En julläsning jag aldrig kommer att glömma

Min julläsning visade sig vara något av det starkaste och viktigaste jag läst i år. När Stefan Zweig (1881-1942) mellan åren 1939-41 samlar sina minnen i Världen av igår har han efter nazisternas maktövertagande tvingats lämna sitt älskade Europa, och att se sin dröm om en förening av europeisk kultur bokstavligen gå upp i rök. Istället för den eftersträvade friheten har hans liv avgränsats och strypts, hans böcker blivit förbjudna och banden till vännerna har klippts av. Han har lämnat allt, och tar efter bokens fullbordan sitt liv tillsammans med sin hustru.

Det är inte svårt att förstå eller ta till sig den djupa förfäran som uppstår när författaren tvingas se detta högt ärade Europa falla inte bara en, utan ofattbart nog två gånger. Hans förord är blixtrande, han gör upp med det han lämnat och med den samtida brutaliteten - "Aldrig - jag noterar inte det här med stolthet, utan med skam - har en generation från en sådan andlig höjd sjunkit så moraliskt djup som vår." Ändå är huvudtexten skriven med lätt hand, det är på samma gång en hyllning till det Europa som en gång var, som det är en sorgesång.

Som berättare framstår Zweig som personlig och anspråkslös, det är en ödmjuk och kärleksfull människa som minns. Han öppnar med sitt verk upp för ett intellektuellt tankeutbyte och delar frikostigt med sig av tankar kring sitt och andras skrivande, berättar om resor han gjort, om människor han mött och känt (Rilke, Freud, Mann m fl), och problematiserar sin och andra intellektuellas oförmåga att ana vad som komma skulle. Han startar sin berättelse i barndomen, fortsätter mot sin kulturellt nördiga ungdom och in i vuxenheten. Han låter hela tiden de stora linjerna samsas med de personliga, låter de stora sammanhangen lysa igenom de individuella.

Författaren vänder sig genom sitt tilltal sin samtida läsare, till 40-tals människan. Men texten talar över tid och rum, och det den berättar har bäring och betydelse här och nu. Och trots att Zweig mot slutet av sin bok skriver "Liksom i allt väsentligt i livet lär man sig ingenting av andras erfarenheter, utan endast av sitt eget öde." så inbillar jag mig att jag går lite klokare, med lite mer insikt, från läsningen av hans bok.

Zweig var under höjdpunkten av sin karriär en (mot sin vilja) mycket berömd, eftertraktad och mycket läst författare och skribent som rörde sig inom flera genrer. Hans böcker fanns att läsa på svenska och på många andra språk. Redan 1942 gavs Världen av igår ut i Sverige. Jag tänker mycket på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi när jag läser, även den berättade, med stor närhet i tiden, för de svenska läsarna om vad som pågick inte långt härifrån. Kan de ha mötts, Zweig och Johnson?

Det känns fint att vi är flera bara inom kretsen litteraturbloggare som läser Zweig just nu, eller som tidigare delat med sig av sina läsningar. Och att Ersatz genom att återutge Världen av igår  i fin formgivning låter Zweig möta en ny publik är en stor kulturgärning. Jag lämnar motvilligt tillbaka biblioteksboken, men önskar den många fler läsare.

Lästa romaner av Stefan Zweig:
Hjärtas oro
Förvandlingens rus

Andra litteraturbloggare som skrivit om verk av Zweig: Ingrids boktankar, Kulturdelen, Janivarberg, Kafka & kannibalerna

Shoppingrunda i Damernas paradis

NK, Liberty, Harrods, Stockmann, KaDeWe, Galeries Lafayette, Printemps - alla namn på anrika varuhus som under många år lockat kunder till sig. Om ett liknande varuhus har jag nyss läst, i Damernas paradis (1883) skriven av Émile Zola.

I Paris tar Monsieur Mouret tar upp konkurrensen om kunderna när han slår upp portarna till just Damernas paradis. Här ska kunden (kvinnan) spendera pengar och köpa sig lyckan. Samtidigt slås de omkringliggande specialiserade butikerna omkull när de konkurreras ut av detta storslagna glittrande palats. Denise som kommer från landsorten tillsammans med sina båda bröder till Paris hamnar mellan dessa båda ytterligheter. Hennes släkting tillhör förlorarna medan hon själv ska komma att jobba hos vinnaren, Mouret.

Monsieur Mouret arrangerar medvetet avdelningarna i sitt stora varuhus, med målet att behärska kunden (kvinnan) och hennes pengar. Med målet att besökarna ska röra sig så mycket som möjligt mellan de olika delarna av gallerian görs en stor omflyttning där närliggande teman skiljs från varandra, något som inte uppskattas av alla:

"- Men nu har ni kastat allting huller om buller, invände Bourdoncle. Följden blir att biträdena springer benen av sig, när det ska visa en kund vägen från den ena avdelningen till den andra.
- Vad angår det mig! Svarade Mouret med en axelryckning. De är unga, det gör dem gott. Och så mycket bättre, om de rör på sig! Då ser det ut, som om de är fler, och på så sätt ökar de folkträngseln."


Zola skildrar både levande och initierat såväl varuhusarbetarnas villkor som reklamkampanjer och det strategiska affärstänkandet. Så blir det till en historielektion i skönlitterär form, som för tankarna till vår egen tids kommersialism. Det är realism på hög nivå och i viss mån också cynism, men författaren låter sina romanfigurer få både kropp och själ och medkänsla. Som läsare engagerar jag mig i Denise öde på varuhuset där rykten sprids och det skvallras mellan diskarna, och även i den kärlekssaga över klassgränser som hon blir en del av.

Jag har faktiskt haft det riktigt trevligt när jag läst Damernas paradis och kan gärna tänka mig att läsa mer av Zola, Krogen till exempel som gavs ut i pocket för inte så länge sedan. Boken jag läste nyss var däremot ett lätt fläckigt exemplar ur mitt biblioteks magasin.    

En paradisisk tillvaro?

För en del år sedan läste jag ikapp med läsarjuryn i Sveriges radios romanpris, och sedan lyssnade jag på sändningarna av diskussionerna om romanerna. Nu är det först när jag nästan läst ut boken som jag inser att det här ju är en av årets nominerade.

I Ön låter Lotta Lundberg olika världar och värderingar mötas och ställas mot varandra. Olivia är svenskan som tillbringat 25 år i paradiset, på söderhavsön, och i egenskap av läkare blivit nästintill en del av befolkningen. På ön lever man lustfyllt och med stor njutning av varandra. Men ett rykte om att minderåriga flickor utsätts för övergrepp har uppstått efter att turister besökt ön. Därför kommer nu tre britter, som representerar socialtjänsten, för att undersöka om detta stämmer. Tjänstemännen ska rapportera hem och se till att de engelska lagarna följs i denna avlägsna del av det brittiska väldet.

I romanen raljerar britterna över social- eller kulturantropologen som de menar lätt intar en relativistisk hållning, där allt tolkas som likvärdiga kulturella uttryck. För en del år sedan läste jag just socialantropologi och tillsammans med mina kurskamrater ägnade jag mycket tid åt att vrida och vända på olika begrepp. Vad är släktskap? Hur förhåller sig det västerländska ekonomiska systemet till t ex det på Trobrianderna? Men när man talar om sexualitet ställs saker och ting på sin spets, och de egna kulturella glasögonen är svåra att ta av, om det ens är önskvärt. Socialarbetarna märker dock att det inte är lätt att dra klara gränser, att engelska lagar inte utan vidare går att applicera på denna avlägsna ö. Olivia vet hur engelsmännen tänker, vet vad som kan hända om de får en felaktig bild om livet på ön. Ändå är det något som sätts i gång. Kvinnorna får en röst och ser sig själva med en annan blick - och de får tolkningsföreträdet. 

Ön är en påfallande öppen roman. Som läsare får jag inte något facit på vad som är rätt eller fel, livet innehåller ju heller inget facit. Författaren väcker intressanta frågor, provocerande kanske för vissa. Men hon avkräver varken läsaren eller sig själv något svar, eller ansvar. Det ska bli spännande se hur Ön står sig i konkurrensen om romanpriset.

And the (other) nominees are:

De nominerade är:

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

En storm från paradiset av Johannes Anyuru
Ön av Lotta Lundberg

Förrädare av Ola Larsmo

Skuggland av Jonas Brun

Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

Stillsamt vemod - vackerbok

Jag har läst en så vacker roman. En vemodig och eftertänksam.
Som skriven för de mörka nordiska vinterkvällarna.
Som skriven för alla oss som låter tankarna kretsa kring det som varit, och det som är.
Och för oss som vill ha välberättade historier,
och kanske gåtfull stämning.

Ett människoliv rymmer sådant som inte kan benämnas med ord.

Man kan om man vill tiga. I Dager i stillhetens historie talar tystnaden.

Lyssna till den.

Khemiri i bok- och samtalsform

Jonas Hassen Khemiri har något att säga. Fast jag tycker nog att fröet som skrevs för DN strax efter attentatet i Stockholm är starkare, klarare och mer laddad än   den utvecklade bokformen Jag ringer mina bröder. Den senare föreställer jag mig däremot gör sig väldigt bra gestaltad på scenen, så jag hoppas vårens uppsättning turnerar till Gävle.

Bokblomma tipsade igår om podradion Värvet där Khemiri intervjuas. Jag lyssnar och hör författaren slå hål på några myter om sig själv (eller kanske bygger upp dem ännu mer?). Smart, tänkvärt och öppet samtalande. Upptäcker tyvärr att vi har ett drag gemensamt - ansiktsblindhet - vilket är helt och hållet hopplöst.

För nästan exakt fyra år sedan ringlade kön lång på mitt bibliotek. Nästan alla ville ha en signatur av författaren i sin bok. Själv var jag mest nervös för att han inte skulle hinna med tåget hem.

Jakten på ett lyckligt liv

Wien är världens bästa stad att leva i, med världens bästa livskvalitet! Det enligt en undersökning som DN berättar om idag. Det gäller dagens Wien. Men det Wien som figurerar i Stefan Zweigs postumt utgivna roman Förvandlingens rus är något annat. Staden och Österrike i stort är starkt präglade av första världskriget och händelser som föregick det. Människor har förlorat pengar, familjemedlemmar, trygghet och värdighet. 

Stefan Zweig (1881-1942)

För bokens huvudperson Christine har det inneburit att hon tillsammans med sin mamma fått lämna en lugn fin tillvaro för att leva och arbeta i en avsides belägen by. Här sliter hon för att få pengar till mat och hyra på postkontoret samtidigt som hon ser sina bästa ungdomsår passera. Nu är hon 28 år och modern är sjuk. Så anländer ett brev. Och det är inte adresserat till någon annan än till Christine och hennes mor. En moster har anlänt från Amerika! Och vill träffa sin syster. Men det är Christine som åker till bergsbyn och det lyxiga hotellet. Det är hon som först bortkommen och tafatt möter moster och morbror och hon som sedan genomgår en extreme makeover och blir ställets mest intressanta unga kvinna.

Men hur länge kan en sådan förvandling hålla i sig? Tillräckligt länge för att få smak för det goda i livet i alla fall. Och som hon njuter Christine! Äter och dricker och pratar och dansar. Men ursprunget kommer ikapp henne, att ömsa skinn var inte möjligt. Därför hem igen, till en tillvaro som är mer än lovligt ledsam. Är det så här det ska vara? Har inte Christine lika stor rätt som någon annan att leva gott och att ta för sig av livet?


Jag vet inte varför jag blivit så förtjust i Zweigs romaner, Hjärtats oro och den här nyss lästa. Kanske är det den psykologiska trovärdigheten jag gillar? Jag är förtjust i hur författaren låter personerna i böckerna resonera med sig själva, med andra. Att de är runda, djupa figurer, utan att alltid vara fasta punkter för sig själva. Historierna i sig är dock inte avancerade - men de bygger på svåra dilemman och känslor som går att relatera till och engagera sig i. Det är filosofiska, allmänsmänskliga spörsmål. Det första ord jag tänker på när jag ska beskriva det jag läst är egentligen "klassiskt", att det är "klassisk" litteratur skriven för evig tid, med ett språk som talar över tid och rum. Att Zweig verkar vara mest känd för sina noveller vittnar om att här finns många fler läsupplevelser att hämta. Så jag kommer att läsa mer av författaren från världens bästa stad.

Lantliga scener - inspirerande scener

För ett par veckor sedan hade jag aldrig läst något av Amos Oz, men länge tänkt att jag snart vill och ska läsa. Och nu har jag läst fast först ut blev inte som jag tidigare tänkt mig En berättelse om kärlek och mörker utan den lite tunnare Lantliga scener. Och den var ju så bra att jag längtade hem från jobbet till den.

En by - åtta berättelser. Så ser upplägget ut, och jag tycker mycket om det; sättet att utifrån detta "mikrokosmos" berätta historier om människor, som hakar i varandra, på samma sätt som grannar gör när de hejar på varanadra över staketet. Det är måhända en lantlig by, fastän under förändring, men personerna i den skulle kunna finnas även här i det snöhärjade Gävle. Någon har sorg, en annans liv har stannat upp, någon väntar förgäves, flera känner sig ensamma, en lider av olycklig kärlek osv. Allmänmänskligt. Men så finns här också ett absurt anslag, där berättelser får twistar som gör att läsningen av dem tar en annan vändning, får ett nytt perspektiv. Det är klurigt, överraskande och känslomässigt uppväckande eller upptäckande.

Jag tyckte väldigt mycket om min allra första läsning av Amos Oz och jag hoppas att jag kommer att känna igen något  från Lantliga scener i hans andra böcker. Det här var mycket inspirerande!

Den förtrogne - lätt läst, lätt glömd

Igår kväll började jag läsa Den förtrogne av Hélène Grémillon och på förmiddagen tog den slut. Den franska debutromanen är uppbyggd kring flera tidsplan där huvudpersonen i 70-talets Paris får brev utan avsändare som handlar om något som hände drygt 30 år tidigare. Breven tas först för att vara manuskript, berättaren är förläggare, men det blir snart tydligt att det är henne själv det handlar om. På ett eller annat sätt. I takt med att breven anländer tillsammans med kondoleanserna efter hennes döda mor, ges nya pusselbitar som sätter myror i huvudet på berättaren. Boken är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt vidare om fyra personer tragiska öden som skär genom tiden.

Men jag läser med en slags unken smak i munnen, för jag tycker inte att det här är bra. Jag känner mig lurad in i handlingen som i en deckarfälla där gåtans upplösning utgör målet med läsningen. Denna överlastade och överladdade historia både till innehåll och uppbyggnad lägger jag bakom mig och går vidare. 

Hjärtats oro & Mina priser - läsning på resa

Förtom maken hängde två österrikare med till Sicilien - Stefan Zweig och Thomas Bernhard. Litterärt sett tror jag de båda är säkra kort, men osäkra ändå för mig som inte läst någon av dem tidigare.

Ett tag har jag tittat lite längtande på nyutgåvan av Stedan Zweigs (1881-1942) Världen av i går men det var inte den jag packade i handbagaget utan romanen Hjärtats oro (1938). I romanen vrids och vänds på medlidandet och vad det kan göra med en människa - både med den som tar emot det och med den som av en eller annan anledning hyser det. En man berättar sin historia för en lyssnare. Han var en gång den unge löjtnanten Anton Hofmiller, som på slottet i närheten av platsen för hans militärtjänst, möter Edith von Kekflava. Tiden är strax före första världskrigets början och i romanen ges en liten uppvisning av middagar, militärliv och socialt umgänge, men mestadels är läsaren tillsammans med Anton på slottet där han blir en trogen gäst. Och han är verkligt välkommen som en frisk ung fläkt, som ingjuter mod och hopp i huset vilket präglas av Ediths lama ben. Hon har dragit sig undan världen, sitter skör och skäms över sin oförmåga att röra sig. Hofmiller ömkar henne, hennes tillstånd väcker hans medlidande. Edith vill dock något annat. Vad den lite naive Anton länge inte ser är att hon är en passionerat förälskad ung kvinna. Men steget från medlidande till kärlek är långt, och hennes heta känslor blir svåra för Anton att hantera. Snarare blir de något han vill fly ifrån. Men hårt har han bundits till Edith och slottet - hårdare än han först kunnat ana. Snart är Anton insnärjd i ord och handlingar, i lögner och förväntningar och löften.

Romanen säger mycket om den tidens syn funktionsnedsättning - en ung kvinna som Edith var i princip "körd" på äktenskapsmarknaden och hade överhuvudtaget mycket lite att hämta av livet. Författaren låter henne inte bara vara ett litet offer, utan hon får ta ton och säga ifrån, sätta ord på känslan av att bara bli sedd genom medlidandets ögon. Ändå, jag läser famlande. Vari ligger författarens sympati? Hos Hofmiller eller hos Edith? Eller kanske lite grann hos båda? Båda blir bundna till varandra, båda skäms för respektive känslor, båda slåss med sig själva och mot varandra och den ryktesspridande omgivningen. Hur långt är Hofmiller beredd att gå, hur långt Edith?

Hjärtats oro är en kanske lite bortglömd klassiker som genom att sätta medlidandet under lupp ställer frågor som kan gälla även i vår egen tid. Men den fungerar bra som "nöjesläsning" också under några lata dagar.

Thomas Bernhard (1931-1989) är också en sådan där författare jag tänkt läsa någon gång och det blev visst nu. Först ut är en bok som, så vitt jag förstår, skiljer sig från hans andra verk. Den är vass, cynisk - och rolig. Mina priser heter den och gavs ut på tyska 2009, 20 år efter författarens död. I den lilla utgåvan berättas om de litterära priser som Bernhard mottog mellan 1964 och 1976. Han berättar rättframt om pinsamma, ibland rent dråpliga, prisutdelningar under fåniga ceremonier, om varför han tagit emot respektive pris (för behovet av pengar!), om vad han gjort/köpt efteråt.

Som bilagor finns några av de tal författaren hållit i samband med mottagandet av priserna. Där är stilen en annan; abstraherande, filosofisk. Han säger sig inte vara någon talare, och när han talar kan de mest oväntade saker hända. Det är en skandalomsusad författare som berättar, som inte drar sig för att säga sin mening om den kulturella parnassen. Liksom Knausgård blottar också Bernhard en del av sin osäkerhet som författare, om det plågsamma i se sig själv i tidningen. Det är en etablerad författare som inte skräder på orden när han slår ur något slags underläge (eller nog för honom överläga). För egot mår nog ändå hyfsat bra hos denne lite excentriska författare som inte går i någons ledband, det är i alla fall det intryck jag får när jag läser de bitska, uppsluppna berättelserna.

Jag hälsar på hos ett par av mina bokvänner och läser vad Ingrids boktankar har skrivit om annat av Zweig, likaså tittar jag in hos JennyB/Kulturdelen. Ingrids boktankar har också läst och skrivit om både Mina priser och om annat av Bernhard.

"Jag funderade på att skaffa mig ett djur av något slag, eller åtminstone gardiner."

Efter att ha läst Knausgårds explicita jag-berättelse känns det lite skönt växla över i hans motsats: Helle Helle. Den danska författaren har en egenartad stil, som jag tycker utvecklats ytterligare i den nya romanen Detta borde skrivas i presens. I Helles text finns en ständigt underliggande och svårgripbar spänning som gör boken till en bladvändare. Kring den unga jag-berättaren Dorte skapas ett inre drama - hon försöker komma tillrätta i tillvaron, maskar från studierna men lever låtsasliv inför föräldrar och en labil faster, hon går från det ena hemmet till det andra - och från den ena relationen till den andra. Allt på få sidor, och ur Dortes lite svajiga perspektiv.

Helles skrivsätt brukar liknas vid den Hemingwayska isbergstekniken, men utöver att det finns tankar, känslor under ytan som lämnas öppna för läsaren att tolka, så gör hon något med språket. Helle kombinerar ord med varandra och får det att blixtra till i läsaren, när de olika sammansättningarna leder tankarna åt oväntade håll. Som t ex i meningen jag använt som rubrik. Hon aktiverar på detta sätt läsaren genom att inte skriva det förväntade, och man medverkar hela tiden själv genom att skapa mening, och tolka nyanser och formuleringar. Det svajar för den unga berättaren Dorte, precis som för mig när jag läser. Så jag läser, lystrar, iakttar och gillar vartenda ord.

Tack till min boklangnade kollega som fick mig att läsa boken just nu!
Mer läst av Helle
Föreställningen om ett okomplicerat förhållande med en man
Rödby-Puttgarten

Knausgårds 3:a

Nu på andra försöket har jag verkligen kommit in i Knausgårds Min kamp 3. Den skiljer sig från de andra genom att nuet och den vuxne berättaren, i alla fall hittills, hålls i skymundan. Den reflekterande rösten saknas och är saknad. Men ändå är det nog den här texten jag tar närmast till mig. Alla har vi varit små och att läsa om den lille Karl Ove väcker liv i många minnen. Inte obehagliga sådana men saker jag inte tänkt på på väldigt länge. Plötsligt ser jag den blå ryggsäcken jag hade när jag gick på lekis framför mig, den där locket stängdes med en röd reflex. Min ständiga ängslan och rädsla för allt från proppskåpet i hallen till kaminen i källaren. Sådana saker.

Igår på fars dag läste jag intensivt i boken. Karl Oves pappa är ingen trevlig typ, men nyckfull och oberäknelig, och den lille pojkens ångest och rädsla strålar ut från sidorna. Pappagestalten är långt ifrån dagens mysiga lekpappor. Men just de var väl överhuvudtaget ganska sällsynta på 70- och 80-talet.

Min kamp med 3:an är snart över och jag är glad att jag kom igång med läsandet på nytt. Till dig som eventuellt också fastnat i detta barndomens landskap vill jag säga att det går att läsa delarna i oordning! Och ta upp läsningen av den här när tiden känns rätt.

När jag läser tänker jag på några meningar jag skrev av när jag läste den femte delen, den där författaren strävar efter att bli just författare och reflekterar över skrivandet och litteraturen:

Else Karin frågade vad jag tyckte om att läsa, förutom Hamsun och Bukowski, jag sa att min favoritförfattare var Kjaerstad, och att speciellt den sista, Det store eventyret, men även Speglar och Homo Falsus, ja, till och med debutsamlingen Kloden dreier stille rundt var bra. Hon sa att hans böcker var lite kyliga och konstruerade. Jag sa att det var just det som var poängen, Kjaerstad ville beskriva människan på ett annat sätt, inte inifrån, utan utifrån, och att föreställningen att människor i böcker var varma var en vanföreställning, det var naturligtvis lika mycket en konstruktion det, vi hade bara vant oss vi det, och tänkte på det som äkta eller varmt då, medan andra sätt var minst lika äkta.

Knausgård är ingen distanserad Kjaerstad i sitt sätt att skriva men han är fenomenal på att frammana stämningar och känslor, och väjer inte för att skriva ut det mörka, eller det småaktigt mänskliga.

Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Knausgårds 4:a
Knausgårds 5:a

En storm kom från paradiset - en roman om en far

"Regnet låter som applåder under jorden."

När årets augustprisnominerade titlar tillkännagavs var jag glad över att redan ha ställt mig i bibliotekskö på Johannes Anyurus papparoman En storm kom från paradiset. Tyvärr har jag inte läst mer än någon enstaka text, dikt, av författaren tidigare så jag har ingen slags relation till hans författarskap, men heller inga förväntningar på hur det ska vara.

I romanform berättar Anyuru om P, som i Pappa, och om hans dramatiska år som ung man. Språkligt märks att författaren är poet, formuleringarna är bildrika, och både exakta och undanglidande. Det passar väl ihop med de surrealistiska situationer som P hamnar i när han, efter att levt ut drömmen om att bli pilot i Grekland, återvänder till sitt Afrika för att fängslas både kroppsligt och själsligt. P blir sedan en av de som lämnar landet, kontinenten, medan andra stannar kvar, kämpar och kanske offrar sig. Vad hände där borta? Är en fråga han bär med sig. Det är en livserfarenhet jag tänker att många delar, det att ha lämnat och kanske, i alla fall i egna ögon, svikit. Jag hoppas jag aldrig behöver göra det valet.

P lever inte mer, och i nutidsbilderna i boken är han svårt sjuk. Men hans liv finns bevarat i Anyurus roman. Det är inte någon ljus kärlekshyllning, men heller ingen uppgörelse. Det är en ärlig, äkta berättelse om ett levnadsöde som har ett värde långt utanför den familjära kretsen.

Tidigare i år läste jag en annan av årets romaner om fäder, Halva solen av Aris Fioretos. Den hoppades/trodde jag skulle få Augustpriset, det blev en annan papparat som hamnade i fokus istället.

På söndag blir det nog en extra trisslott till far.

Knausgårds 5:a

Sent igår kväll läste jag de sista sidorna i Min kamp 5 och lusten är nu stor att direkt börja om från början - inte med denna tegelsten utan från allra första början med band ett och två. För ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag av hur Karl Ove Knausgård arbetat med strukturen, med berättarplanen, och jag vill få fatt i den! Se igen hur bit läggs till bit, hur historien berättas baklänges, eller med början i mitten, eller hur händelser tas om med fler eller färre detaljer på ett lite annat sätt.

I den femte delen blottar berättarjaget sin hela stora osäkerhet, känslan av att vara misslyckad, ointressant, en bluff. Året på skrivakademin i Bergen blir inte det stora lyftet och vägen in i författarskapet, istället ser sig berättaren omsprungen av yngre mer litterärt begåvade vänner. Det är ett tungt tvivel som vilar över sidorna. Livet är helt enkelt inte lätt för denne +20-åring. Många tillfälliga relationer inleds men också ett par riktigt seriösa där den ena leder till äktenskap. Men allt haverar på grund av berättarens extremt dåliga ölsinne och rastlöshet. De år som skildras är händelserika, ångestladdade och destruktiva samtidigt som de leder framåt och uppåt. Men det finns ingen självömkan eller koketterande i Knausgårds berättelse, däremot en brutal ärlighet som syns i språket, i själva orden. Det är 700 starka sidor, som på ett snyggt sätt hänger ihop med de tidigare delarna - det finns förstås så mycket  mer att säga om dem, så mycket att fundera på och tänka kring. Det är svårt att skriva om romanen utan att samtidigt göra den mindre än vad den är.

Skrivandet ger till slut utdelning och Knausgård blir ett namn i de litterära kretsarna. Men vägen dit är plågsam och skrivandet är, när det inte flyter, en fruktansvärd vånda. Ur våndan kommer texter som leder till stor läsarlycka. Tänk vilken bra författare han är - och att han finns här och nu!

Knausgårds kamp går vidare. Nu har jag två delar kvar och dessutom En tid för allt och debuten Ute av verden olästa.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a

Knausgårds 4:a
Knausgårds 3:a

Tyvärr ingen ny Middlesex

En montergranne på bokmässan förvandlades till en snäll tomte under mässans sista skälvande minuter och jag kom hem med Jeffrey Eugenides En kärlekshandling. Författarens Middlesex var en oerhört fin och stark läsupplevelse så den nya har jag sett mycket fram emot som höstläsning.

Och visst börjar det bra. Jag dras snabbt in i handlingen och finner mig ganska väl tillrätta i den collegemiljö som till en början skildras. Det värmer förstås extra att romanens ena huvudperson, Madeleine, är en litteraturälskare och hängiven läsare, som ska ta examen med engelsk litteratur som främsta ämne. Hon har valt att studera romaner med kärlekshandlingen, eller "the marriageplot", i centrum, de som är skrivna av författare som Austen och Gaskell. Samtidigt vidgar hon sina vyer genom seminarier som handlar om nyare litterära tongångar. Parallellt med studierna kretsar en del av Madeleines liv runt två män - Leonard och Mitchell. Den förste älskar Madeleine, den andre älskar henne.

Tiden går och examen tas. Leonard och Madeleine har funnit varandra och flyttar tillsammans. Det blir dock alltmer uppenbart att Leonard inte mår bra. Han är manodepressiv och skrivs in på sjukhus, han äter tunga mediciner. Men de tar sig fram tillsammans. Mitchell lämnar den akademiska världen och ger sig ut i den riktiga med ambtionen att i Moder Teresas anda göra goda gärningar. Så följer författaren dem under ungefär ett år efter college.

Eftersom det i första hand är Madeleine som intresserar mig blir besvikelsen rätt stor när hon får ge vika för de båda männen. Hon flyttar från berättelsens centrum ut i periferin samtidigt som Leonard och Mitchell framhävs på hennes bekostnad. I relation till Leonard blir hon också den vårdande, omhändertagande. Är det vad författaren vill visa? Att äktenskapshandlingen inte är något slutmål och väg till evig lycka? Men Madeleine bleknar på ett sätt som gör att jag inte tror det är syftet. Det är männens bok, helt enkelt. Men Madeleine väcker mina tankar om vem hon är, vilken hennes undertext är. Men knappt har jag tänkt det förrän jag läser dessa ord från ett brev som Mitchell skriver till henne:

"Under din pyttelilla handstil finns en förträngd önskan. Kanske är det vad din pyttelilla handstil har gjort hela ditt liv, försökt hindra dina galna önskningar från att spränga ditt liv."

Så blir Madeleine en text att uttolka precis som de författare hon själv studerat, på ett mycket medvetet eller konstruerat sätt av Eugenides. I romanen figurerar hastigt också litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar som studerat samma texter som Madeleine och just den underliggande texten, kallad palimpsest. När jag läste litteraturvetenskap var deras verk The Madwoman in the Attic, där titeln refererar till kvinnan på vinden i Jane Eyre och vad hon kan tänkas betyda, en "bibel" under uppsatsskrivanden. Men det känns lite bakvänt att det är Mitchell som försöker sig på att vara Madeleines uttolkare. Och minsann kallas inte Leonard för Madeleines "madman in the attic" (om jag nu inte drömt det, för jag hittar inte tillbaka till just det stycket). Jag tänker mycket när jag läser En kärlekshandling som om jag söker dess underliggande betydelse, söker författarens intention som jag inte blir riktigt klok på.

Normalt sätt är jag mycket förtjust i brutna kronologier, när bitar av handlingen presenteras för läsaren i fel ordning, eller portionsvis. Eugenides backar ofta handlingen, tar om, fyller ut med detaljer och det fungerar till viss del men gör efter ett tag berättelsen tung och för omständlig i mitt tycke. Tyvärr är detta ingen ny Middlesex. Den akademiska miljön skildras bra och till en början är jag engagerad i personerna, särskilt i Madeleine. Men romanen tappar tyvärr fokus - och mitt engagemang.

Är det någon mer som läst? Och kanske blivit mindre besviken?

Större skärpa hittar jag här hos Bernur.

Om ett långt liv i litteraturens tjänst

Om det inte varit för Janicke/Jeg leser så hade jag varit en läsupplevelse fattigare. I alla fall just nu. För det känns ganska otroligt att jag skulle plocka upp en bok med undertiteln "Tankar om den fjärde åldern" - i tron att det var något för mig just. Men det var den.

I Någonstans vid vägens slut berättar Diana Athill, född 1917, om sitt liv och eftersom hon under större delen av sina år rört sig i den litterära världen så är det en alldeles särskilt intressant historia. Athill har varit förläggare, redaktör och litteraturkritiker och som sådan mött kändisar som Naipaul, Atwood, Roth och Rhys. Vid sidan av sitt litterärt intressanta liv berättas om relationer, om ett liv som inte byggts kring kärnfamiljen med äkta man och barn, om älskare, om detta att åldras och om det viktiga i livet - ibland kantat av underhållande utvikningar eller funderingar. Hennes berättande är lättsamt även när de tyngre erfarenheterna skildras, anslaget påminner om en annan i litteraturens värv - Sylvia Beach, hon med Shakespeare & co i Paris. Det finns mycket att lära av Athills insikter - och ju tidigare desto bättre. Och så är det alltid njutbart att läsa om en annan läsare. En läsare som lever och andas litteratur. Och det är i stora delar en läsares historia som skildras, för vi har väl alla olika faser i vårt läsande liv? Föredrar olika sorters litteratur, oavsett om det hör samman med åldern eller livssituationen vi befinner oss i. Lusten att läsa om påhittade människors liv har minskat med åldern, medan kräsenheten ökat:

"Men nuförtiden frågar jag mig om och om igen - också när jag inser att en bok är välskriven eller underhållande eller fyndig - innan jag har hunnit för långt in i  läsningen: 'Vill jag verkligen fortsätta med det här?' och svaret blir: 'Nej.'"

Mitt svar blev dock JA och jag läste med glädje ut Diana Athills fina självbiografi.

Vända blad - c’est quoi ?

En annan bladvändare jag läst i helgen är Julie Jézéquels Vända blad, som kändes mjuk och behaglig att vistas i efter Steinar Bragis Kvinnor.

Spökskrivaren Clara får ett uppdrag som visar sig vara ganska udda. Monsieur Rosier vill att hon hittar på hans liv, diktar eller skapar om honom. Genom hans fåordiga berättelse om sig själv får Clara stoff till den nya, som hon lite konfunderad skriver. Det är ett välkommet uppdrag som ger ett ekonomiskt tillskott som Clara och tonårssonen ska leva av och ju mer Clara skriver desto mer engagerad blir hon i sin uppdragsgivare. Vad känner han, tänker han, tycker han? Vem är han? Och till hennes förvåning blir också tonårssonen berörd - och engagerad i sin mor. 

Vända blad är en snabbläst roman som kombinerar allvar och humor på ett fint sätt. Clara är något slags litterär kusin till t ex restaurangägaren i Ät mig, som båda har hamnat lite utanför tillvaron. Där Clara är manusförfattaren som efter ett impulsivt tilltag hamnat ute i kylan, därifrån och tillbaka in i värmen/medievärlden är svårt att ta sig. Hur mycket värme det nu finns i medievärlden... Eftersom jag är smått allergisk mot det småputtriga och pudrigt sockriga så blir jag glad när jag upptäcker att detta är en roman som är mer rakt-på-sak-dråplig med en del riktigt bra komiska poänger. Allt varvat med en mer seriös och livsfilosofisk hållning som tycks vara något av ett signum för de böcker Sekwa ger ut. Vända blad är en saltlakrits doppad i mörk choklad, och det är aldrig fel. 

Isländskt obehag

För några dagar sedan, efter att ha läst ut först Stål sedan Hare med bärnstensögon sökte jag smått desperat efter något välmatchat att fortsätta höstläsningen med. Flera goda förslag fick jag, här och på annat håll. Men en del var utlånat eller inte inköpt eller redan läst. Men jag gav inte upp utan botaniserade vidare på mitt bibliotek och kom hem med något som allt eftersom jag läste blev till en riktig bladvändare.

Isländske Steinar Bragis roman Kvinnor har rönt stor uppmärksamhet och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010. Det är en mörk skildring som tar upp och väcker frågor om maktmissbruk, underkastelse och övergrepp. I bokens centrum är Eva, som flyttat hem till Reykjavik efter flera år i New York. Varför hon gjort denna återresa är lite oklart, hon tycks inte känna någon där, inte ha något att återkomma till. Genom en snäll landsman har hon fått låna en lägenhet högt upp i ett modernt hus med hiss direkt in i lägenheten. Det är ett hus som för de boendes trygghet är välbevakat, med portvakten som uppsiktshållare. Eva lever ensam, dricker mycket och blir motvilligt vän med en äldre kvinna i huset.

Livet ter sig märkligt diffust men när Evas historia nystas upp förstår jag varför hon är där, varifrån denna slutenhet kommer. Samtidigt som jag förstår mer om Eva, desto mindre förstår jag - och Eva - av situationen hon befinner sig i. För livet blir en klaustrofobisk mardröm där Eva inte kommer ut ur den lånade lägenheten. På nätterna händer saker hon bara kan gissa sig till, någon annan har tagit hennes liv i besittning - men varför? Så vrids historien mellan dröm, mardröm, verklighet och vaka.

Det vilar ett obehag över hela romanen och i takt med att stämningen blir mörkare blir kapitlen kortare vilket ökar läshastighet och bladvändariver, så tror jag i alla fall att det är. Det är inte så ofta jag läser denna typ av krypande berättelser, men när jag gör det tänker jag att de passar mig bättre än t ex deckare som följer tydligare mönster. Just det oklara är en del av den bisarra tjusningen, men det är samtidigt väldigt frustrerande för jag vet inte med säkerhet vad som händer och inte händer, och jag vet inte heller med säkerhet författarens intention. I romanen har cynismen segrat. Ingen hör dig när du ropar, eller ingen bryr sig när du ropar.

Från starkt stål till 264 japanska netsuker

Hösten har knappt börjat - och redan är jag två mycket fina läsupplevelser rikare. Det är alltid med en viss oro jag tar mig an redan hyllade romaner. Som om de överdådigt hyllade här och nu utgör ett större risktagande för mig som läsare än en klassiker som Anna Karenina som redan fångat många generationer. Men Silvia Avallones Stål levde upp till lovorden, likaså gjorde Edmund de Waals Haren med bärnstensögon.

Jag är väldigt förtjust i Italien, i dess goda bitar - landskapet, maten, kulturen... Men som turist ser jag inte de mörka sidorna, är inte en del av det dagliga livet hur mycket jag än låtsas när jag är där. Avallone visar med Stål upp ett Italien som jag vet finns där men som jag inte har sett. De två tonårstjejerna som är romanens kärna tar sig direkt in i mitt hjärta och hjärna, utan att för den skull vara särskilt sympatiska. De är som de är, präglade av miljö och uppväxt.

Författaren gestaltar övertygande den där alltigenom lyckliga och på samma gång såriga vänskapen - den mellan kvinnor som lika väl är kärlek som avundsjuka, svartsjuka och misstro. Genom dessa tjejer träder så det italienska samhället, i detta fall uppbyggt kring ortens industri, den patriarkalt betonade kulturen med bevakande pappor och många kuvade mammor, med unga män som lever med sin egen osäkerhet fram. Jag gillar det att romanen saknar något slags ytpolish, författaren flirtar inte med läsaren eller koketterar med Italien. Det är rakt, rått, stålgrått. 

Och sedan alltså Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Nästan andlöst följer jag författaren när han i sin tur följer netsukernas, de små japanska prydnadsfigurer, väg genom den egna släkten. Författaren berättar om Charles som en gång införskaffade figurerna, de prydde hans vitrinskåp i Paris. Charles, konstsamlaren och mecenaten, har stått modell monsieur Swann i Prousts stora verk och finns avbildad av Renoir. Han var där mitt i den kreativa smeten! Under läsningens gång blir det en och annan vända till konstböckerna för att se, verifiera, författarens berättelse. När det stora intresset för japansk kultur, japonismen, svalnar skänks netsukerna till en ung släkting i bröllopsgåva. Så får de ett nytt liv i Wien, en stad som genomgår en stor förändring på kort tid, otäckt och grymt kännbar för denna judiska familj. "Hans land av Dichter och Denker, diktare och tänkare, har blivit landet av Richter och Henker, domare och bödlar."

Netsukerna blir något mer än döda ting, de överlever och ger liv åt denna vackra och omsorgsfullt skrivna berättelse om människor som en gång på olika sätt haft stor betydelse för kulturens Europa. Hoppas keramikern, som blivit författare har fler historier att dela med oss läsare.

Men hur går jag vidare i min höstläsning, efter dessa på varandra magnifika läsupplevelser? Tips och råd emottages tacksamt.

När natten faller - över Manhattan

Ibland händer det något med böckerna på biblioteket där jag jobbar. Så här: En bok som nyss stått på en bokvagn har satts upp på sin plats i hyllan. Så plötsligt står den istället på ett skyltställ och drar ögonen till sig. Där står den sedan tills jag behagar vända och vrida på den, förstår den vill säga mig något. Inte "ät mig" eller "drick mig" som i Alice Underland men "läs mig!" Och en sådan uppmaning är ju svår att stå emot. Så gick det till när Michael Cunninghams När natten faller följde med mig hem.

Cunningham är kanske mest känd för Timmarna? Den har jag läst liksom Ett hem vid världens ände men sedan har han liksom fallit i glömska, vilket är väldigt synd. I När natten faller tas läsaren med till New York och till galleriägaren Peter Harris och hans fru Rebecca. Dottern Bea, som flugit ur boet, har de en komplicerad relation till. De vackra föräldrarna tycks ha fått en ful ankunge till barn. Till det moderna hemmet anländer "Missen" som de kallar Rebeccas betydligt yngre bror. Han har strulat runt i världen och landar nu i väntan på att ta tag i sitt liv och drogberoende här. Vilket syfte har "Missen" med sitt besök och vad menar han egentligen med att kyssa sin svåger? Kyssen ställer allt på ända. Men ändå inte för livet fortsätter, men under allt större ifrågasättande för inte bara Peter.

Det låter kanske lite dystert? Men det är ingen mörk roman eftersom Cunninghams sätt att skriva är skarpt, genomskådande och med brutal ärlighet låter han sina figurer blotta sina inre avsikter för läsaren. Förutom att det är en relationshistoria - triangeln Peter-Rebecca-"Missen" - så är den en cynisk skildring av konstvärlden. Jag trivs rätt bra där på Manhattan, bland drinkar, namndroppande av författare, konstnärer mm. Det är det goda, ljuva livet som levs - åtminstone på ytan. Det kanske glappar lite ibland, blir lite schablonartat ibland, men ändå; jo, jag är förtjust. 

Romanen griper lite efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken mellan män är närvarande, likaså den stora katastrofen AIDS som tog livet av Peters bror. Och så använder de både liknande markörer för att beskriva personligheter. Nu klipper jag ett stycke från DN:s recension av Gardells nya eftersom jag inte har den till hands: "Mostern är klädd i randiga kläder från Gudrun Sjödén, håret är hennafärgat och klippt i page och hon röker franska cigaretter utan filter."

Nu till Manhattan och beskrivningen av Uta, Peters kollega på galleriet: "Uta kommer ut ur sitt rum, håller sin kaffemugg i handen. Hennafärgat hår, Alain Mikli-glasögon med kraftiga bågar."  

Lite lustigt, eller hur?

En av mina bästa boklangare (tack Bokmania som förmedlat Jessika Gedins användbara ord!) är Jenny K. Så när hon råder mig att gå vidare med en äldre Cunningham så gör jag det. Därför väntar nu Kött och blod. 

Har du läst något av Cunningham? Förutom Timmarna då.

"Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga."

När jag läser verkförteckningen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar så inser jag att det faktiskt finns en författare jag läst allt av, i alla fall romanerna. Lästa i ungefär den takt de kommit, så minnet av de första är inte så starkt. Men jag minns att de alla, fastän på olika sätt, gjort starkt intryck på mig. Både de innerliga kärleksskildringarna och de insisktsfulla men svartkomiska, i första hand, kvinnoporträtten. Kommer ihåg, mormoderns "uff, var är ni nånstans?". Tänker på vad författaren betytt för att öppenheten ökat och en mer frisinnad syn på kärlek mellan människor.

1982 var jag bara sju år så från AIDS fasansfulla intåg som skildras i Torka aldrig tårar utan handskar minns jag nog inget, eller förstod det inte. Kanske var det, liksom hos de unga männens familjer i boken, heller inget som man berördes av. Det handlade ju inte om oss. Fast allt eftersom måste sjukdomen gjort avtryck i de flesta hem, för jag kommer ihåg rädslan, det obegripliga, minns senare bilder på borttynande människor. Det går fortfarande inte att förstå denna mytomsusade hemskhet som skördar så många människoliv och gör så många ensamma.

När jag läser om Rasmus och Benjamin, om deras identitetssökande känner jag väl igen Gardell, hans varma språk och omtanke om sina romanfigurer. Men vid sidan av detta finns hela tiden sjukdomen och det som komma skall, vilket läsaren inte tillåts glömma. Det är smart tycker jag att samtidigt som historien berättas i imperfekt, presens och futurum bokens personer sätts in i ett sammanhang. Kliver ur berättelsen och blir exempel på det som skett på riktigt. Det ger en stadga och tyngd åt skildringen. Det blir något mer än en roman, det blir ett dokument över en sårig tid. 

Att Gardell äntligen givit ut en ny roman är en stor glädje, även om boken i sig väcker känslor av sorg.