Baksidan vs innehållet

Fortfarande vet jag inte om jag tidigare läst Maskeblomstfamilien (fast på svenska i så fall) eller ej. I en förhoppning om mer klarhet läser jag lite här och där om boken, utan att låta mig få veta för mycket. En jämförelse mellan de norska och svenska förlagens sätt att presentera boken gör mig lite förvirrad. Är det verkligen samma produkt som beskrivs? Olikheten beror alltså inte på språket utan på att man valt helt olika ingångar för att introducera texten, ger två olika bilder av vad det är för slags roman. Den svenska texten som om jag inte missminner mig även är baksidestext på den svenska utgåvan stämmer illa överens med den bok jag faktiskt läser medan den norska direkt fångar in vad det handlar om. Kanske fanns redan vid den eventuella första läsningen en förvirrande känsla av att baksida och innehåll inte stämde överens, att det jag läste var något mer och djupare? Ofta läser i alla fall jag baksidestexter för att få en bild av böcker jag väljer mellan att läsa. Men hur mycket följer den där inledande presentationen med under själva läsningen? I hur stor utsträckning påverkas läsupplevelsen eller uppfattningen av det lästa av hur det presenteras?   


Så här, förlagens olika presentationer:
1. Cappellen Damm, det norska förlaget:
Maskeblomstfamilien er en roman om skam og identitet, mørk, annerledes og glitrende godt skrevet.


Jeg hadde en god oppvekst. Far døde da jeg var tolv. Mor la seg tidlig. Jeg var enebarn.

Slik åpner Lars Saabye Christensen sin nye roman, et kammerspill som finner sted i de brede gatene bak Slottet, midt på sekstitallet. Fortelleren beretter om sin oppvekst, fra han er tolv til sytten, i et hjem som er en brønn av hemmeligheter, forstillelser, taushet og unnlatelsessynder. Faren, en patentingeniør, tar livet av seg på første side, mens moren legger seg for godt, og den unge fortelleren må vokse opp med en mager Tante, som ikke gjør tilværelsen lys for noen. Og i en scene fra en sommerferie sier en av farens oppfinnere som er på besøk uforvarende til ham:

"Du er din fars rareste patent."


2. Wahlström o Widstrand, det svenska förlaget:
Efter den prisbelönta och mycket uppmärksammade Halvbrodern är Lars Saabye Christensen tillbaka i 1950- och 60-talens Oslo. I Maskrosfamiljen får vi följa en androgyn tonårings första steg mot att bli vuxen.

I skuggan av faderns självmord och moderns sjukdom lever hon/han, som efter sin första sexuella erfarenhet kallas Ladyboy, tillsammans med en egensinnig faster. De två kan omöjligt tåla varandra och grymheten dem emellan vet oftast inga gränser. Ladyboys enda vän är grannflickan Emilie.

Först när Ladyboy får huvudrollen i en uppsättning av Kung Oidipus tycks bokens huvudperson finna ett frö till något som en dag skulle kunna bli ett jag. Men slitningarna mellan konventionen och identiteten är starka. Omgivningen menar att Ladyboy inte äger någon skam i kroppen, ett påstående som i förstone verkar oskyldigt, men när polisen står i dörren uppdagas kanske hemligheter som borde ha förblivit begravda?

Nästa gång jag nämner boken lovar jag att jag har läst ut den. Ok?

Ps Idag, dagen efter inlägget, ångrar jag lite att jag tagit med beskrivningarna. Den svenska avslöjar förtar ju det undanglidande, gåtfulla i romanen. Det som gör den så intressant och stark. Fast just det är ju inte mitt fel...