Mr Nobbs - en kvinna i kostym

Kulturplanen för den här veckan var att se dokumentärer på bio - Searching for Sugarman och så de om konstnären mm Ai Weiwei och Woody Allen. Men hösttrötthet i kombination med en make på vift gjorde att veckans kulturintag blev av ett mer bekvämt slag. I DVD-spelaren laddade vi igår kostymdramat Albert Nobbs med briljerande Glenn Close och Janet McTeer.

När maken och jag pratade om filmen efter att vi sett den kändes ordet "hen" väldigt gångbart. För filmen handlar om kvinnan som iklätt sig rollen som man, Albert Nobbs, för att få en gnutta frihet och självständighet. Glenn Close gör rollen som denne lågmälde enstöring, som kanske blivit mer fånge än fri. Relationsskapandet är inte enkelt när hen i så mycket blivit en man, men har en kvinnas yppiga kropp, och den största rädslan av alla är den för att bli avslöjad. Så en dag möter mr Nobbs sin like, det finns en till människa som förstår.

Filmen påminner i vissa bitar om Downton Abbey eller Gostford Park - här finns spänningar mellan personalen på hotellet där mr Nobbs arbetar,  klassperspektivet framkommer men främst är det berättelsen om mr Nobbs levnadsöde som berör medan sidospåren känns mindre intresanta. Och så fascineras jag av skådespelarnas förvanlingsnummer och hur de i exakthet fångar de mansroller de iklätt sig.

Jag funderar lite över vad som går att läsa in i filmen, hur den kan ses med 2012 års ögon. Så läser jag ur Fredrik Strages recension i Dagens Nyheter:

"”Albert Nobbs” kan betraktas som en film om HBT-frågor i artonhundratalsmiljö. Men den handlar mindre om sexualitet än om att överleva. Dublin är en vidrig plats fylld av smuts, tyfus och loppor. Personalen på hotellet lever i en ständig skräck för att bli avskedade."

Det får bli också min slutsats. Albert Nobbs blir man av nödvändighet, för att få ett arbete och ett drägligt liv. Det är det primära syftet med att under kostymen snöra korsetten.