Ensamhetens vin

Idag är jag hemma i soffan, sänkt av en förkylning. Lite extra lästid alltså, tid som jag ägnat åt att avsluta Irène Némirovskys Ensamhetens vin från 1935.

Av de tre romaner jag läst av författaren griper denna mig starkast. Némirovsky berättar om Hélène som lever småstadsliv i Ryssland i en konstellation, "familj", bestående av pappa Boris, mamma Bella och barnjungfrun Rose samt Max, moderns kusin tillika älskare. Det är revolutionstider och familjen tvingas till flera uppbrott; de flyr till Sankt Petersburg, till Finland och kommer slutligen till Paris. Tiden som skildras påminner om vår - pengar flöder, det konsumeras och investeras friskt ända tills bubblan spricker.

Vad är det då som gör att just denna berättelse griper tag? I centrum för handlingen står relationen mellan Hélène och hennes mor. Modern framställs som ytterst tyrannisk och krävande, eller kvävande. Hon lever sitt liv på egna villkor i tjusiga klänningar och med dyra parfymer. Hennes karaktär framstå som ganska platt vid sidan av Hélène som skildras på ett djupare mer mångbottnat sätt, men det gör också bilden av hennes personlighet ännu skarpare. Närmast Hélène står barnjungfrun Rose något modern i sin svartsjuka har svårt att acceptera. Fadern är en längtansfigur som får sin dotters kärlek men som ofta befinner sig långt från hemmet. Författaren skildrar Hélène från hennes barndom till dess att hon blivit en ung kvinna. Hon utvecklas från att vara kuvad och förtryckt till att bli en människa med hämndbegär.

På ett mycket skickligt sätt växlar Némirovsky mellan yttre skeenden och inre känslo- och tankeliv. Inifrån sina personer beskriver hon mycket nära deras tankar och känslor utan att skapa inre monologer.

[...]men samtidigt tänkte hon:

"Kanonmuller... Att leva farligt, vad som helst!...men att få leva!...leva!...Eller också vara ett barn som andra! Ha en mor som andra! Men det är för sent för det...Jag är sexton år, men mitt hjärta är förgiftat..."

Författaren skapar ett fint flickporträtt som jag med lätthet lever mig in i. Kanske känner jag igen mig i Hèlènes längtan ut, till ett eget liv på egna villkor - trots att mitt eget tonårsliv var ljusår från hennes. På samma sätt som jag läst flera andra romaner av kvinnliga författare från ungefär samma tillkomsttid läser jag den här med stor glädje. Det är Hélène jag kommer att minnas mest men det är samtidigt en roman om en orolig tid där människor tvingas lämna hus och hem ganska brådstörtat. Författarens fokus ligger dock på relationerna mellan människorna i boken.

Apropå andra romaner: Den spända mor-dotter relation förekommer, som jag minns det, på flera håll hos kvinnliga författare som varit verksamma under ungefär samma tidsperiod, 20- och 30-talet. Jag tänker t ex på Cora Sandels böcker om Alberte, på Agnes von Krusenstjernas svit Fattigadel, på Anna Lenah Elgströms trilogi om Elsa. Även här finns småstaden, inskränktheten, ensamhet och en längtan efter uppbrott. I Ensamhetens vin infinner sig en nästan klaustrofobisk känsla, något jag tycker mig minnas även från de andra romanerna. De ovan nämnda författarna har fascinerat och berört mig och nu har Némirovsky sällat sig till den skaran.