Jakten på ett lyckligt liv

Wien är världens bästa stad att leva i, med världens bästa livskvalitet! Det enligt en undersökning som DN berättar om idag. Det gäller dagens Wien. Men det Wien som figurerar i Stefan Zweigs postumt utgivna roman Förvandlingens rus är något annat. Staden och Österrike i stort är starkt präglade av första världskriget och händelser som föregick det. Människor har förlorat pengar, familjemedlemmar, trygghet och värdighet. 

Stefan Zweig (1881-1942)

För bokens huvudperson Christine har det inneburit att hon tillsammans med sin mamma fått lämna en lugn fin tillvaro för att leva och arbeta i en avsides belägen by. Här sliter hon för att få pengar till mat och hyra på postkontoret samtidigt som hon ser sina bästa ungdomsår passera. Nu är hon 28 år och modern är sjuk. Så anländer ett brev. Och det är inte adresserat till någon annan än till Christine och hennes mor. En moster har anlänt från Amerika! Och vill träffa sin syster. Men det är Christine som åker till bergsbyn och det lyxiga hotellet. Det är hon som först bortkommen och tafatt möter moster och morbror och hon som sedan genomgår en extreme makeover och blir ställets mest intressanta unga kvinna.

Men hur länge kan en sådan förvandling hålla i sig? Tillräckligt länge för att få smak för det goda i livet i alla fall. Och som hon njuter Christine! Äter och dricker och pratar och dansar. Men ursprunget kommer ikapp henne, att ömsa skinn var inte möjligt. Därför hem igen, till en tillvaro som är mer än lovligt ledsam. Är det så här det ska vara? Har inte Christine lika stor rätt som någon annan att leva gott och att ta för sig av livet?


Jag vet inte varför jag blivit så förtjust i Zweigs romaner, Hjärtats oro och den här nyss lästa. Kanske är det den psykologiska trovärdigheten jag gillar? Jag är förtjust i hur författaren låter personerna i böckerna resonera med sig själva, med andra. Att de är runda, djupa figurer, utan att alltid vara fasta punkter för sig själva. Historierna i sig är dock inte avancerade - men de bygger på svåra dilemman och känslor som går att relatera till och engagera sig i. Det är filosofiska, allmänsmänskliga spörsmål. Det första ord jag tänker på när jag ska beskriva det jag läst är egentligen "klassiskt", att det är "klassisk" litteratur skriven för evig tid, med ett språk som talar över tid och rum. Att Zweig verkar vara mest känd för sina noveller vittnar om att här finns många fler läsupplevelser att hämta. Så jag kommer att läsa mer av författaren från världens bästa stad.