Med livet framför sej

Äntligen har jag läst den härMin förtjusning börjar redan med förordet, jag som sällan läser sådana dras snabbt in i Stefan Lindbergs upptakt. Författarens historia är ungefär lika gripande som romanen i sig. Émilie Ajar, pseudonym för Romain Gary, ger ut Med livet framför sej 1975. Då har jag verkligen livet framför mig, född samma år. Men Gary lämnar på egen hand livet några år senare. Då har det ännu inte uppdagats att de båda författarna är en och samma och att det omöjliga hänt - en författare har, under olika namn, tagit emot Goncourtpriset två gånger. Nu när författare avslöjas stup i kvarten har pseudonymen som fenomen blivit i det närmaste urvattnad. Här, i fallet Ajar-Gary, skapar den en extra dimension åt författarskapet.

Det är i Paris romanen tar plats - i horornas och horungarnas och brottslingarnas Paris. Madame Rosa är en avdankad prostituerad som försörjer sig på att ta hand om andras oönskade barn. Ibland för gott, ibland tills de fått ordning på sina liv. Momo (Mohammed), en gång lämnad i hennes vård, berättar om Rosa - om sig själv vet han inte så mycket. Judinnan Rosa har, förstår läsaren, vistats en tid i förintelseläger. Hon har lidit och lider mycket både av det förgångna och av nuet för hon är svårt sjuk. Momo är allt Madame Rosa har, den pojke som bär upp hushållet när hon alltmer går in i sin sjukdom. Och han lovar att göra allt för henne om än inte alltid med lika stort hjärta.

Bokens berättare, Momo, använder språket på ett sätt som får Halims ordrikedom i Ett öga rött att blekna. Momo är inte helt säker på sin sak. Han är ju ändå bara tio år. Det är inte alltid orden blir rätt, det är inte alltid han riktigt uppfattar situationen omkring sig. Det är en stark roman som i allt det tragiska väcker leenden hos mig när jag läser. Det är så påhittigt och skickligt genomdrivet skrivet.

Momo kämpar som sin namne med tiden, för att på något sätt hinna rädda Madame Rosa undan sjukdomen och för att slippa hamna någon annanstans. I romanen uppstår mötet med de mest utsatta och med ett Paris sett ur ett annat perspektiv än turistens. Det är rörande och starkt levandegjort om Momo - överlevaren.

Läs läs läs!

Två tyska berättare

Ja, visst blev det den här som fick följa med till Venedig. Titelberättelsen läste jag och det var intressant uppleva Thomas Mann i ett mindre format än det i Buddenbrooks. Romanens Aschenbach, korrekt och disciplinerad herre, drabbas av reslusta och åker som tidigare till Venedig och Lido. Här drabbas han av kärleken i den guldlockige 14-årige gossen Tadzio. Han faller handlöst i förälskelse och på tonåringars vis förföljer han föremålet, gossen. Temat känns igen från mastodontverket Buddenbrooks där det tyglade ställs mot det konstnärliga och utagerande. Här ska de sidorna förenas i en och samma person. Så som den äldre Aschenbach framställs är det inte utan att jag unnar honom att skakas om lite, att ruckas i livet. För det är en oskuldsfull förälskelse, en avståndsförälskelse som inte blommar ut. Den smygande döden kommer emellan. Det är en berättelse fylld av symbolik och kan man sin mytologi öppnar sig flera dimensioner. Tyvärr kan inte jag den, mytologin, utan läser på ett ytligare plan: en tidsskildring av ett svunnet Venedig som är sig likt än idag eller en sorgesaga där färden med gondolen blir den sista resan.

På flyget mot värmen avslutar jag en annan roman där döden och kärleken står i centrum, En tyst minut (2008) av Siegfried Lenz. Kärleken är även här förbjuden även om omgivningen är oväntat förstående, kanske för att det redan är över. Det tragiska har redan inträffat när berättelsen börjar, Stella har dött och det är minnesstund. I en blandning av tal direkt till Stella och till publiken berättar Christian deras bitterljuva historia som inleds en dag i solen. Stella är lärare, Christian elev. En äldre man skriver om en yngre man som han vet har ett helt liv att växa in i. Det är en oerhört finstämd berättelse, rik i det sätt den framställs på. Här finns en stark kärlek, en vibrerande längtan mellan dessa båda människor och sedan slutet. The End.

På kudden såg man inte två avtryck, vid ett tillfälle vände vi våra ansikten mot varandra och kom så nära varandra att bara ett enda stort avtryck blev kvar.

Livet i Venedig

Detta var Venedig, den tjusande falska sköna, till hälften saga, till hälften en fälla för främlingar, en stad i vars förskämda atmosfär en yppig konst en gång frodats och där musikern inspirerats till sinnligt smeksamma melodier. Thomas Mann, Döden i Venedig, 1912.Venedig tror jag att alla har en bild av, en föreställning om - skapad genom filmer, böcker, resereportage och vitt spridda bilder. I min befarade föreställning var staden verkligen mystisk med mörka vattenkantade gränder, översköljd av turister och med en obehaglig stank. Och ändå. Dit ville jag. Det ville jag uppleva. Venedig kan nog vara detta men var det inte just nu. Det är en plats där ljuset dominerar och tjusar, där människor visst trängs men inte på ett obehagligt vis och där vattnet är inbjudande turkost. Det är en stolt men lite skamfilad stad.Den här nyss gjorda resan var min egen, en gåva från min make för att jag snart blir lite äldre. Fast han var med där i de vindlande gränderna och på vattnet. Det fascinerade mig mycket att allt, verkligen allt, sker på vatten - ambulanser, taxi, bussar, mattransporter, flyttar, sophämtning... Det hade jag inte riktigt fattat. Trots att Venedig är staden full av vatten.Första kvällen avslutades med en konsert, turistiskt förlagd intill Markusplatsen, den med alla duvorna och domen. Här framfördes Vivaldis fyra årstider - vackert men i något som lät som expressfart. Vid det stora torget tävlade också restaurangernas orkestrar om att höras. Vi slår oss ned på Florian, grundad 1720, där bl a Casanova kurtiserat damerna.

Dagen efter följer en långsam promenad genom Canareggio, ett område där människor lever och verkar lite mer fredade från horderna av turister (och så kom vi..). Här finns det gamla judiska området t ex. Konst är ju ett stort intresse i vårt lilla hushåll så vi begav oss också till Peggy Guggenheims museum för att se hennes samling av modern konst, bestående av verk från bl a Picasso, Kandinsky, Ernst och andra. Huset var hennes sista hem och Peggy G finns begravd i trädgården invid sina kära hundar. En excentrisk dam som betytt mycket för konsten. Efter utställningen en paus med ett glas prosecco på en servering. Fina människor passerar förbi - de är "viktiga" och har kommit för den pågående biennalen, nu i dagarna startar filmdelen. Servitören himlar lite med ögonen åt ett par säger "artister!".. de imponerade inte på honom men lite på oss.På ön Lido, med den evighetslånga stranden kantad av badhytter, äger filmfesten rum. Här jobbas det för fullt för att få allt i klart i tid. Tjusiga Hotell Excelsior, för de med större reskassa än vi, står tungt i sanden. Solen gassar, det är hett och några arbetare svalkar sig med en drink i baren. Vi lämnar Lido för en annan ö där de sista nätterna tillbringas, Certosa. Här finns ett hotell, en båtklubb och en hel del överväxta hus som visar sig ha tillhört ett gammalt kloster. Att läsa informationen om ön är lite av en strapats bara det eftersom skylten är placerad för en båtburen människas ögon. Härifrån utgår vi när vi åker till nästa ö - Murano. Känd för sitt glas. Och glas finns verkligen överallt. Det är glas från Murano. Inte något billigt masstillverkat. Det är svårt att missa särskilt som flertalet affärer, kanske trötta på att ständigt få frågan, har skyltar med texten "We don't sell Chinese glass!!" uppsatta. Murano är lugnt och skönt jämfört med Venedig. Det är fridfullt traska runt här och i egen takt ta till sig omgivningen. Vi upptäcker den mest vackra kyrka - med skön musik, röda taklyktor och ett underbart målat kupoltak. Sedan är det tid att fara tillbaka till hotellet för en lugn kväll med boken i näven och vinglaset på bordet.

Det är med trötta fötter jag avslutar resan, eftersom Venedig ses lättast till fots. Vi har gjort det mesta man kan göra under några dagars vistelse - utom att åka gondol. Jag vet inte hur många gånger jag yttrade "det är så vackert!" - det var en intensiv skönhetsupplevelse att möta Venedig. En sagostad, en drömstad.

Snart resklar

Men med läsningen går det sämre. Håpas du trifs bra i fengelset fick återvända bara till hälften läst till biblioteket, Tre apor hoppar jag inte igenom som jag trodde och uppehållet i Förbländningen blir allt längre. Men jag väljer att inte resa lätt - just den sistnämnda får följa med på långweekend. Lästid kommer med hösten.

Chic lit

Tidningen Elle följde med hem idag efter ett snabbt stopp i affären. Jag fastnar bland de blanka sidorna, bland annat för en annons. Inte så mycket för vad den ska sälja, även om kläderna är fina, utan för böckerna som finns med i den.

På vänstra sidan i tidningen: en kvinna lutad mot en trave böcker. F. Scott Fitzgerald, Truman Capote, Patrik Süskind, Georges Simenon är författarnamn jag lyckas utläsa. Bilden finns här, till höger. Hon har en fin läshöst framför sig. Eller?

På högra sidan i tidningen: En ung man ligger fördjupad halvvägs in i en tjock roman. Kvinnan (från vänstra sidan) sitter bredvid utan bok, blickar in i kameran. Bilden hittar jag ingenstans.

Söker på nätet och hittar flera versioner med bokliga par från samma företag. Det är mannen som läser. Nu kan jag inte riktigt bestämma mig: Ska jag bli glad över att en ung man lyfts fram som läsare? Eller ska jag bli irriterad över att inte båda fått en bok i sin hand, för att mannen är den som signalerar något slags bildning? Eller ska jag tänka det är fint litteraturen figurerar i detta sammanhang och inte helt enbart som en accessoar (han ser ju faktiskt ut att läsa i boken)? Bilderna och kläderna ger ju ändå en ganska smakfull inramning åt litteraturen.

Den kärleken

Arbetshösten har börjat med nytt rum och ny tekopp och kanske nya vanor som den att inte oroa sig i onödan men definitivt med nya böcker som vill bli lästa. Tillfälligt kryper jag ur rummen i Förbländningen för att ägna mig åt lite annan läsning.

Jag var väldigt förtjust i Annelie Jordahls bok om Ellen Key - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och även i Helena Henschens roman om Signe Thiel, Hon älskade. Nu har jag läst Den kärleken av Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler (1849-1892) - författare och dramatiker under 1880-talet. En av dessa idag lite bortglömda författarna, fast Leffler lyftes fram rejält av Stockholms Stadsteater för ett tag sedan. Själv kom jag i kontakt med henne hos Folkteatern i Gävle genom en läskväll som jag nämnt tidigare. (det skulle jag förresten kunna tänka mig som alternativ till bokcirkel - högläsa dramatik i grupp. För att få texten att höras.)Anne Charlotte Leffler ingår ett konvenansäktenskap som hon, när romanen startar, ifrågasätter starkt. Hon reser som många andra på den tiden runt i Europa och umgås i olika kulturkretsar med framstående män och kvinnor. I boken tar jag del av hennes tankar och reflektioner kring skapande, skrivande och kärlek. Vid sidan av det kärlekslösa äktenskapet har en relation med en gift man inletts dock utan framtid. Under en resa i Italien möter hon istället matematikern Pasquale del Pezzo - och blir kär. På riktigt kär. Förhållandet, kyskt som sig bör, ses som en skandal. En gift kvinna! Med en yngre man! Så opassande!

När romanen inleds har Leffler bara några år kvar att leva, det koncentrade nedslaget i hennes liv ger nerv åt den välskrivna romanen där tydliga dialoger varvas med inre tankar. Tove Leffler gör inga anspråk på att skriva sanningen och det är ingen biografi som berättas. De delar som handlar om författaren, den avlägsna släktingen, känns nära trovärdiga och starka. Precis som Jordahl nästan skrev in sig i Ellen Key skriver Leffler in sig i Anne Charlotte Leffler. Men så finns passager där författarrösten, Tove Lefflers, kommenterar i en slags bitter förenklad ton som inte stämmer överens med resten av texten. Det är synd att de jämförelser som hon gör mellan vår tid och d ä Lefflers får så stort utrymme för de behövs inte - de tankarna kan jag själv tillföra min läsning. Bortsett från dessa stycken är det en riktigt fin roman om en av dessa människor som gjort avtryck i sin samtid och i vår. Kanske blir det också tid att leta fram Anne Charlotte Lefflers egna verk i biblioteksmagasinet?

Fragment från en blädderläsning

"1)
Dagligen börjar jag skriva på ny kula. Det är ett slavgöra. I bokstavlig mening, för när jag har skrivit en sida kan jag vrida svetten ur skjortan. Dagligen känner jag mig som en debutant. Boken som just har kommit ut upphör att vara min bok. Allt måste börjas om från början. Det jag skrivit dittills hjälper inte ett dugg, det snarast tynger. [1993]

2)
Jag skriver för hand, liksom flertalet av mina kollegor. Som jag ser det kräver prosans rytm att handen skriver. Jag finner det osannolikt att det skulle gå att skriva ordentlig prosa på dator. [1999)"

Ur. Reporterns självporträtt av Ryszard Kapuściński

Kammarmusikfestivalen i Sandviken - torsdag 5 aug

I år är det 25-års jubileum för Kammarmusikfestivalen i Sandviken och precis som förra året hör jag en av konserterna. Konsertsalen är den samma som då, f d Baptistkyrkan som ger en fin inramning och intim känsla åt arrangemanget. Till Sandviken letar sig musiker av mästarklass.

Först ut är den spanska Quiroga String Quartet som framför Fem satser för stråkkvartett op 5 av Anton Webern. Verket introduceras som ett av de mer expressiva och som ett agerande "face to face" med tystnaden. Det är tekniskt avancerad musik att lyssna koncentrat till. Jag tycker mycket om det, det öppnar mina öron för nya kombinationer av ljud.

Sedan är det Ann-Sofi Klingbergs tur att spela Frédéric Chopins Ballad f-moll op 52. Chopin gillar jag, som många andra, och jag blir så förtjust i Klingbergs spel. Det är ett varierande stycke och ingen tangent verkar oanvänd. Ibland låter det nästan boogie-woogie för att i stunden efter tonas ned till något mer soft och känslosamt. Klingberg tackar för applåderna med en axelryckning, som om det hon utfört inte var något märkvärdigt, jag sitter med en tår i ögonvrån.

Cellisten Torun Sæter Stavseng avlöser med Solosvit nr 5 av Johann Sebastian Bach. Jag förstår det ligger år av träning bakom framförandet, ett evigt nötande för att få det att sitta. Men ändå. Uppförandet känns lite väl introvert och släpigt, jag har svårt att riktigt engagera mig. Stycket är nog helt enkelt för långt för att riktigt på rätt sätt avnjutas i den nu varma f d kyrkan där den hårda träbänken gjort sig alltför påmind.

Så är det dags för paus och serveringen ute på gården öppnar med bakelser och kaffebröd. Vi sitter en stund medan kvällssolen sänker sig över kyrkan.

Efter paus följer ett stycke som Jenny B nyss skrivit om, fast då i en helt annan tappning. I Sandviken framförs sången av Olle Persson, ackompanjerad av Mats Widlund (som även är en av festivalens konstnärliga ledare). Det handlar om Dichterliebe op 48 med musik av Robert Schumann och text av Heinrich Heine. Olle Persson har jag inte hört live tidigare så bara det är en upplevelse. Han skänker ännu mer star quality åt festivalen. I Sandviken delas inte texterna ut, som var fallet under Schumann-festivalen som Jenny B rapporterar från, men Persson ger en kort beskrivning av varje sång så det går att hänga med i handlingen. För här är det verkligen en berättande text om kärlek med förvecklingar och olycka. Persson ger liv åt historien, med inlevelse gestaltas de olika skeendena och de känslomässiga stämningarna speglas genom både musiken och hans uttryck.

Av det jag hörde igår är det främst Anton Weberns stycke som fastnar, tillsammans med Klingbergs Chopin-framförande. Sedan förra årets festival snurrar Johannes Brahms Pianotrio nr 2 C-dur, op 87 ofta i cd-spelaren hemma. Jag hoppas verkligen det blir en fortsättning på festivalen, det är lyxigt få tillgång till något så här fint nästan helt på hemmaplan.

En ängel av bly

En del av Hildasholms trädgård kallas Munthes grop. Här möts flanören av en ängel som, läser jag mig till är gjord av bly. I marken nedanför, en viloplats för döda smådjur. När vi kommer fram till statyn har antalet besökare tilltaget men här, just här är det vilsamt. Lugnt. Andaktsfullt. Av den religiösa Hilda finns spår.

Inte bara på Capri

Det känns lite tungt i hjärtat när semestern går mot sitt slut, det spelar liksom ingen roll att jobbet jag återvänder till är stimulerande och intressant. Det är ju på sommaren, under de lediga veckorna, jag mår som allra bäst. Jag hoppas kunna hitta samma frid i vardagen som under de senaste fyra veckorna - någon gång borde det ju fungera! I sommar har jag samlat upplevelser, besökt nya platser och upptäckt för mig okända pärlor. En sådan pärla hittade kärleken och jag igår.

Efter en natt i Tällberg åker vi vidare till Leksand och Hildasholm, ett vackert stenhus granne med kyrkan med utsikt över sjön, uppbyggt 1910-11. Här huserade engelskan Hilda Munthe (1882-1967) om somrarna tillsammans med sönerna Malcolm och Peter. Den som läst något om eller av Axel Munthe vet att det här är hans hustru och barn. Den inlevelsefulla guiden som visar huset berättar om ett inte så lyckligt äktenskap. Det är främst Hilda och sönerna som vistas här, i Leksand. Hilda tycks snabbt ha fattat tycke för platsen. Här bygger hon upp en fantastisk och fantasifull trädgård. I bygden spelar hon tillsammans med sönerna upp skådespel och marionetteater. Huset gästas av kändisar som Otilia Adelborg (som dessutom agerar påve i ett av skådespelen) och Emma Zorn bland många andra.

Huset är intakt bevarad - med möbler från 1500-talet och framåt främst från Hildas familj, konst av kända och okända och kreativt smyckade väggar. Särskilt sonen Peter var konstnärlig och har bidragit till att ge huset dess karaktär. Det är tilltalande detta hur de själva satt sin prägel på hus och omgivning, hur leken verkar ha varit en del av vardagen. På övervåningen finns ett kapell, Hilda var djupt religiös, där Peter målat tavlor med drömska (kristna) motiv. I Hildas rum finns garderoben med klädda klackskor till hennes fötter som måste varit pyttesmå och vackra vita kläder att titta in på.

Huset är så inspirerande att möta, att tänka sig in i hur de levt här. Kommit hit och slagit upp dörrarna för den svenska sensommaren. Det är nästan excentriskt. Familjen har sett till att hemmet bevarats och att det idag är öppet för allmänheten. I receptionen kan man beställa en picknickkorg för att i trädgården ytterligare insupa atmosfären. Det gör vi för att smälta intrycket av huset innan vi beger oss ut i den gröna oasen. Jag som inte är någon fantast av växter och trädgårdar blir berörd av de små rum som växter och statyer bildar och går loss med kameran.

En promenad bort från huset öppnar sig skogen för Fontänträdgården som var klar lagom den Eriksgata som Drottning Victoria och Gustav V företog 1924. Och så Brunnsträdgården där jag kastar (inte vaskar) en peng i brunnen och önskar något fint, som många andra före mig. Efter stigen finns dessutom ett Ekotempel placerat för bästa möjliga utsikt över Siljan. Jag ser framför mig hur de övar skådespel av Shakespeare eller andra klassiker. Ser för mig hur de agerar i sommarnatten.

En favorit blir den Nedsänkta trädgården, som överraskande bildar en oas alldeles nära huset. Men fontänens ungar ser ut att ha råkat i luven på varandra.

Jag är glad att jag fått ta del av sommarparadiset, Hildasholm.

Långläsning pågår VI

Under sina morgonpromenader mellan sju och åtta brukade han kasta en blick på skyltningen i varje bokhandel han passerade. Nästan upplivad konstaterade han att strunt och smörja bredda ut sig alltmer. Själv var han ägare till stadens mest betydande privatbibliotek. En liten bråkdel av det bar han alltid med sig. Hans lidelse för böcker, den enda han tillät sig i ett strängt och arbetsamt liv, tvang honom till försiktighet. Böcker, även dåliga, förledde honom lätt till inköp. Lyckligtvis öppnade flertalet boklådor inte förrän klockan åtta.

Några fina kollegor kom på den goda idén med längre lånetid på ett antal utvalda böcker för lite mer fördjupad sommarläsning. Efter att ha botaniserat bland titlarna valde jag Förbländningen av Elias Canetti. Författaren mottog Nobelpriset 1981 men denna hans enda roman gavs ut 1935.

Lite skrämd är jag av förordet som Fredrik Hertzberg skrivit och som talar om något svårgenomträngligt, en berättelse som saknar förnuftets röst. Men mest är jag lockad av den svarta, snygga tegelstenen med silverskrift på omslaget om Wienbon Peter Kien. Kanske avslutas semestern här, i denna romanvärld?

Har du läst?

Paris, Frankrike är spännande och fridfullt

Den sista tiden har jag bokvägen vistats i Frankrike. Precis som förra sommaren, fast då läste jag inför en Parisresa fransk litteratur med mer eller mindre stor behållning. Årets läsning skedde oplanerat även om den så här i efterhand ser sammanhängande ut.

Ernest Hemingways Och solen har sin gång har jag skrivit om tidigare. Den inleds i Paris, som ses genom de ditrestas ögon. Paris är också staden i Den obäddade sängen av Francoise Sagan. Tidigare i år läste jag Bonjour tristesse och tänkte då att jag verkligen ville läsa något mer av författaren. Att det blev just denna obäddade säng avgjordes av baksidestexten. Det lockade mig att läsa om en "parisisk skådespelerska", en äkta drama queen, och en "modern pjäsförfattare". Bonjour tristesse gavs ut 1954 då författaren var knappa 20 år, Den obäddade sängen kom 1977 jag - tänker på det när jag läser. Den senare romanen har en mer utbyggd psykologi, berättartekniken är utvecklad och författaren glider obehindrat mellan och genom de båda huvudpersonerna. Deras känsloliv visas så som det verkligen är och så som de visar det utåt och för varandra. Det älskande paret är i 35-års åldern och hade fem år innan berättelsen börjar ett kort förhållande som de nu återupptagit. Kärleken mellan de två är aldrig jämnstark - det är alltid någon av dem som älskar mer än den andre och också är mer sårbar. Kärleken som den skildras här är en strid och ett spel och ett sökande efter något slags tvåsamhetens harmoni. Det är en brusande dramatisk roman men jämfört med debutromanen en fördröjd skildring som läses mer långsamt. Medan Bonjour tristesse har en fräsch friskhet är Den obäddade sängen en mer konventionell historia. Men ändå berättelsen om det älskande paret är inträngande och intressant och stundom en något plågsam läsning.

Nästa stopp i landet görs genom den amerikanska Getrude Steins Paris Frankrike (1940) varifrån jag lånat orden i det här inläggets rubrik. Stein (som ju umgicks med bl a Hemingway) gillar och fascineras av Frankrike och det franska vilkas karaktärer hon beskriver i boken. Det är text som rymmer mycket av olika slag - en stad i förändring, möten med hundar och olika kulturpersonligheter, betraktelse över fransk kokkonst, gripande stycken om hur andra världskriget påverkar de människor som lever på landsbygden etc. Jag faller främst för författarens språk som känns både naivt och avancerat på samma gång och för den kärleksfulla skildringen som känns spontan i övergångarna mellan de olika ämnen och tankar som avhandlas. Det är stort och smått och smart. Författarens kärlek och förundran inför landet hon valt att leva i smittar lätt av sig.

Det är märkligt med konst och litteratur, och modet är en del av det. För två år sedan sa alla att Frankrike var uträknat, på väg att bli en andra rangens nation och så vidare och så vidare. Och jag skulle inte tro det för inte på många år inte sedan kriget har hattarna varit så omväxlande och så förtjusande och så franska som de är i dag. Och man hittar dem inte bara i de bättre affärerna utan överallt där det finns en riktig modist så finns det en liten vacker fransk hatt.

Jag kan bara inte tro att när ett lands mest karakteristiska konst och litteratur är frisk och livaktiga då vill jag inte tro att det landet är på väg utför. Det finns ingen puls som lika säkert visar hur det står till med en nation som dess mest karakteristisk konstform något som inte har det ringaste med dess materiella liv att göra. Och därför när hattarna i Paris är förtjusande och franska och finns överallt ja då är allt väl med Frankrike.

Italienskt kaffe, nybakt croissant och Johanna Koljonen som sommarpratar i P1. Det är en fin dag idag.