publik.

Musiken är helt fantastisk och det är alltid något alldeles extra att höra igenkända toner live. Dessutom är det på originalspråket italienska (med textremsa i taket). Att dela upplevelsen med en stor publik. Första två akterna är verkligt bra, de senare två känns stressiga. Och när Violetta dör sker det inte i Alfredos armar, han knuffas istället bort från scenen av sin far, utan rätt ner på scengolvet samtidigt som ridån snabbt faller. Jag önskar de dragit ut på scenen, vågat vila i den; inte för att göra den sentimental men för att låta känslorna sjunka in lite mer. Det är flera saker jag inte riktigt förstår betydelsen av, t ex gester som sångarna gör som känns omotiverade. Men allt som allt - en skön upplevelse. Nationalmuseums utställning om och med prerafaeliterna avslutade besöket i huvudstaden. Detta var en utställning jag längtat efter att se! För mig är prerafaeliterna det samma som drömska kontemplerande kvinnor, med avundsvärda uttryck, men de visade sig vara mycket mer än så. Jag förvånas över hur de i sin frånvändhet och sina historiskt inspirerade motiv var så engagerade i sin samtids problematik med fattigdom etc. Det var också intressant att se växelspelet mellan målarkonst och fotografisk konst, hur de påverkade och inspirerade varandra. Ibland kan de bli för mycket - av information, av bilder bilder - men i det här fallet känns allting exakt avvägt. Utställningens texter är genomtänkta och till nästan varje målning finns information som berikar inte bara bilden den hör till utan hela kontexten. Finfint om uställningen skriver Kulturdelen, för övrigt den kulturdel jag helst läser. Även i Axess finns en bra artikel.

Efter ett glas rosévin på en av serveringarna i Kungsträdgården, med blicken vänd mot de vackra rosa och tror jag, doftande träden, är det dags att ta kulturtåget hem till vardagen. Färdlektyren består av Ensamhetens vin, även denna av Irène Némirovsky. Det jag tidigare trodde skulle bli en amerikansk läsvurm visar sig ha blivit en rysk.

Efter en kultursnobbig helg är jag avslappnad och berikad - målet med resan har därmed uppfyllts.