Huset vid sjön - lugnande mystik

Vid den här tiden på året när det blir mörkt tidigt och orken tryter längtar jag efter det motståndslösa, efter trygga berättelser att vila i. Förra året läste jag Louise Pennys deckare och bosatte mig mentalt i den lilla mordiska byn där brasan i värdshuset alltid värmde de besökandes frusna kroppar och själar. 

För någon vecka sedan läste jag Kate Mortons Huset vid sjön som levde upp till mina behov. I den nya romanen vävs två tider ihop - 1933 när en lillebror försvinner spårlöst från sitt hem och 2003 när en polis, Sadie, som tagits ur tjänst börjar nysta i fallet. Det försvunna barnets storasyster Alice är gammal nu men fortfarande verksam, hon skriver berömda deckare men vill inte påminnas om det som hände, eller om sin eventuella inblandning i det. Och så finns här det mystiska och övergivna huset vid sjön...

Berättelsen hinner ta många vändor fram och tillbaka innan väven lägger sig till rätta och slätas ut. Ibland är det skönt när trådarna går ihop, när det om än på omvägar slutar rätt förutsägbart. Upplägget där nutid möter dåtid och tvinnas samman verkar vara ett signum för Morton. Framgångsrikt förstås men också kanske lite tråkigt? Men det här var en lugnande läsning för stunden och precis vad jag behövde.