Om ett långt liv i litteraturens tjänst

Om det inte varit för Janicke/Jeg leser så hade jag varit en läsupplevelse fattigare. I alla fall just nu. För det känns ganska otroligt att jag skulle plocka upp en bok med undertiteln "Tankar om den fjärde åldern" - i tron att det var något för mig just. Men det var den.

I Någonstans vid vägens slut berättar Diana Athill, född 1917, om sitt liv och eftersom hon under större delen av sina år rört sig i den litterära världen så är det en alldeles särskilt intressant historia. Athill har varit förläggare, redaktör och litteraturkritiker och som sådan mött kändisar som Naipaul, Atwood, Roth och Rhys. Vid sidan av sitt litterärt intressanta liv berättas om relationer, om ett liv som inte byggts kring kärnfamiljen med äkta man och barn, om älskare, om detta att åldras och om det viktiga i livet - ibland kantat av underhållande utvikningar eller funderingar. Hennes berättande är lättsamt även när de tyngre erfarenheterna skildras, anslaget påminner om en annan i litteraturens värv - Sylvia Beach, hon med Shakespeare & co i Paris. Det finns mycket att lära av Athills insikter - och ju tidigare desto bättre. Och så är det alltid njutbart att läsa om en annan läsare. En läsare som lever och andas litteratur. Och det är i stora delar en läsares historia som skildras, för vi har väl alla olika faser i vårt läsande liv? Föredrar olika sorters litteratur, oavsett om det hör samman med åldern eller livssituationen vi befinner oss i. Lusten att läsa om påhittade människors liv har minskat med åldern, medan kräsenheten ökat:

"Men nuförtiden frågar jag mig om och om igen - också när jag inser att en bok är välskriven eller underhållande eller fyndig - innan jag har hunnit för långt in i  läsningen: 'Vill jag verkligen fortsätta med det här?' och svaret blir: 'Nej.'"

Mitt svar blev dock JA och jag läste med glädje ut Diana Athills fina självbiografi.