Normas hår reagerar på känslostämningar såsom hot och annat, då växer det okontrollerat. Det är en egenskap att hålla hemlig. När Normas mamma Anita dör i vad som ser ut som ett självmord rasar världen samman för Norma. Vad drev mamman till det yttersta? Var det verkligen av fri vilja? Vem var hon egentligen? Och vad var det hon sysslade med?
Norma jagar svar på frågorna delvis ledsagad av sekvenser mamman spelat in och som hon delar med dottern efter sin död. Norma dras in i en värld där håret och fertiliteten är två centrala teman kopplade till makt, frihet, fångenskap. Det kvinnliga håret och förmågan till reproduktion är både ett hot och en möjlighet, något för andra att dra nytta av. Berättelsen förgrenar sig bakåt i tiden, men också in i en maffialiknande familj.
Jag tänker på andra hår när jag läser Sofi Oksanens
Norma - Chimamanda Ngozi Adichies
Americana men ännu mer Pija Lindenbaums fina bilderbok
Doris drar där håret växer på Doris i takt med hennes ilska och frustration.
Det senaste jag läste av Oksanen var
Utrensning och den här nya är ju något helt annat och annorlunda. Men intentionen att skildra något slags maktperspektiv tänker jag finns i båda, där några skor sig på andra.
Norma är inte någon upplyftande läsning, det är mörkt och ensamt. Språkligt tycker jag om den men tyvärr var den en aning rörig att hänga med i. Det är flera lager att hålla reda på, att villa bort sig i. Men ändå - stark läsning en förkylningsdag hemma i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!