Norsk läsluksus

Den fjärde december är det tio år sedan jag började mitt arbete som bibliotekarie. Det är ett yrkesval jag är glad över men något det fört med sig är en ibland mättnad för övermåttet av böcker som på olika sätt ska hanteras och en ökad, ibland lite jobbig, kräsenhet i valet av läsning. Den känslan är nog inte särskilt ovanlig, oavsett i vilken miljö du verkar.

Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:

Lars Saabye Christensen. Det började med Saabyes Cirkus, sedan var jag bara tvungen att fortsätta med Maskeblomstfamilien (2003) och efter det med Halvbrodern (2001).

Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.

I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa

- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor? 
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.

Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.

Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?

De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.

Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.