Vilken läs-cirkus!

Saabyes Cirkus sladdade in mellan sidorna i nyss påbörjade Niceville och mot det gick inte att värja sig. Bokens berättare och författare faller från scenen på bokmässan i Paris där han ska göra ett framträdande för att berätta om norsk litteratur och om sitt eget skrivande. Under fallet ser han för sin inre syn sig själv stående utanför Bruns Musikk och Noter på Bygdøy Allé i Oslo. Det är alltså detta som gör boken så direkt oemotståndlig för några timmar senare ska jag anlända till ett hotell på samma gata. Tillbaka till boken. Berättarjaget trånar efter en röd snygg elgitarr i fönstret men pengar till den har han inte, tonåring som han är. Därför tar han jobb som blomsterbud och korsar Oslos gator för att leverera blommor. Gatunamnen som faller som regndroppar i boken ser jag sedan med egna ögonen, navigerar med boken i tankarna. Bokens jag möter olika människor som var och en gör intryck på honom. Samtidigt möter vi skolgossen och i skolan är situationen rätt tuff - berättarjaget kan inte säga R vilket utlöser en del elakheter från både elever och lärare.

Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.

Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.

Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.

Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?

Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.

Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.