måndag 27 april 2009

Blodets hetta

Det är något med tonen i Irène Némirovskys böcker som tilltalar mig. Hennes romaner rör sig över klassisk mark, talar ur det förgångna men känns på samma gång nya. I Blodets hetta är berättelsen lågmält tillbakablickande. En äldre man, Silvio/Sylvestre för handlingen framåt genom att berätta om det som sker omkring honom. Han har levt ett kringflackande liv, utan att stadga sig men är nu tillbaka i den franska hembyn där han har en nära relation med sin kusin Hélène och hennes man Francois. Paret beskrivs av Silvio som harmoniskt och kärleksfullt. Deras dotter Colette gifter sig i bokens början men plötsligt dör hennes man efter att ha fallit i vattnet. Händelsen skakar om familjen och hemligheter uppenbaras.

Det är ett familjedrama som träder fram inför läsaren, ett drama med flera ingångar och bottnar. Händelser går igen, den äldre generationen finner ingen förståelse för sina barns ageranden trots att de själva gjort på samma sätt - fattat samma beslut och satt moralen på spel. Romanens Silvio befinner sig i berättelsens utkant, men tar sig sakta alltmer in mot mitten. Det kan ju innebära något av ett problem för en författare som skriver i jag-person. Némirovsky löser det genom att berättaren visar sig veta lite mer än övriga personer i boken och att han av en händelse råkar på personer som har mer information om det som sker. Vid ett tillfälle låter dock författaren Silvio tjuvlyssna utanför ett fönster - ett kanske mindre snyggt sätt att föra berättelsen framåt på. Blodets hetta svallar i romanens figurer, kärleken skapar brand. Kanske finns det något "ryskt" karaktärsdrag som gör sig påmint i berättandet eller så är det bara en tillfällighet eller inbillning att jag ser en inte enbart tematisk likhet med novellerna i Ivan Bunins Mörka alléer.

Blodets hetta är den andra roman av Némirovsky som utgivits postumt, precis som när det gäller Storm över Frankrike återfanns manuskriptet långt efter hennes död i Auschwitz. Bakgrundshistorien har omtalats på så många ställen. Det är glädjande ändå att författarens tidigare romaner var omtyckta även under hennes levnad, att det är ett känt och mycket läst författarskap som även når publiken av idag.

4 kommentarer:

  1. Har sett titlarna utan att ha kommit så långt som att läsa en bok, men blir rysligt sugen nu. Tack för en lockande recension!

    SvaraRadera
  2. Intressant det här att man reagerar så lika ibland, och olika ibland. Jag började lyssna/läsa Storm över Frankrike för ett tag sedan, men blev rejält avogt inställd pga något diffust i "tonfallet".

    SvaraRadera
  3. Jag älskade ju Storm över Frankrike på grund av att tilltalet, så jag ser verkligen fram emot att läsa den här också.

    SvaraRadera
  4. Ja, jag tycker den är väl värd att läsa, och nästan ännu mer Ensamhetens vin. Storm över Frankrike hade en annan typ av uppbyggnad, som du skriver, Lyran, kanske mer diffus.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!