Möter litteraturlördagen med förväntan

Jag minns inte när jag senast kände en sådan läsglädje, eller kanske snarare läshunger, som nu. Därför passar det alldeles utmärkt att det i helgen är dags för Stockholm Literature, som jag på förhand är nästan barnsligt förtjust i. Jag som är skeptisk till författarmöten, att se personen bakom skrivdonet, som har en kluven inställning till bokmässans gytter är plötsligt väldigt förväntansfull.

Mötet mellan konst och litteratur lockar mig väldigt mycket, att detta kommer att ske inte i en mässhall utan på ett museum jag mycket gärna besöker. Och så samtalstiden, som tycks bli tillräckligt lång för att de vi kommer för att höra ska kunna utveckla och inveckla tanken.

De författare jag ska möta som publik hyser jag en stor respekt för och jag tänker igenom vad jag läst av dem och på vad deras texter gett mig, vilka berättelser de bjudit på och hur de på sina olika vis format varsin liten del av den jag är just nu genom de avtryck, intryck de gjort i, på mig.

Jag tänker på Adichies En halv gul sol som är en oförglömligt stark läsupplevelse, den följdes upp med Lila hibiskus. Och så tänker jag på Lindström vars nästan hemliga men stillsamma och vackra texter - Dager i stillhetens historie och  Saknade - gjorde mig till en engagerad och berörd läsare. Sen tänker jag lite grann på Teju Cole som är en helt ny men mycket spännande bekantskap genom flanerande Öppen stad. Och så tänker jag mycket på Jan Kjaerstad som utmanar berättarkonsten genom sina prismor till romaner, kanske mest framträdande i Jan Wergeland-trilogin inledd med Förföraren. Jag blev ordentligt förförd och läste mer av författaren, Kungen av Europa och Normans område.

Den sistnämnda är anledningen till att jag just precis nu läser Margaret Atwoods Oraklet, som omnämns av den litteraturbesatte huvudpersonen Norman. Men snart är Atwood-boken slut och idag lade jag beslag på Lola uppochner skriven av Monika Fagerholm, som är Kjaerstads samtalspartner på litteraturkalaset. Av henne har jag tidigare bara läst Diva som jag, om jag minns rätt, hade en del svårigheter med.

Så nu gör jag som när jag för en så där 20 år sedan, i den bästa slukaråldern, kom hem från skolan - tar en limpmacka och en kopp te (som nog då var en mugg söt O'boy) och går in på rummet och läser.

Litteratur på agendan

Min kulturplan för hösten är att veckorna ska fyllas med framför allt litteratur, läsarmöten och film. Så i morse for jag tillsammans med kollegorna till grannkommunen för att höra Kristian Lundberg prata i nya satsningen med det fyndiga namnet "Morgonkrock". Jag som kommit halvvägs igenom författarens nya En hemstad utan att få något fäste finner att han tilltalar mig mer i muntlig form. Han har ett budskap, han vill något - förändra världen - med sina texter och han övertygar. Att han dessutom i ett bibliotek, för en publik med flera bibliotekarier, pratar om just bibliotekets betydelse dundrar direkt in i hjärtat. Annars (ungefär) om systemets osynliggörande om människan, om allas rätt att få sin historia sedd och hörd.

Och igår hängde jag vid datorn för att boka biljetter, och till slut efter en mycket lång akademisk kvart fick jag mina biljetter till...

För mig som drömt om Louisianas festival känns detta som ett mycket bra alternativ! Jag satsar på en litterär lördag och har bokat plats för att höra Adichie, Lindström, Cole och förstås Kjaerstad med samtalspartners. Till skillnad från vissa andra evenemang känns priset för festivalpass och enskilda programpunkter överkomligt även om man inte har den allra fetaste plånbok.

Men innan dess är det visst något som kallas Bokmässan...

Vi kanske ses - här eller där.

Magisk! Förtrollad av Paris (Agnès Jaoui)

Ni må tro att jag blev glad när jag upptäckte att Agnès Jaouis nya film Förtrollad av Paris hade premiär i Gävle, samtidigt (!) som i resten av landet! Jaoui är en av allra mina största favoriter bland filmskapare - jag tycker mycket om värmen, det humoristiska allvaret och synen på livet. Så självklart tog jag plats i biosalongen ikväll.

I Förtrollad av Paris bjuder Jaoui in betraktaren till en atmosfär full av anspelningar på de klassiska sagorna. Här finns rödluvan, vargen, äpplen, den onda (styv)modern och den goda fen. Men det är i verkligheten det händer, och här tvinnas några människors liv samman. Varje människa har sin historia, sin längtan efter kärlek, efter frid, efter att bli en säkrare bilförare eller något annat. I filmen möter de inre önskningarna vardagens verklighet - allt blir inte som man tänkt sig, ibland blir det sämre, ibland blir det bättre. Livet går vidare, någon rent av överlever, erfarenheter görs och insikter nås.

Det går inte att motstå en (kärleks)saga för vuxna, särskilt inte om den är signerad Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De har en samling andra skådespelare omkring sig som gjorda för sina roller. Jaoui har gjort ännu en riktigt skön och fin film. Bitvis vill  jag faktiskt flytta in i den. Den är fransk och parisisk, glömde jag säga det?

Mer Jaoui på bloggen.

Legoland?

Om du råkar befinna dig i Stockholm - missa inte utställningen "The Man, the Image & the World" på Fotografiska med verk av Henri Cartier-Bresson

Där ser man bland annat den här kända (nåja, i lite mänskligare form då)

och andra mindre kända. Vilken berest man han var, Cartier-Bresson, levandes mitt i de stora skeendena. Fotografiska har kommit att bli ett av mina favoritmuseer i Sverige - och de har så mycket annat än fotokonst som jag också hoppas få tillfälle att ta del av.

Legobilden är hämtad härifrån och skapad av Mike Stimpson. Han har på ett mycket kreativt sätt iscensatt olika historiska händelser, eller ikoniska bilder som t ex denna klassiker som jag inte vill undanhålla någon:

Nu går jag en sann kulturhelg till mötes (hurra!) som, om frestelsen sitter i, även innehåller ett besök på föräldrarnas vind för att hämta hem barndomens lego...

Önskar alla kulturtanter och -farbröder en riktigt skön helg!

På konstexpedition i Stockholm

Alla resor räknas - även de korta! Huvudsaken för mig är att fokus skiftar och att upplevelsebanken fylls på med nya minnen. Nu när det är mycket på jobbet och årstiden är trist är det extra skönt att ha ett resmål att se fram emot. Tillsammans med maken har jag tillbringat en konstrik helg i Stockholm, som oplanerat sammanföll med evenemanget Stockholm Art Week. Vilken tur att vi värmde upp förra helgen!

Vi tog in på Rex hotel på Luntmakargatan, ganska oansenligt men med Stockholmsmått mätt inte jättejättedyrt. Därifrån utgick våra konstiga expeditioner. Huvudmålet under lördagen var Waldemarsudde där den finlandssvenska Helene Schjerfbecks (1862-1946) konst ställs ut. I många år har jag längtat efter att se hennes verk samlade, framför allt de återkommande självporträtten som i takt med att konstnären åldras blir alltmer skugglika.

Konstnärens liv fascinerar - hennes skapande som tog egna modernistiska vägar trots, eller kanske ändå tack vare, ett liv till stor del i avskildhet och med känslan av att vara bortglömd. I isoleringen blir vissa motiv vanligare än andra, konstnärens mamma men även äldre verk som återskapas. Det är fint att få se både den gamla och den nya versionen, att se hur ett och samma motiv kan ta sig så olika uttryck. Allteftersom förenklas färg och form, samtidigt som de fördjupas. Jag var lite rädd för att bli överväldigad, att det skulle bli för stort att ta in, men det var mycket människor runt omkring, och många gråa hår på visning, så jag knuffades lätt fram mellan tavlorna vilket nog gjorde att en del av spänningen minskade. 

Waldemarsudde är ju en upplevelse i sig och jag har varit där flera gånger tidigare. Den här gången kändisspottar jag Carl Johan De Geer som är där för att öppna utställningen "Vi hade fel!" med foton från hans tid som modefotograf, vi skummar den och de dräkter som ställs ut i anslutning till lite lätt.

Sedan traskar vi i modden till Liljevalchs konsthall där årets godispåsbubbliga vårsalong pågår.

Här ser vi oss rejält mätta på spretig konst med avseende på både innehåll och utförande. Ett par återkommande teman  urskiljs - döden i olika former bl a dödskallens och barnlandskapet i vuxentappning, t ex genom en skulptur (var det en människa? Minns inte..) gjord av styckade mjukisdjur. Vi gör inte vårsalongen rättvisa, för att ta in och hålla isär de olika skapelserna hade vi behövt vara där betydligt längre.

Efter en hel dag med konst omkring oss vilade vi fötterna och drack lite vin och åt god mat innan det var dags för kvällens karamell Farliga förbindelser på Dramaten. Föreställningen har fått ett eget inlägg.

Idag har vi valsat runt på Moderna museet där Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret, 1887-1965) var huvudnumret. Det är inspirerande att lära om en människa som varit både visionär och praktiker - hans idéer om stadsplanering, byggnader, gatunät har realiserats. Han rörde sig i regionen arkitektur, konst och möbeldesign, där de olika konstformerna samspelade. Le Corbusier verkar ha drivits av en stark övertygelse om hur en stad kan byggas på allra bästa vis, utifrån sina förutsättningar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över att hans vision om Stockholm inte fick liv. Men jag skulle inte ha något emot att se några av hans byggnader, spridda runt om i världen, på riktigt.

Det händer oerhört mycket i konststockholm nu - den här helgen pågick t ex en oberoende konstmarknad på Kulturhuset men den hann vi inte med att se. Det finns också en viss gräns för hur mycket man mäktar med och orkar ta in under en helg. Med den takt vi hade var det nära att gränsen uppnåddes. Men det gäller att stoppa i tid - och fylla på med mat och prat istället.

50 shades of Valmont?

Valmont är mästerförföraren och manipulatören som nog är mera känd från vita duken än från Choderlos de Laclos 1700-tals roman Farliga förbindelser. Så är det i alla fall för mig. John Malkovich har gestaltat honom i Farligt begär men när jag för några veckor sedan inledde vad som kom att bli en liten Valmont-kavalkad var det Colin Firth som intog rollen, i Milos Formans Valmont (1989)

I Firths skepnad uppmuntras och utmanas Valmont av sin väninna, intrigmakaren mme Merteuil att förföra den kyska men gifta mme de Trouvel. En mindre och lättare uppgift är att ta den unga Ceciles oskuld inför hennes bröllop med mme Merteuils älskare. Firth gör sig bra i detta drama där brev skrivs i hemlighet, förtroenden växlas och bryts och unga hjärtan bultar. Men kanske blir leken med andras hjärtan och själar till slut för farlig?

Häromkvällen såg jag en sydkoreansk variant av historien i regi av Je-Yong Lee, med den svenska titeln Hemligt begär (2003). Den skiljer sig bitvis i upplägget från den andra men huvudlinjerna finns gott och väl kvar, och som åskådare känner jag igen mig. Rent visuellt är filmen en lockelse - det är former, färger och detaljer vackert uppvisade. Till skillnad från i Valmont är tonen helt igenom allvarlig, man har tagit fasta på handlingens mörkare stråk - svartsjukan, sveken, kärlekssorgen. Hemligt begär är också mer naken (och törs jag skriva erotisk?) än den andra.

Kavalkaden toppades igår kväll när maken och jag såg Dramatens uppsättning i Stockholm, som precis som romanen heter Farliga förbindelser. Jag blev direkt alldeles förtjust i denna marängpuffiga uppsättning med Jonas Malmsjö i rollen som Valmont och Livia Millhagen som den fräcka mme Merteuil. Den gamla pussiga faster grevinnan som också figurerar i filmerna spelas med charm av Jan Malmsjö. 

I Stefan Larssons tolkning är det humor och (ord)lek och färg på scenen, där t ex Alexandra Rappaports återkommande entrégång tar många fnisspoäng. Men man lyckas mitt i det humoristiska och lättsamma anslaget behålla också de allvarliga tonerna. På scenen visas ett stort, tryggt skådespel av en ensemble som verkar trivas alldeles utmärkt tillsammans, vilket smittar av sig på mig. Teaterlyckliga och lite 1700-tals rusiga gick vi ut i Stockholmsnatten.

Guds djärvaste ängel - på Gävle teater

Igår kväll hörde jag på ett långt samtal mellan Edith och Elmer. Det vill säga Södergran och Diktonius. De gästade Gävle teater genom Svenska teatern i Stockholm och pjäsen Guds djärvaste ängel skriven av Magnus Nilsson.

Scenen är enkel - en korgstol, en pall, som fungerar som bord, och två stegar. Samtalet mellan de båda poeterna, den 25-årige Diktonius och den några år äldre Södergran är underhållande, poetiskt med språkliga språng, utmanande och själsöppet. De möttes denna enda gången och kanske gick mötet till så här på gården vid huset som Södergran delade med sin mamma i Raivola och den lurviga katten (som är inskriven i rollistan och smyger runt på scenen). 

Södergran plågas av tuberkulosen som tar hennes liv ett år senare. Och kasten blir tvära mellan den största livfullhet och de matta stunder då kroppen inte orkar. Hon leker, springer, snurrar, skojar och retas. Det är ystert och frejdigt. Kanske är det närvaron av döden som ger den extra gnistan åt livet? Diktonius blir retad och skojad med, självförtroendet vacklar ibland i närvaron av denna poetiska tvillingsjäl. Men i leken finns alltid allvaret, i de muntliga uppgörelserna en mörk botten.

Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen intar tillsammans med violinisten Olof Misgeld scenen på ett avslappnat men på inget sätt oengagerat vis. De ger liv och röst åt de två finlandssvenska poeterna med stor närvaro och med en innerlighet i uttrycken. Fint skildras ett möte som hade kunnat se ut så här. Jag hoppas det såg ut så här och önskar att de på riktigt fått mer tid tillsammans.

Bilden hämtad härifrån

Nordisk afton med Gävle symfoniorkester

Efter ett par ganska miserabla kulturveckor med två tråkiga filmer (som jag dessutom redan sett, men glömt) och en dansföreställning som jag hade för höga förväntningar på, har jag äntligen hittat formen igen. För igår kväll vankades det fin musik när Gävle symfoniorkester bjöd på nordiska mästerverk med Christian Vasquéz som dirigent.

Först ut är tre Norska danser av Edvard Grieg och återigen påminns jag om hur bra Gävles egen symfoniorkester är! Fint är det också få höra toner av Grieg "live",  vilket nog bara hänt vid något enstaka tillfälle tidigare. Därefter är det dags för konsertmästaren själv att agera solist - det som framförs är Jean Sibelius Violinkonsert som enligt programinformationen var för svår för kompositören själv. Detta är ett storverk som jag inte har någon relation till, Sibelius tillhör inte de jag brukar välja att lyssna på. När jag hör Peter Olofsson spela tänker jag på en av mina favoriter Tjajkoviskijs violinkonsert som jag hörde tidigare under hösten. Tjajkovkijs verk uppfattades för dåtidens öron som vulgärt och hemskt, när Sibelius verk uruppförs 1905 har 24 år passerat och kritikerna verkar inte ha varit direkt översvallande, men heller inte upprörda. Tiderna ändras och öronen vänjs vid nya toner och ljud.

Att se en orkestermedlem träda fram, ta plats framför hemmapubliken, är roligt! Men det syns, tycker jag, att det inte är helt lätt att spela inför kollegorna på det där sättet. Solisten, som jag annars uppfattat som friare i t ex val av klädsel, är här lika konformistiskt frackklädd som de andra manliga orkestermedlemmarna. Det gör att han inte bryter av, inte sticker ut, och kanske tappar lite av den pondus som Lisa Batiashvili hade när hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert. Men det blir absolut en fin ingång till Sibelius för mig och jag vill höra fler tolkningar av hans verk.

Ja, det var en riktigt fin kväll igår! Dessutom var det lite roligt att spekulera i om de tre (unga) männen som vi såg omge konserten - biljettrivaren, presentatören, blomutdelaren - var ett medvetet val av konserthuset? I publiken fortfarande en övervägande del kulturdamer- och herrar.

Kulturtoppen! Oktober

Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu är det så att jag saknar min lista, som fick mig att tänka till, se tillbaka och minnas. Därför återkommer Kulturtoppen här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - oktober 2012

1. (ny) Bokspaning i Alfta. En hel helg med lästid och bokprat omgiven av Hälsinglands vackra natur och trevliga människor. Även på en oordnad lista måste det komma först!

2. (ny) Den kaukasiska kritcirkeln med Folkteatern i Gävleborg. Mästerligt skådespel i märkligt tält.

3. (ny) Konsert med Gävle symfoniorkester. Musikyra och musikaliska rysningar genom bl a Tjajkovskijs violinkonsert!

4. (ny) Christer Strömholm på Fotografiska. En dag i Stockholm med stark, tankeväckande fotokonst.

5. (ny) Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård. Läsglädje i tegelstensformat.

Tidigare kulturtoppar på bloggen.

Agent 007 på nya uppdrag

Den nya Bondfilmen överraskar genom att dröja sig kvar även nu, dagen efter att jag sett den. Annars försvinner de snabbt ur minnet, agentfilmerna som jag oftast redan medan de pågår har svårt att hålla rätt på. Men inte den här. Den har en historia som fungerar och skådespelare som jag känner igen och kan hålla isär. Det är verkligen en riktig jubileumsfilm - med festliga blinkningar till tidigare upplagor. Den nye unge Q (Ben Whishaw från bl a fina Bright Star) är en kvick tekniker som minsann inte längre sysslar med exploderande kulspetspennor.

Även skurkarnas metoder är mer sofistikerade, men en skurk är ändå alltid en skurk som inte skyr några medel. Årets storbov, Silva, spelas känsligt och maniskt av Javier Bardem och är en svår motståndare för en härjad, hårt ansatt och skadad Bond. 

Och de tidigare svenska bondbrudarna har här fått ge vika för en svensk skurk genom Ola Rapace som far som ett jehu över hustaken i Istanbul.  

Jag tror det är bra att regissören inte är sprungen ur actionfilmerna, Sam Mendes har ju gjort t ex American Beauty och Revolutionary Road. En Bondfilm utan explosioner, biljakter mm hade inte gått att känna igen men det känns att stor vikt lagts vid karaktärerna och relationerna mellan dem i Skyfall. Det gör att det känns nytt och spännande, och tillför något utöver den avancerade tekniken och de fysiska utmaningarna. Dessutom är den smart rolig, på det där engelska viset och utan minsta antydan till plumphet. Till den goda stämningen bidrar till stor del Bonds nya skjutfarliga kollega, spelad av Naomie Harris.

Det gör mig också väldigt glad att MI6:s högkvarter nu också inhyser Ralph Fiennes. Daniel Craig är i mycket gott, brittiskt, sällskap och Skyfall är inte bara en bra Bondfilm - den är en riktigt bra film! 

Ett tips är att kika på bilprogrammet Top Gears Bondspecial som är ett djupdyk i Bondbilar, tekniska klurigheter och kuriosa från filmerna.

Och så läs vad JennyB/Kulturdelen skriver om Skyfall! Hon ser precis som jag fram emot fler filmer med Daniel Craig som 007.

Mr Nobbs - en kvinna i kostym

Kulturplanen för den här veckan var att se dokumentärer på bio - Searching for Sugarman och så de om konstnären mm Ai Weiwei och Woody Allen. Men hösttrötthet i kombination med en make på vift gjorde att veckans kulturintag blev av ett mer bekvämt slag. I DVD-spelaren laddade vi igår kostymdramat Albert Nobbs med briljerande Glenn Close och Janet McTeer.

När maken och jag pratade om filmen efter att vi sett den kändes ordet "hen" väldigt gångbart. För filmen handlar om kvinnan som iklätt sig rollen som man, Albert Nobbs, för att få en gnutta frihet och självständighet. Glenn Close gör rollen som denne lågmälde enstöring, som kanske blivit mer fånge än fri. Relationsskapandet är inte enkelt när hen i så mycket blivit en man, men har en kvinnas yppiga kropp, och den största rädslan av alla är den för att bli avslöjad. Så en dag möter mr Nobbs sin like, det finns en till människa som förstår.

Filmen påminner i vissa bitar om Downton Abbey eller Gostford Park - här finns spänningar mellan personalen på hotellet där mr Nobbs arbetar,  klassperspektivet framkommer men främst är det berättelsen om mr Nobbs levnadsöde som berör medan sidospåren känns mindre intresanta. Och så fascineras jag av skådespelarnas förvanlingsnummer och hur de i exakthet fångar de mansroller de iklätt sig.

Jag funderar lite över vad som går att läsa in i filmen, hur den kan ses med 2012 års ögon. Så läser jag ur Fredrik Strages recension i Dagens Nyheter:

"”Albert Nobbs” kan betraktas som en film om HBT-frågor i artonhundratalsmiljö. Men den handlar mindre om sexualitet än om att överleva. Dublin är en vidrig plats fylld av smuts, tyfus och loppor. Personalen på hotellet lever i en ständig skräck för att bli avskedade."

Det får bli också min slutsats. Albert Nobbs blir man av nödvändighet, för att få ett arbete och ett drägligt liv. Det är det primära syftet med att under kostymen snöra korsetten.

På spa med Knausgård

Det var ju BokSPAning i helgen, i Alfta närmare bestämt. Jag packade Knausgårds femma och åkte genom ett regnigt landskap för att komma till Alfta Qurens gula stora hus med vindlande korridorer och förvirrande trappor men ändå med ett stort lugn och värme och massvis av inbjudande läsplatser. Särskilt varm var bassängen med sina 34 grader.

Men det var inte bad jag ägnade mig mest åt utan åt litteratur och läsning. Initiativtagaren Anette/Feelgoodbibliotekarien bjöd tillsammans med sina samarbetspartners, bl a Karin Berg/Enbokcirkelföralla, på en helg med god mat, afternoon tea, morgonyoga, lästid, tipsande om böcker och samtal om Cecilia Samartins Drömhjärta som både hissades och dissades i bästa samtalston. Ibland slirade vi mellan privatliv och arbetsliv - men någon övertid blev det aldrig tal om. Detta var en helg helt ägnat åt mitt eget läsintresse och jobbhjärnan var långt ifrån inkopplad.

Kanske blir man inte en godare människa av att läsa men läsande människor tenderar hur som helst att vara ytterst vänliga och öppensinnade. I alla fall de som slutit upp i Alfta. Därför ser jag tillbaka på en mycket trevlig helg med fina samtal och möten, t ex med Den besatta som åkt ända från Varberg.

Om du vill göra samma sak som Hermia - spana in det här... 

Och så några bilder

Innehåll i godispåse

Utsikt från favoritläsplatsen

Läsning pågår

Bordssällskap

The Reading Lady - Feelgoodbibliotekarien

Bok camp

Under helgen ska jag vara på något som måste vara motsatsen till boot camp. Jag ska nämligen på BokSPAning - i vackra Hälsingland. Initiativtagaren är allas vår Feelgoodbibliotekarie som arrangerat det så fint tillsammans med Alfta Quren och Enbokcirkelföralla.

Nu är ju inte jag någon hängiven läsare av värmande feelgood-böcker, men bra böcker får mig alltid att må bra. Så jag räknar med att jag, om jag packar rätt, får en riktig feelgood-helg. Förutom den obligatoriska läsningen Guldhjärta följer dessa med till Alfta

Dessutom packar jag badkläder för där ska finnas en varm bassäng att plaska i. Lite rörelse kan nog ändå behövas en helg som ägnas åt stående, sittande, liggande läsning och åt god mat och vin. Perfekt!

Marion, åh Marion

Filmen Två dagar i Paris av och med Julie Delpy har jag sett ett otal gånger. Den är en av mina cineastiska snuttefiltar, att ta till när dagarna är lite väl grå. Därför var det med en ganska stor förväntan jag tog plats i biosalongen ikväll för att se uppföljaren Två dagar i New York.

Marion (Delpy) har lämnat sin puttrige pojkvän och lever tillsammans med radioprataren Mingus vars största idol är Barack Obama. Med sig in i förhållandet har de varsitt barn. Men Marion har också med sig sin galna franska familj - med bihang - som nu kommer, med ost och korv innanför kläderna, för att hälsa på och uppvakta Marion som ska ha vernissage. Liksom i den första filmen handlar det mycket om språkliga förbistringar och om kulturkrockar men nästan ännu mer om de spända, skruvade relationerna inom familjen. Tagna ur sitt franska sammanhang tycks pappan och syster Rose ännu mer excentriska, och kanske inte riktigt kloka. 

Med tanke på att detta, väderleksmässigt sett, är en ovanligt grå och blöt dag även för att vara hösten 2012 så passade den värmande filmen bra. Men den har inte samma snärtighet och smattrande dialog som den första. Den nya filmen känns inte heller riktigt lika smart och stramt hållen som den tidigare, den spretar och slår över i nästintill plumphet när den försöker överträffa sin föregångare. Jag fortsätter dock vara ett stort fan av Julie Delpy, även om det här inte är någon ny snuttefilt. 

Bio 7:an, som är Gävles salong för lite "smalare" filmer har äntligen kommit igång för säsongen. Nu väntar ett par intensiva veckor med mängder av bra filmer. Nästa vecka blir en hektisk dokumentärvecka. Mer om det senare.

Stora teaterdagen eller när Brecht intog ett tält i Gävle

"Den stora läsardagen" blev för kärleken och mig "den stora teaterdagen". Men teater är ju text det med, alldeles särskilt när de handlar om episka Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht. Jag läste och skrev om pjäsen när jag studerade teaterhistoria i våras så texten hade jag nära i minnet när jag idag såg  Folkteatern i Gävleborgs 3,5 h långa version. Det var med stor nyfikenhet jag tog plats i det stora futuristiska teatertältet - vilken sorts tolkning skulle "min" teater bjuda på?

När jag skriver det här har några timmar gått efter föreställningen och jag är fortfarande helt uppfylld av den och stolt över att det i Gävleborg finns en så jäkla bra teaterensemble!

Brecht ville på olika sätt bryta illusionen, ville få publiken att reagera, att ställas inför frågor. Detta lyckas Folkteatern till fullo med att överföra till sin föreställning. De agerande visar sitt hela register av drama, komik, allvar och dråplighet. Gruppen är inte så stor, därför blir scenlösningarna kanske av nödvändighet skönt queera med män som spelar kvinnor, och vice versa, på ett helt naturligt sätt. Barnet som nog symboliserar marken eller landet, borde vara en lite lurig nöt att knäcka för alla som sätter upp pjäsen. Här låter man en vuxen skådespelare agera bebis på det allra charmigaste vis, med ett jättehuvud trätt på det egna. Anna Andersson som gör den omhändertagande Grusje bär på denna kollega under en större del av tiden, vilket är en imponerande akt i sig...

Jag njuter oerhört av det jag ser - av den rockiga och nästan punkiga berättarrösten, av scenografin där en långtradarbakdel med lastlucka är en integrerad del av scenbilden, som annars till stor del utgörs av flexibelt sammansatta plastdunkar, och inte minst av skådespelarna som är samspelta, modiga, ystra och generösa i sitt spel regisserade av Pontus Stenshäll. Det jag ser gör mig varm inombords och får mig nästan att glömma att jag fryser trots inlindad i fleecefiltar. Nu hoppas jag vi får behålla denna grupp skådespelare i stan, så att de inte plockas till någon av landets större scener. De är, tillsammans med symfoniorkestern, Gävles kulturella motsvarighet till Brynäs hockeylag - de spelar minst sagt i elitserien!

Dubbelt upp på Gävle teater

Igår kväll var det dags för veckans första teater! Dubbelt upp dessutom för gästande Riksteatern/Smålands musik och teater bjöd på två stycken enaktare, båda med samma tre skådespelare.

Vi går in genom sceningången för att komma till publikplatserna som är placerade på den ordinarie scenen. På så sätt skapas på Gävle teater ett intimt spelrum som bjuder in till tätt och nära spel. Kulisserna! Griffeltavlesvarta med kritad interiör. En raspig röst läser upp scenanvisningarna, två av de tre skådespelarna gör entré. Vi möter Alice och Edgar fast i ett 25-årigt äktenskap, i en fästning på en ö. De är fast i sina roller, de förgör varandra och använder sina barn som vapen. Alice är frustread, Edgar är sjuk. In på scenen ålar Alice kusin Kurt, mannen som sett världen men som även han manipulerats av Edgar. Och så Alice och Kurt... Det här är inte vilket triangeldrama som helst - det är Dödsdansen av August Strindberg. Den falskhet som gestaltas, de lögner som svetsat samman paret förstärks genom kulissens ritade streck som kan suddas ut (och suddas ut). Skådespelarna ger liv åt texten och rollernas manér landar rätt.

Efter en stunds paus och en snabb fika i teaterns vackra kafé är det dags för pjäs no. 2. Nu har uniform, lång svart klänning respektive linnekostym bytts mot moderna ljusa kläder som passar för en afton på stranden. Edgar, Alice och Kurt har blivit Erik, Anna-Karin och Kenneth och scenen ramas in av stiliserade palmer. Genom Vi har det bra av Camilla Blomqvist riktas strålkastaren mot en nutida relation där det äkta paret ska fira semester ihop. Det blev nu inte riktigt som tänkt - 6 månaders paus från vardagen blev till 2 veckor men de har det bra... Men även i denna relation finns det fnurror på tråden, av mer nutida slag. Det skrockas i publiken, kanske av igenkänning när olikheterna mellan de tu kommer upp till ytan. Så ansluter Kenneth, som just genomgått en "lycklig" skilsmässa, men som saknar all social takt och ton. Snabbt omkullkastas parets intention att fira en slags andra smekmånad tillsammans och det sedan länge sparade vinet som nu ska korkas upp blir till en symbol för vad som aldrig blivit gjort. För allt som skjutits upp.

Skådespelarna, Sylvia Rauan, Benjamin Moliner och Jimmy Endeley, tar väl vara på rollerna de fått och det att det är samma trio i båda pjäserna ger en extra krydda åt spelet, och gör pjäsernas spegling av varandra både mer tydlig och mer fördjupad. Under två intensiva timmar bjuds vi på största allvar, svart igenkänningshumor och semestrande glättighet. Det är en känslomässig berg-och-dalbana för de 3x2 på scenen som jag med stor behållning åkt med i.

Här finner ni spelplanen!

Kom höst, kom kultur

I år ska höst- och vintertröttheten effektfullt motas bort innan den fått fäste - med hjälp av kultur! Min kärlek och jag har en ej detaljerad men ändå bestämd plan där varje vecka ska innehålla minst en omtumlande upplevelse i form av film, teater, konsert, utställning etc. Varje månad ska också innehålla minst en heldagsaktivitet inom området. Visst är det så att vi även i vanliga fall rör oss inom dessa områden, men de mörka kvällarna har förmågan att locka fram soffpotatisen och göra att konsumtionen av slö-teve-tittande ökar. Vi ska hålla oss i god kulturell form, vid sidan av den mer eller mindre goda fysiska. Här kommer en första lägesrapport:

Vi inledde lite försiktigt i september med att se uppsättningen av Kristina Lugns Idlaflickorna som gästade Gävle teater. Ett poetiskt genidrag med systrarna Stina och Ylva Ekblad i de två rollerna. Så följde redan ombloggade En oväntad vänskap på bio.

Sedan blev det en paus för den stora bokbalunsen i Göteborg, som för det flesta var en kulturell utsvävning men som för mig i år var jobb, jobb, jobb. Men i fredags var det dags igen! Vi hörde Gävle Symfoniorkester toppa sig rejält när de spelade anförda av dirigenten Francois Leleux, som även var en av kvällens solister. I Bachs Dubbelkonsert d-moll för oboe och violin slingrade sig hans oboe runt Lisa Batiashvilis violin. I bakgrunden stöttade av stråksektionen från vår ambitiösa orkester. Efter applåder som nästan inte ville ta slut tog hela orkestern plats på scenen och framförde med stor glädje och humor Prokofjevs Symfoni nr 1 D-dur ("Den klassiska"). Vilket perfekt val av sprittande musik för denna höstkväll! Efter paus var det dags för det jag längtat efter att få höra "live" - Tjajkovskijs Violinkonsert D-dur. Det var fantastiskt att genom Lisa Batiashvilis framförande verkligen höra konserten, höra de toner och nyanser som går förlorade i cd-spelaren. Det är ett verk som väckte stor upprördhet när först spelades 1881, anklagat för att misshandla instrumentet - violinen. För nutida öron är det ett vackert verk men jag tycker solisten uttrycker något slags uppstudsighet i sitt spel, där strängar och stråke verkligen får ge allt för att vi i publiken ska få allt. Det är en lycklig publik som med långa varma applåder på stående fot tackar detta musikerpar och alla de i orkestern. I extranumret leker, busar, retas de båda solisterna med varandra med en blandning av välbekanta toner. Åh, lycka! Vilken vacker kväll på Gävle konserthus där scenen ljussatts med de allra finaste varmorange höstfärger.

Och igår var det dags för höstens första heldag. Vi tog tåget mot Stockholm och besökte favoriten Fotografiska för att se utställningen med Christer Strömholms verk. Jag blir mer och mer förtjust i foto, imponerad av förmågan att se omvärlden i bilder. För mig som är något slags icke-utövande kreatör tänker jag att det kanske går att lära sig.. Gillar också hans kollage av föremål och gamla foton, gillar hur han med ett enkelt ingrepp berättar en historia. Gillar också öppenheten i hans fotokonst, som bjuder betraktaren till tolkningar. Ser särskilt ett genomgående tema - instängdheten. Barn bakom fönster, i hemsk "hage", bakom stängsel, transexuella fångna i bilden av hur de enligt andra borde te sig, en ihopsnörd orm, barn som tittar in genom kameran - eller ut ur bilden. Bilderna fäster sig, sätter sig. Gillar också hans kloka ord, som blivit magneter, - så som...

Filmen som visas om och med honom, och som visar en glimt av mannen bakom verken gillar jag men tyvärr har vi inte riktigt ro att se hela. Men det vi ser väcker både leenden och nyfikenhet. Lunch med utsikt mot Gröna lund och så sedan promenad i solen mot stan och vidare utforskningar av huvudstadens butiker och goda mat.

Nästa vecka väntar nya kulturella mål.