En montergranne på bokmässan förvandlades till en snäll tomte under mässans sista skälvande minuter och jag kom hem med Jeffrey Eugenides En kärlekshandling. Författarens Middlesex var en oerhört fin och stark läsupplevelse så den nya har jag sett mycket fram emot som höstläsning.
Och visst börjar det bra. Jag dras snabbt in i handlingen och finner mig ganska väl tillrätta i den collegemiljö som till en början skildras. Det värmer förstås extra att romanens ena huvudperson, Madeleine, är en litteraturälskare och hängiven läsare, som ska ta examen med engelsk litteratur som främsta ämne. Hon har valt att studera romaner med kärlekshandlingen, eller "the marriageplot", i centrum, de som är skrivna av författare som Austen och Gaskell. Samtidigt vidgar hon sina vyer genom seminarier som handlar om nyare litterära tongångar. Parallellt med studierna kretsar en del av Madeleines liv runt två män - Leonard och Mitchell. Den förste älskar Madeleine, den andre älskar henne.
Tiden går och examen tas. Leonard och Madeleine har funnit varandra och flyttar tillsammans. Det blir dock alltmer uppenbart att Leonard inte mår bra. Han är manodepressiv och skrivs in på sjukhus, han äter tunga mediciner. Men de tar sig fram tillsammans. Mitchell lämnar den akademiska världen och ger sig ut i den riktiga med ambtionen att i Moder Teresas anda göra goda gärningar. Så följer författaren dem under ungefär ett år efter college.
Eftersom det i första hand är Madeleine som intresserar mig blir besvikelsen rätt stor när hon får ge vika för de båda männen. Hon flyttar från berättelsens centrum ut i periferin samtidigt som Leonard och Mitchell framhävs på hennes bekostnad. I relation till Leonard blir hon också den vårdande, omhändertagande. Är det vad författaren vill visa? Att äktenskapshandlingen inte är något slutmål och väg till evig lycka? Men Madeleine bleknar på ett sätt som gör att jag inte tror det är syftet. Det är männens bok, helt enkelt. Men Madeleine väcker mina tankar om vem hon är, vilken hennes undertext är. Men knappt har jag tänkt det förrän jag läser dessa ord från ett brev som Mitchell skriver till henne:
"Under din pyttelilla handstil finns en förträngd önskan. Kanske är det vad din pyttelilla handstil har gjort hela ditt liv, försökt hindra dina galna önskningar från att spränga ditt liv."
Så blir Madeleine en text att uttolka precis som de författare hon själv studerat, på ett mycket medvetet eller konstruerat sätt av Eugenides. I romanen figurerar hastigt också litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar som studerat samma texter som Madeleine och just den underliggande texten, kallad palimpsest. När jag läste litteraturvetenskap var deras verk The Madwoman in the Attic, där titeln refererar till kvinnan på vinden i Jane Eyre och vad hon kan tänkas betyda, en "bibel" under uppsatsskrivanden. Men det känns lite bakvänt att det är Mitchell som försöker sig på att vara Madeleines uttolkare. Och minsann kallas inte Leonard för Madeleines "madman in the attic" (om jag nu inte drömt det, för jag hittar inte tillbaka till just det stycket). Jag tänker mycket när jag läser En kärlekshandling som om jag söker dess underliggande betydelse, söker författarens intention som jag inte blir riktigt klok på.
Normalt sätt är jag mycket förtjust i brutna kronologier, när bitar av handlingen presenteras för läsaren i fel ordning, eller portionsvis. Eugenides backar ofta handlingen, tar om, fyller ut med detaljer och det fungerar till viss del men gör efter ett tag berättelsen tung och för omständlig i mitt tycke. Tyvärr är detta ingen ny Middlesex. Den akademiska miljön skildras bra och till en början är jag engagerad i personerna, särskilt i Madeleine. Men romanen tappar tyvärr fokus - och mitt engagemang.
Är det någon mer som läst? Och kanske blivit mindre besviken?
Större skärpa hittar jag här hos Bernur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!