Tankarna åker skridsko på blankis

Staden är bländande i all sin vithet. Träden nyss höstfärgade nu gnistrande av snökristaller. Min väg till jobbet har skiftat karaktär. Jag tar mig fram på isig cykel, säkert på dubbade däck. Att färdas. Vara på väg. Triumferande. Det är motsatsen till trång överlastad buss. En ensam färd i morgonen.

Sökte idag på jobbet/biblioteket någon poet som beskriver vintern, tystnaden och stillheten men utan att hitta de rätta orden. I stället här hemma en bok som hängt med länge Den nyaste ordmusiken och i den en dikt av Tommy Olofsson inte om vintern men ändå så här.

Härliga dagar
"Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridsko på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.

Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om."

Lite så, för mest brukar november bjuda på de andra dagarna när det känns tungt av mörkret utanför. Vintertröttheten. Men nu gnistrar och glittrar min stad, glöm Inger Christensens hårda ord om den.

Och så bläddrar jag lite i Eeva Kilpi. Hon har nog följt med ungefär lika länge som ordmusiken. Hennes fåordiga, fåradiga dikter talar omedelbart till läsaren. Så direkta och samtidigt ibland nästan generande sinnliga. Fler ord än så här behövs inte.

"Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv."