Kom höst, kom kultur

I år ska höst- och vintertröttheten effektfullt motas bort innan den fått fäste - med hjälp av kultur! Min kärlek och jag har en ej detaljerad men ändå bestämd plan där varje vecka ska innehålla minst en omtumlande upplevelse i form av film, teater, konsert, utställning etc. Varje månad ska också innehålla minst en heldagsaktivitet inom området. Visst är det så att vi även i vanliga fall rör oss inom dessa områden, men de mörka kvällarna har förmågan att locka fram soffpotatisen och göra att konsumtionen av slö-teve-tittande ökar. Vi ska hålla oss i god kulturell form, vid sidan av den mer eller mindre goda fysiska. Här kommer en första lägesrapport:

Vi inledde lite försiktigt i september med att se uppsättningen av Kristina Lugns Idlaflickorna som gästade Gävle teater. Ett poetiskt genidrag med systrarna Stina och Ylva Ekblad i de två rollerna. Så följde redan ombloggade En oväntad vänskap på bio.

Sedan blev det en paus för den stora bokbalunsen i Göteborg, som för det flesta var en kulturell utsvävning men som för mig i år var jobb, jobb, jobb. Men i fredags var det dags igen! Vi hörde Gävle Symfoniorkester toppa sig rejält när de spelade anförda av dirigenten Francois Leleux, som även var en av kvällens solister. I Bachs Dubbelkonsert d-moll för oboe och violin slingrade sig hans oboe runt Lisa Batiashvilis violin. I bakgrunden stöttade av stråksektionen från vår ambitiösa orkester. Efter applåder som nästan inte ville ta slut tog hela orkestern plats på scenen och framförde med stor glädje och humor Prokofjevs Symfoni nr 1 D-dur ("Den klassiska"). Vilket perfekt val av sprittande musik för denna höstkväll! Efter paus var det dags för det jag längtat efter att få höra "live" - Tjajkovskijs Violinkonsert D-dur. Det var fantastiskt att genom Lisa Batiashvilis framförande verkligen höra konserten, höra de toner och nyanser som går förlorade i cd-spelaren. Det är ett verk som väckte stor upprördhet när först spelades 1881, anklagat för att misshandla instrumentet - violinen. För nutida öron är det ett vackert verk men jag tycker solisten uttrycker något slags uppstudsighet i sitt spel, där strängar och stråke verkligen får ge allt för att vi i publiken ska få allt. Det är en lycklig publik som med långa varma applåder på stående fot tackar detta musikerpar och alla de i orkestern. I extranumret leker, busar, retas de båda solisterna med varandra med en blandning av välbekanta toner. Åh, lycka! Vilken vacker kväll på Gävle konserthus där scenen ljussatts med de allra finaste varmorange höstfärger.

Och igår var det dags för höstens första heldag. Vi tog tåget mot Stockholm och besökte favoriten Fotografiska för att se utställningen med Christer Strömholms verk. Jag blir mer och mer förtjust i foto, imponerad av förmågan att se omvärlden i bilder. För mig som är något slags icke-utövande kreatör tänker jag att det kanske går att lära sig.. Gillar också hans kollage av föremål och gamla foton, gillar hur han med ett enkelt ingrepp berättar en historia. Gillar också öppenheten i hans fotokonst, som bjuder betraktaren till tolkningar. Ser särskilt ett genomgående tema - instängdheten. Barn bakom fönster, i hemsk "hage", bakom stängsel, transexuella fångna i bilden av hur de enligt andra borde te sig, en ihopsnörd orm, barn som tittar in genom kameran - eller ut ur bilden. Bilderna fäster sig, sätter sig. Gillar också hans kloka ord, som blivit magneter, - så som...

Filmen som visas om och med honom, och som visar en glimt av mannen bakom verken gillar jag men tyvärr har vi inte riktigt ro att se hela. Men det vi ser väcker både leenden och nyfikenhet. Lunch med utsikt mot Gröna lund och så sedan promenad i solen mot stan och vidare utforskningar av huvudstadens butiker och goda mat.

Nästa vecka väntar nya kulturella mål.