Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja

- På grund av det eviga läsandet ser Sonetjkas bak ut som en stol och näsan som ett päron.

Om Sonetjka/Sonja gjort det boknördstest som florerat på olika bokbloggar skulle hon med all säkerhet bli boknörd till 100%. För Sonetjka lever i böckernas värld, absorberar den. Sin arbetsplats har hon, förstås, i bibliotekets källare. En dag råkar Sonetjka befinna sig ovan jord samtidigt som biblioteket besöks av konstnären Robert Viktorovitj. Två veckor senare gifter de sig. Robert är ca 20 år äldre än Sonetjka och har levt ett utsvävande liv bl a i Paris. Sonja är hans motsats, hennes liv har levts genom romanerna hon läst. De äkta makarna lämnar den lilla byn i Vitryssland och flyttar till en förort till Moskva. Sonja är berusande lycklig över sin egen lycka. När de får barn, dottern Tanja, förändras livet drastiskt:

För Sonetjka förändrades allt så djupt och totalt att det kändes som om hennes forna liv hade försvunnit, och med det hela den litterära värld om hon älskat så högt [...].

Dottern växer upp och livet går sin gilla gång ända tills Tanjas väninna Jasja träder in i deras liv.

Flera gånger under läsakten fnissar jag högt för bokens författare, Ljudmila Ulitskaja, äger en fenomenal formuleringsförmåga och tecknar på lite mer än 100 sidor bilden av Sonetjka. Hennes levnadsöde är starkt berörande men samtidigt komiskt - länge kommer jag att bära med mig Sonetjka och hennes litterära besatthet.

Sonetjkas liv följer, tänker jag, samma väg som många kvinnor före henne. Hon tappar sin identitet och blir alltmer en husmor trots att hon nog är lika mycket intellektuell som maken och hans konstnärsvänner. Livet blir annorlunda men kanske finns en väg tillbaka för Sonetjka, tillbaka in i böckernas värld? Jag läser mot slutet

Om kvällarna sätter hon lätta schweiziska glasögon på sin päronformade näsa och kastar sig med huvudet före i behagliga djup, i mörka alléer, i vårströmmar.

En rysning far genom mig när jag blickar från romanen i min hand till boken på bordet framför mig. Där ligger Mörka alléer av Ivan Bunin. Jag vill så gärna tro att dessa båda ryska röster talar till varandra över tid och rum.

Rekommenderas gör också En munter begravning även den av Ljudmila Ulitskaja.